Relationsrätt om våra personliga relationer – i praktisk juridik

I begynnelsen var människan, och människan fann att det inte var gott att vara allena … I begynnelsen var relationer …” 

Med tiden kom nära relationer att regleras alltmer rigoröst. ”Fel” relationer ledde till exkludering av barn och vuxna och, i värsta fall, döden. Inkludering i ”rätt” relation krävde att relationen anpassades till det regelverk som kom att kallas familjerätt. Om den rättsliga kartan inte överensstämde med den relationella verkligheten, så trumfade kartan verkligheten.

Numera aktualiserar mellanmänskliga relationer ett stort antal lagar och andra normer; privaträttsliga såväl som offentligrättsliga, nationella såväl som överstatliga. I grunden handlar det om rätt till respekt och skydd för privat- och familjeliv. Men vilka relationer som bör skyddas och hur är inte helt tydligt.

Det är en av de frågor som sporrat utvecklingen av relationsrätt som ett nytt tema inom rättsvetenskapen. 

I relationsrättens utmaningar ligger att identifiera rättsliga glapp, motstridigheter och oklarheter som pockar på tydliggöranden i lagstiftning, praxis och annan ”praktisk juridik”. 

Ambitionen att arbeta mot praktisk juridik gör det till en ära att jag, som mångårig akademiker – juris doktor, docent i civilrätt och med professorstjänster i rättsvetenskap, barnrätt, välfärdsrätt och nu senast i familjerätt i bagaget, får en förfrågan om att skriva om Relationsrätt. Barn och föräldrar och uppföljaren Relationsrätt. I nöd och lust under just vinjetten ”praktisk juridik”. 

”Praktisk juridik” och rättsvetenskap

Uppgiften att skriva om relationsrättens utveckling och utmaningar i detta sammanhang väcker frågor om vad begreppen ”juridik” och ”praktisk” egentligen står för. Anrika Svenska Akademiens ordbok definierar, anno 1934, ”juridik” som en ”vetenskap som har till föremål rätten i betydelse av positiv rätt […]”. För adjektivet ”praktisk” listar ordboken dryga dussinet olika förståelser. Några av dessa är handfasta, till exempel 1 a α ”om regel, råd, skrift o.d.: som har praktiskt syfte”. Andra förståelser kopplar till ”skola, vetenskapsgren o.d.: som meddelar undervisning om l. sysslar med l. behandlar praktiska problem o.d.” eller till ”praktiskt handlande […] i det praktiska livet; äv. närmande sig dels bet.: som i praktiken spelar ngn roll”. Den något modernare Svenska Akademiens ordlista definierar ”praktisk” kort och gott som: ” … gäller handling el. praktik; ändamåls­enlig, användbar; som går klokt till väga el. visar gott verklighetssinne …”. 

Denna förståelse av praktik gör Advokatens förfrågan om en text till vinjetten ”praktisk juridik” än mer ärofylld; att vara ändamålsenlig och användbar är centralt i akademisk verksamhet. Forskningsfinansiärer formulerar ofta detta som ”samverkan med användarna av forskningen” och ”nyttiggörande” för ”brukare”. Med andra ord ställs vi forskare inför krav på att vara relevanta.

För en rättsvetenskapare kan kravet på relevans innebära en balansgång mellan att ha örat mot marken för att fånga upp frågor från det praktiska rättslivet och att ha ett örnperspektiv för att få en överblick över generella utvecklingsmönster. I en forskares uppdrag kan också ingå att ”titta där lampan inte lyser” för att uppmärksamma frågor som går ”under radarn”. Ytterligare en uppgift för rättsvetenskapen kan, menar jag, också vara att utveckla de akademiska ämnesindelningar som av hävd präglar rättsvetenskapen och inte minst juristutbildning. Lite på temat when reality changes, I change my position har det inneburit att jag är medskyldig till att utveckla tre (sub)rättsområden: barnrätt (till ­exempel Barnrättens grunder, 1 uppl. 2002), välfärdsrätt (till exempel Föräldraansvar i välfärdsrätten, Norstedts Juridik 2013) och nu senast Relationsrätt (Norstedts Juridik 2023). 

