Svårt att komma åt hatspråk och även värna yttrandefrihet

Och någonstans längs vägen passeras en gräns.

En gräns som gör att tillräckligt många människor plötsligt är beredda att utföra de vidrigaste av handlingar. Eller stå passivt vid sidan av och se på när andra utför dem.

Under folkmordet i Rwanda 1994 dödades över en miljon människor. Slakten, som rent praktiskt förenklades av att människors etnicitet sedan flera decennier specificerades i deras passhandlingar, hade förberetts genom åratal av propaganda, hets och hat mot tutsierna i landet.

Radiostationen RTML kablade ut att tutsierna var ”kackerlackor”. De borde utrotas. Programledarna uppmanade hutuerna att ”hugga ned de långa träden”.

Propagandans roll i folkmordet gjorde att det senare, när freden säkrats, stiftades lagar mot hatspråk och det som kom att kallas ”folkmordsideologi”.

”Lagstiftningen var nödvändig med tanke på situationen i Rwanda”, skriver den rwandiske författaren Louis Gitinywa i antologin Du blir vad du säger, som Svenska PEN nyligen gav ut tillsammans med Norstedts.

Men, konstaterar han sedan, på längre sikt har lagen använts av regeringen för att strypa yttrandefriheten. Den begränsar journalisters möjlighet att informera medborgare i samhällsfrågor och har skapat en försiktighetskultur. Journalister och andra vågar helt enkelt inte skriva om vissa problem i samhället av rädsla för att bli anklagade.

Den brutala erfarenheten av att hatspråk kan leda till folkmord har alltså fått myndigheterna i Rwanda att ta ett allt hårdare grepp om det offentliga samtalet.

I praktiken har man kriminaliserat kritik. Ett nytt auktoritärt samhälle har etablerats under förevändning att säkra freden.

Eller som det brukar heta: vägen till helvetet är kantat av goda föresatser.

Utvecklingen är långt ifrån unik för Rwanda. Över hela världen använder auktoritära ledare regler för att strypa det fria ordet som vid en första anblick kan verka rimliga. Det kan handla om förtal, majestätsbrott, nationens säkerhet eller hädelse mot Gud.

I Hongkong förbereds i detta nu en lagstiftning som ska förbjuda ”fake news”, desinformation och hat.

Så kan den mest repressiva regeringschef hävda att han visst respekterar yttrandefriheten. För vem vill dra en lans för rätten att sprida falska nyheter och hat? Vem kan hävda att människor ska få förtala varandra?

Och varför ska yttrandefriheten få användas för att smäda Gud?

Men vem ska avgöra vad som är falska nyheter och hat? Det är ingen orimlig tanke att kommunistpartiet i Kina har en annan definition av detta än du och jag. På samma sätt använder makthavare i andra länder sådana ”gummiparagrafer” för att komma åt oppositionella, aktivister och oberoende journalister.

exemplen visar att den som vill komma åt hatspråket och samtidigt på allvar värnar yttrandefriheten måste vara ytterligt försiktig.

I de allra flesta fall är det bättre att avstå från inskränkningar.

Även i Sverige har vi fått en debatt full av hat och polarisering, främst i sociala medier. Många av mina kollegor – skribenter, författare, journalister – utsätts regelbundet för rena drev som är så fulla av hat och så påträngande att ingen kan möta det och förbli oberörd.

Självklart påverkar detta yttrandefriheten.

Det är ju själva målet med hatspråket. Det handlar inte om att skapa en dialog. Det har inget att göra med ”samtal” eller kompromisser. Hatet handlar om att öka klyftan till ”den andre”.

Och effekten blir allt för ofta den samma som i de länder som har repressiva lagar, nämligen att de som skriver, talar och engagerar sig börjar tveka.

Vågar jag?

Är det värt risken?

I det klimatet är det naturligt att det kommer krav på inskränkningar för att begränsa hatet. Man kapar yttrandefriheten för att säkra yttrandefriheten. Om språk kan leda till våld, kanske till och med vara våld, är det väl bara rimligt att förbjuda vissa ord och uttryck?

Tyvärr är det inte så enkelt.

Den svenska lagstiftningen förbjuder redan hot, förtal och hets mot folkgrupp. Så vad mer ska förbjudas?

När svenska politiker säger att det ska bli förbjudet att förneka Förintelsen låter det bra. Vi vet ju att Förintelsen ägde rum. Sanningen borde väl ändå vara ett krav?

Eller?

Kanske inte ändå. I ett fritt land måste man nog faktiskt tillåta även puckon att säga sin mening och påstå saker som inte är sanna.

Det betyder inte att de ska stå oemotsagda. Korkade åsikter och falska nyheter måste bemötas. I öppen debatt.

Dessutom måste det svenska rättsväsendet bli bättre på att lagföra dem som bryter mot de lagar vi redan har. Allt för ofta slutar en anmälan om hot med att förundersökningen läggs ned, till och med när det finns bevisning. Polisen måste få bättre utredningsresurser för den här typen av brott. En del har redan gjorts, men rättsväsendet går inte i takt med teknikutvecklingen.

Men den avgörande frågan kommer inte att vara hur polisen arbetar, eller hur lagen är skriven.

Det som till slut kommer att avgöra yttrandefrihetens framtid är hur vi samtalar med varandra. Om vi klarar av att vara civiliserade när starka krafter drar i en helt annan riktning.

När yttrandefrihetsorganisationen PEN bildades för hundra år sedan låg hela världen i ruiner. Med propaganda och hatspråk hade politiska ledare hetsat människor i olika länder att gå i krig. Den som inte var med var emot.

En grupp författare bestämde sig för att bilda motkraft. Med litteraturen som vapen överbryggade de skyttegravarna från världskriget.

2016, när Trump pressade demokraterna med hatspråk och falska nyheter gav Michelle Obama uttryck för samma tanke när hon sade: When they go low, we go high.

Det kan låta naivt.

Kan den flodvåg av dynga som väller fram ur sociala medier, trollfabriker och – allt för ofta – ur populistiska politikers munnar mötas med sanning och god ton?

Det kanske är naivt.

Men alternativet är tyvärr så mycket sämre.

Jesper Bengtsson
Ordförande för Svenska PEN

Jesper Bengtsson är författare, förlagschef och sedan 2018 ordförande för Svenska PEN. Som författare har han ofta skrivit om internationella frågor, bland annat om Myanmar och Iran.