Därför bör advokater läsa mer skönlitteratur

Det började som en anekdot. Min son, som studerade juridik, skulle skriva ett arbete och undrade lite över ordet ehuru. Han ville gärna använda det men var lite osäker på hur. Det fick mig att fråga honom om han fått uppfattningen från sina lärare att äldre ord liksom är bättre än yngre, och han nickade. Då har de fel, sa jag, äldre ord är bara bättre om det inte finns några nyare och i så fall ska de ersättas. Skippa ehuru, sa jag.

Jag är nästan säker på att om man skulle göra en enkät i den svenska juristkåren om vilken variant av Herrens bön, det vill säga Fader vår, som de föredrar så skulle en majoritet och kanske alla över femtio föredra den gamla versionen med ”fräls oss ifrån ondo” och ”förlåta dem oss skyldiga äro”. Och många av dem skulle till och med säga att den versionen är bättre. Men är den begriplig så som den nya översättningen är begriplig: ”Och utsätt oss inte för prövning” respektive ”rädda oss från det onda”?

Det man tycker om i den gamla bönen är det man själv känner igen och lärt sig, inte nödvändigtvis det som andra förstår. Inget fel i det. Så länge man stannar kvar i kyrkan.

Varje gång jag i ett referat från en rättegång hör ordet den ”tilltalade” rycker jag till och tänker: Javisstja, det är den som är (eller ”står”) åtalad, inte den som man talar till – och jag har aldrig kunnat begripa varför just juridiken behöver två ord för samma sak, varav det ena i vardagssvenskan dessutom har en helt annan betydelse. Så här förklaras saken på www.domstol.se: ”Är du misstänkt för att ha begått ett brott kallas du för tilltalad.” Väl i domstolen är du åtalad, kan man tänka. Handen upp, den som tycker att saken är glasklar.    

Ibland är det mest ett praktiskt problem. Ett kännetecken för ett bra begrepp är att det inte kräver sin förklaring när det används. Men varje gång en journalist rapporterar från en häktningsförhandling och säger att det rör sig om en ”skäligen” misstänkt och inte en på ”sannolika skäl” misstänkt, så måste journalisten för vår skull ange om misstanken är av den lägre eller högre graden. Jag skulle ödmjukt vilja föreslå att man förenklar begreppet. Svag misstanke eller stark misstanke är ett förslag. Mindre exakt? Nej, mer, eftersom det är omedelbart begripligt, framför allt för den misstänkte. Och inte kräver sin förklaring varje gång det används utanför fackkretsen.

Så här kan man rada upp begrepp som har en särskild betydelse i rättssalen och möjligen en annan eller ingen alls därutanför. Ofta är det en smaksak, varje yrke har sitt lingo, men inom juridiken är det knepigare, här är det alltid en fråga om språklig makt. Den som begriper sakerna bäst har ett övertag. Varje obegriplig lag eller dom är ett slags övergrepp.     

Var hittar man då de nya, exakta orden som man ska använda i stället när man skriver domar eller lagar eller inlagor. Var lever det svenska språket som starkast, så starkt att det manar till eftertanke och då och då till rättning?

I den allra bästa skönlitteraturen. Det är de främsta författarna och översättarna som inte bara står för den nödvändiga skönheten utan ännu mer för exaktheten. Så som Strindberg en gång slog upp dörren till den moderna svenskan (läs hans samtida och ni kommer att förstå vad jag menar), och så som Bibelkommissionens översättare vid det senaste sekelskiftet fick oss att förstå att det svenska religiösa språket inte nådde sin absoluta toppunkt 1917 utan att det var läge för att göra en av de viktigaste religiösa texterna tillgänglig också för de sent födda.

Jag kan tycka att det borde vara förbjudet att gå igenom juristutbildningen utan att ha visat att man läst den främsta litteraturen. Jag kan sätta ihop litteraturlistan! På Handelshögskolan i Stockholm tvingar man studenter att läsa romaner för att de ska bli bildade. För att de ska kunna läsa, inte bara räkna, för att uttrycka det brutalt. Ett bra skäl, tycker jag.

Det finns en annan viktig aspekt av förhållandet mellan skönlitteratur och lagtext. Skönlitteraturen strävar efter vara så lidelsefull som möjligt medan lagtexten ska vara så befriad från lidelser som man någonsin kan tänka sig. Den skönlitterära texten är strikt individuell, idealet är att den är så personlig att man inte kan skilja dess författare från själva texten. Ingen annan diktare kan skriva som Tomas Tranströmer: 

December. Sverige är ett uppdraget,
avtacklat skepp.

En lagtext full av metaforer vore naturligtvis en styggelse. Men den som inte har känt lidelsen i en dikt av Tranströmer eller den skakande exaktheten i Kerstin Ekmans gestaltning – i romanen Löpa varg – av en trött jägare som efter att ha sett en varg börjat tvivla inte bara på meningen med jakten, utan kanske på själva livet, den vet inte att rätt uppskatta och formulera dessa texters motsats: den tydliga, lidelsefria paragrafen eller domen som just strävar bort från det personliga och mot det svårfångade neutrala, gemensamma, ja kanske till och med universella. Det finns ju lagar som försöker formulera den mänskliga existensens okränkbara värden. Som den bästa litteraturen. Där möts lidelsefrihet och lidelsefullhet.     

Min mor hyste en otrolig beundran för jurister. Hennes far var en fattig bondpojk som blivit självlärd jurist och öppnade en rådgivningsbyrå för andra fattiga bönder. Min släkt är full av jurister, själv är jag full av respekt för detta yrke och för dess utövare. Men jag glömmer aldrig hur min mor, som var en hängiven socialarbetare, då och då kom hem och visade oss barn en dom som gällde någon av hennes klienter. Hon visade inte domen för att den var bra, eller orättvis, eller för att hennes klient hade fått rätt. Hon visade oss den för att den var begriplig. Det fanns alltså domare som kunde skriva domar som vanligt folk begrep. Det var hennes idealdomare. Mina med.

Svante Weyler
Författare och förläggare

Författaren  och förläggaren  Svante Weyler har varit Sveriges Radios  korrespondent i Berlin,  redaktör på Ord &  Bild och kultur- skribent på Expressen  och Sydsvenskan.