Barnrätt, välfärdsrätt och relationsrätt

När jag för snart 25 år sedan påbörjade arbetet med barnrätt så var det ett försök att vidga det familje- och civilrättsliga regelverket mot framförallt socialrätt och folkrätt, vid en tidpunkt när barnkonventionen inte hade lika stadigt fäste i svensk rätt som i dag. Detta för att problematisera men också utmana ”stuprören” mellan olika rättsområdens parallella hantering av barnrättsfrågor. En drivkraft bakom arbetet med välfärdsrätten är att bredda och förstärka basen för det praktik- och utbildningsfält som ibland kallas socialrätt, ibland juridik i socialt arbete. Relationsrätten, som undersöker hur rättsregler kan anpassas till relationer över livscykeln, kan sägas gå ett steg längre. 

Relationsrätt syftar till att klargöra rättsfrågor rörande personliga relationer över livscykeln. I ett nordiskt sammanhang myntades begreppet ”relationsrätt”, av professor Kirsten Ketscher runt år 2010 (”Relationsret – en ny retsvidenskabelig optik? Fra ægteskabs- og familieret mod en inkluderende relationsret”, 2012) för att beskriva personliga relationer över livscykeln. Med Europadomstolens terminologi svarar relationsrätten närmast mot vad som betecknas som de facto-relationer. Relationsrätt associerar delvis till anglo-amerikanska forskningsområden såsom ”legal regulation of intimacy”. 

Relationsrätten, som jag förstår den, inkluderar, vid sidan av familje- och arvsrätt i traditionell bemärkelse, relationsformer som är betydelsefulla för tillitsfull omsorg och stöd men som sällan eller aldrig inbegrips i familjerätten, eller i rättsliga konstruktioner såsom ”närstående” eller ”anhörig”. Hit hör ett barns bonus-, styv-, foster- och familjehemsföräldrar men också vuxenrelationer som särbo, vänskap och bostadsgemenskap. Det är relationer som kan omfatta en mer eller mindre sammanflätad ekonomi och aktualisera rättsfrågor om underhåll, bodelning, samägande, bostad, pensioner, socialt bistånd, social- och andra försäkringar, skatt, etc. Personliga relationer som inte fullt ut omfattas av det familjerättsliga regelverket kan – i vissa fall – skyddas genom rättshandlingar såsom samägandeavtal, testamente, skuld- och gåvobrev. Rör det sig om offentligrättsliga förhållanden, såsom hälso- och sjukvård eller socialt bistånd, har de relaterande själva dock få eller inga möjligheter att påverka vilken rättslig betydelse relationen ska ges. 

Relationsrätt som forskningsprojekt 

Ur ett teoretiskt perspektiv kan relationsrättslig forskning ses som en del av ett skifte där individers agerande som relationsskapande subjekt bildar utgångspunkt för en rättsvetenskaplig analys av rättssäkerhet, förutsägbarhet och skydd för svagare part. Därmed skiljer sig relationsrättslig forskning från rättsvetenskapliga perspektiv som innebär att personliga relationer över livscykeln behöver anpassas till rättsfakta och svagt integrerade rättsområden.

Några exempel på relationsrättsliga frågeställningar är:

1. i vilken omfattning personliga relationer låter sig inordnas i familje- och arvsrätten i enlighet med äktenskapsbalken, sambolagen, föräldrabalken och ärvdabalken;
2. i vilken omfattning personliga relationer kan regleras genom avtal och andra civilrättsliga rättshandlingar;
3. i vilken omfattning personliga relationer omfattas av de olika närståendebegrepp som återfinns i andra författningar och rätts- och myndighetspraxis samt
4. relationens rättsliga konsekvenser i förhållande till dels de relaterande, dels till samhälle och tredje man. Ett övergripande syfte är att utforska och identifiera rättskonstruktioner som bidrar till rättssäkerhet, förutsägbarhet och skydd för svagare part.

Ambitionen att identifiera rätts­konstruktioner som bidrar till rättssäkerhet, förutsägbarhet och skydd för svagare part rymmer en rad utmaningar, för forskning som för praktisk juridik:

1. Hur definierar vi en svagare part?
2. Vad kan ”skydd” innebära?
3. Vilka relationer kan omfattas?
4. Hur kan rättssäkerhet förstås i ett rättsfält där utomrättslig tvistelösning förordas i allt större utsträckning? 

Stark och svag

Att som privatperson vara part i eller berörd av en rättsprocess är ofta påfrestande. Har rättegången ett samband med nära relationer kanske bägge parterna rent subjektivt uppfattar sig som svaga. I förarbetena till sambolagen och äktenskapsbalken är ekonomiska resurser central för tolkningen av ”svag”: den av två av sambor eller makar som har minst pengar ses som svagast. 

I den sociologiska miljö där jag har förmånen att få placera mina forskningsanslag, diskuteras ofta samhällsvetenskapliga teorier (och empiri om till exempel könslönegapet och andra aspekter av mäns och kvinnors livsvillkor) om styrka och svaghet. Exempelvis diskuteras ”ageism”, det vill säga stereotyper kopplade till ålder, liksom teorier om ”deservingness” för att problematisera varför vissa grupper ses som mer förtjänta av stöd än andra. Ofta återkommer också Pierre Bourdieus teorier om sambandet mellan svaghet och brist på kapital. Motsatsvis kopplas kapital till makt och styrka. Här finns en likhet med förståelsen av ”svaghet” i de familjerättsliga förarbetena. Emellertid förstås kapital av Bourdieu i en bredare bemärkelse: det kan avse pengar men även utbildning, anställning, kontaktnät, tillhörighet till majoritetssamhället, med mera. Med en sådan förståelse av styrka–svaghet ses en part med dålig ekonomi, låg utbildning, ingen eller osäker anställning, bristfälligt kontaktnät etc. som svagare än en part med goda inkomster, hög utbildning, etablerat kontaktnät. 

Vad kan ”skydd” innebära? 50 år efter den fria skilsmässan

”Skydd av svagare part” har i traditionella samhällens familjerätt ofta inneburit att inkluderas i en rättsligt och socialt erkänd relation, för vuxna till exempel genom en rätt att ingå äktenskap eller för barn att ha två rättsligt erkända föräldrar. Alternativt har skydd kunnat innebära ekonomisk kompensation vid exkludering ur en sådan relation, till exempel vid skilsmässa. 

Det är skyddsmodeller som fortfarande till viss del används men, menar jag, för svensk del bör ses i perspektivet av att det i år är jämnt 50 år sedan rätten till fri skilsmässa infördes i svensk lag, den 1 januari 1974. Det är en lagändring som inte bara lämnat barndomss(p)år för många i min generation utan även varit samhällsomdanande. Sverige hör till de europeiska länder som har högst andel skilsmässor och separationer. 

Förutsättningar för och konsekvenser av skilsmässa och separation är något ojämnt beforskade. Inom sociologi, demografi och barndomsforskning finns en omfattande forskning som bland annat påvisar en hög andel kvinnligt förvärvsarbetande också bland mödrar lång föräldraledighet också för fäder. Barnperspektivet och föräldraseparation har uppmärksammats inom barnrätten liksom i socialt arbete och inte minst inom våldsforskning. Här har brister i barnskyddet uppmärksammats. Alltför regelbundet ser vi barn som dödas av närstående. Rättsordningens svar blir ibland nya rättsregler, till exempel lex Bobby 2007 (tioåring dödad av sin mor och styvfar) och lex Lilla hjärtat 2022 (treåring dödad hos sina föräldrar). Oftast leder dödsfallen inte till lagändringar. Således klingar kraven på en lex Michael 1990 (dödad av sin styvfar) liksom lex Tintin 2023 (åttaåring mördad av sin far) ohörda. En gemensam faktor bakom dödsfallen är rättsordningens oförmåga att anpassa regelverket till relationers reella kvalitet.

Rättsvetenskaplig forskning om privaträttsliga konsekvenser av skilsmässa och separation indikerar ett relativt stort utrymme för att snedfördela egendom i samband med skilsmässa eller separation. Vad gäller andra relationer under livscykeln är forskningsläget – och därmed svaret på frågan vad ”skydd av en svagare part” kan innebära – fragmentariskt.

Vilka relationer kan omfattas?

Vilka relationer som en inkluderande relationsrätt kan tänkas omfatta är en öppen fråga. 

En blick på Europadomstolens rättspraxis ger bilden av en dynamisk rättsutveckling: Tänk den kvartssekel långa tidslinjen från avgörandet Marckx mot Nederländerna (13/6 1979, nr 6833/74) till Majmulachin och Markin mot Ukraina (21/6 2023, nr 75135/14)! I 1979 års avgörande fann Europadomstolen att ett krav på en ogift mor att adoptera sitt barn för att etablera en rättslig barn–föräldrarelation jämförbar med en gift mors var oförenlig med Europakonventionens artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv. I 2023 års avgörande fann Europadomstolen att enbart avtalslösningar för att skydda relaterande i en samkönad relation inte var tillräckligt för att uppfylla de relaterandes rätt till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8.

Ett svenskt exempel på hur ett skifte mot ett relationsrättsligt perspektiv kan påverka det rättsliga skyddet är hur barn får rättsliga föräldrar. Här har föräldrabalken genomgått en radikal utveckling och öppnar för en mångfald av vuxenrelationer och könsidentiteter. Detta har ännu inte följts av ett motsvarande skifte i synen på antalet föräldrar eller vårdnadshavare för ett barn som kan ges ett rättsligt erkännande. Andra rättsfrågor problematiseras i kommande Relationsrätt. I nöd och lust (planerad till 2025) om vuxenrelationer. Här uppmärksammas exempelvis den skiljelinje som går mellan rättsregler som endast tar hänsyn till objektiva förhållanden såsom släktband, äktenskap, samboende och hushållsgemenskap i förhållande till rättsregler som även beaktar en relations subjektiva aspekter, relationskvalitet och känslomässiga band. Skiljelinjen mellan en relations objektiverbara respektive subjektiva sidor speglar i delar uppdelningen i privat och offentlig rätt. Subjektiva aspekter tycks få ett större utrymme i familje- och privaträttsliga frågor relaterade till privatekonomi. Objektiverbara aspekter, såsom hushållsgemenskap, ges stort utrymme i offentligrättsliga frågor, särskilt i samband med offentligt stöd. Det innebär att en relation ges rättslig betydelse i ett regelsystem, men saknar relevans i ett annat. 

Samspelet mellan objektiverbara respektive subjektiva faktorer är tydlig i den rättsvetenskapliga diskussionen som följt på Högsta domstolens avgörande NJA 2022 s. 645 ”Samborna på Sollerön”. Avgörandet rör sambolagens definition av parförhållande i förhållande till förmånstagarförordnande enligt försäkringsavtalslag. Knäckfrågan var om paret kunde anses leva i ett samboförhållande trots att de inte hade en sexuell relation. Med motiveringen att de bägge kvinnorna vid sidan av sammanboendet ”inte bara var kamrater utan levde i en sådan nära personlig gemenskap som ska anses som ett parförhållande i sambolagens mening” fann Högsta domstolen att parets relation omfattades av sambolagen. Den rättsvetenskapliga diskussionen fokuserar konsekvenserna av att ett samboende par inkluderas i sambolagens definition av sambo utan att ha en sexuell relation. I den rättsvetenskapliga litteraturen har avgörandet, å den ena sidan, sett som en breddning av förståelse av vad som utgör en parrelation och därmed sambobegreppet (Johansson Köves & Lindgren, 2023); å den andra sidan har det tvärtom hävdats att avgörandets fokus på sexualitet begränsar betydelsen av andra aspekter av en relation (Bergstrand, 2023). 

Ur ett relationsrättsligt perspektiv kan konstateras att hade rättsfrågan inte rört ett förmånstagarförordnande utan rätt till försörjningsstöd, så hade parets hushållsgemenskap varit tillräcklig för att ge rättsliga konsekvenser (genom att parets samlade inkomster beaktats). Det i sin tur innebär att utgången i NJA 2022 s. 645 bidrar till en ökad rättslikhet mellan bedömningar enligt det familjerättsliga regelverket och de delar av den offentliga rätten som berör ekonomiskt stöd (jämför till exempel HFD 2023 ref. 15). 

Att nära relationer definieras på liknande sätt i olika rättsområden skulle kunna bidra till en bättre överensstämmelse mellan en relationell verklighet och den rättsliga kartan. Det kan också ge en fingervisning om vilka relationer en inkluderande relationsrätt kan omfatta.

Var äger relationsrätten rum? Vid köksbordet, på socialkontoret eller på advokatkontoret?

Parallellt med avtalslösningar framhålls i många rättsordningar, inklusive den svenska, olika former av utomrättslig tvistelösning såsom familjerådgivning, medling, jurist- eller domarledd förhandling som viktigt alternativ till domstolsprövning av relationsrelaterade rättsfrågor. 

Det finns en rad goda skäl till varför utomrättslig tvistelösning uppmuntras i relationsrättsfrågor. Till de viktigaste hör att konfliktnivån liksom rättegångskostnaderna ofta kan begränsas. Begränsas gör även offentlig inblandning och samhälls­kontroll. Det gäller såväl för dispositiva rättsfrågor, till exempel om relaterandes mer eller mindre sammanflätade ekonomi, som för indispositiva rättsfrågor, såsom klassiska statusfrågor som bekräftelse av faderskap, som numera görs digitalt med hjälp av bank-id och utan insyn från socialnämnden. Vad gäller vårdnad, boende och umgänge manifesteras utvecklingen i kravet på informationssamtal innan en stämningsansökan kan tas upp av rätten. 

Trots de många goda skälen för utomrättslig konfliktlösning rymmer trenden också potentiella utmaningar. En sådan kan vara hur rättssäkerhet förstås i ett rättsfält där utomrättslig tvistelösning förordas i allt större utsträckning. Ytterligare en fråga som kan behöva uppmärksammas är skydd av svagare part. Utomrättsliga förhandlingar, där bägge parterna ytterst har möjlighet att vända sig till domstol, har träffande beskrivits som ett ”bargaining in the shadow of the law.” Men om allt färre relationsrättsliga frågor avgörs av domstol med stöd av principerna om rättssäkerhet, förutsägbarhet och skydd för svagare part utan det istället är parternas styrkor och svagheter som förhandlare som fäller avgörandet. I vilken skugga sker då utomrättsliga förhandlingar?  

Till vilket pris? 

Något jag som akademiskt orienterad jurist också funderar över är vilken roll Advokatsamfundets medlemmar spelar vid relationsrättens inom- och utomrättsliga tvistelösning. I detta ligger en undran om vilka relaterande som har ekonomiska möjligheter att anlita ett ombud eller begära en bodelningsförrättare i samband med skilsmässa och separation, rättsprocesser som ju typiskt sett inte täcks av hemförsäkringens rättskydd. 

Lite uppgivet kan jag tänka att en av de större rättsförändringarna under de senaste 25 åren är en icke-händelse, nämligen det förhållandet att inkomstgränserna för rättshjälp, som kan medges för de fall att en skilsmässa kräver mer omfattande insatser av ett juridiskt ombud, har legat still på en årsinkomst på 260 000 kr sedan 1999. Indexreglerad hade inkomstgränsen tangerat en årsinkomst på 420 000 kr. På liknande sätt har beloppsgränserna för ersättningsgaranti för en bodelningsförrättare inte ändrats sedan 1990-talet. Det är därför glädjande att en utredning (dir. 2024:39 Rättsliga biträden och rättegångskostnader – skärpt kostnadskontroll, ökat förtroende för offentliga försvarare och stärkta rättigheter för enskilda) tillsatts med uppdrag att bland annat kartlägga för- och nackdelar med en höjd inkomstgräns för rättshjälp och höjda rättshjälpsavgifter. Detta är angeläget inte minst i ett så dynamiskt fält som relationsrätten. 

Johanna Schiratzki
Gästprofessor vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet.
Forskare vid sociologiska institutionen, Stockholms universitet.