Uppdragen är svåra och viktiga

Hur vet man vad som är bäst för en annan människa? Är det inte omöjligt att veta? Ändå är det just det som vi ska presentera för domstolen när vi har uppdraget som offentligt biträde och ställföreträdare för ett barn under 15 år i ett LVU-mål om omhändertagande av barn. Domstolen vill veta: Vad anser jag är barnets bästa?

Journalisten Daniel Velasco skriver i sin gästkrönika i Advokaten nr 6 att han aldrig skulle våga göra just det en jurist och ställföreträdare måste, bestämma sig för vad som är barnets bästa. När jag började arbeta med lagen om vård av unga (LVU) för över trettio år sedan, företrädde jag nästan alltid barnet. Jag var nyexaminerad och det hette då att ”du som är ung kan väl biträda den unge”. Att vara ställföreträdare till barnet i en LVU-process är enligt min uppfattning det absolut svåraste på grund av partsställningen i LVU-processen, just av den anledningen som Daniel Velasco skriver om i sin krönika. I den rollen ska jag framföra såväl min klients åsikt som min egen inställning till domstolen. Vad är det bästa för min klient, en placering med stöd av lagen eller inte?

Numer framgår av LVU att den som företräder ett barn ska vara särskilt lämpad. Det anges i lagen att endast den som på grund av kunskap och erfarenheter och i övrigt är särskilt lämplig ska förordnas för uppdraget. Det är bra att det ställs krav även från lagstiftarens sida. Det krävs att ställföreträdaren har erfarenhet från uppdragen och förmåga att prata och vara lyhörd med barnen, deras föräldrar och andra involverade kring barnet. Det krävs att man har förmåga att ha ett helhetsperspektiv kring barnet, att man har integritet och mod att stå emot såväl föräldrar som socialsekreterare. Det kan krävas mod och en särskild förmåga att ge barnen den information som de har rätt att få såväl innan som efter processen i domstolen.

När jag håller kurser för jurister och advokater i att företräda barn i domstol, i LVU-mål och som särskild företrädare för brottsutsatta barn, har jag märkt att det finns anledning att påminna om att barnen är våra klienter och naturligtvis har samma ställning som alla våra klienter. Vi har samma lojalitetsplikt, och klienten har rätt till samma information, oavsett om klienten är 12 eller 30 år. I ljuset av det blir ju uppdragen som vi har som ställföreträdare svårförenliga med vår lojalitetsplikt. Vi måste många gånger gå emot det som våra klienter tycker i fråga om de vill vårdas med tvång eller inte.

Jag företrädde en gång en ung flicka, jag kallar henne Emma. Hon var nyss fyllda 13 när hon blev omedelbart omhändertagen med stöd av lagen. Jag träffade henne på ett HVB-hem efter ett antal rymningar hemifrån och från olika jourhem där hon placerats. Emma berättade att hon hade en sugar daddy sen ett år tillbaka. Emma fick 500 kronor för att utföra sexuella tjänster och hon berättade hur bra hon tyckte att det var. Hon hade aldrig tidigare haft så mycket pengar och nu kunde hon köpa och göra saker som hon aldrig kunnat tidigare. Och nu ville ”soc-kärringarna” sabotera det som hon hade. ”Dom var säkert bara avundsjuka”, enligt Emma. Emmas inställning var klar. Hon ville absolut inte omhändertas med stöd av lagen.

Som ställföreträdare för Emma skulle jag i domstolen framföra hennes åsikt, göra en sammanvägning av den utredning som socialnämnden hade presenterat, det som hade presenterats av vårdnadshavare och eventuellt annat underlag som hade lagts fram under processen. I Emmas fall – som ofta – uppkom under processen många frågor i förhållande till våra advokatetiska regler. Hur mycket ska jag delge rätten av det som min klient berättat för mig? Kommer det att gynna hennes inställning? Hennes berättelse, som inte till fullo är känd av socialnämnden, stärker min inställning att Emma behöver ett omhändertagande – behöver inte det redovisas? Om Emma hade varit vuxen, hur hade jag resonerat då?

I Emmas fall ansåg jag att socialnämndens ansökan om vård skulle bifallas och Emma omhändertas för skydd och vård. Jag träffade Emma efteråt och berättade om förhandlingen och min inställning. Hon var inte glad. Hon tyckte att jag svikit henne. Jag var ”en jävla avundsjuk kärring”, hon ville ha en riktig advokat som lyssnade på henne. Hon ville överklaga till kammarrätten men vägrade träffa mig igen. Och visst hade hon rätt, jag fullföljde det uppdrag som givits mig men svek min klient och min lojalitetsplikt mot henne. För att fullgöra uppdragen tvingas vi ofta gå emot våra etiska regler, och jag anser att det är problematiskt.

Men hur vet jag då vad som är bäst för en annan människa, vad som är bäst för barnet? Jag utgår från att de flesta som har uppdraget som ställföreträdare för ett barn träffar sina klienter. När det handlar om omhändertagande på grund av barnets eget beteende, som Daniel Velasco skriver om i krönikan, måste barnet få träffa sin företrädare. Ibland kan det vara kort om tid och innefatta långa resor, men min uppfattning är att domstolarna ersätter oss för resan och tiden. Jag har flera gånger efter att ha besökt en klient fått en helt annan bild, och kanske också uppfattning, än efter att jag bara tagit del av socialnämndens ansökan. Det kan finnas anledningar, och uppgifter och en annan syn på situationer som uppstått, till det som anförs som grunder för ett omhändertagande i ansökan. Självklart måste klienten själv få ge sin syn på saken. Om det i stället hade varit en vuxen klient skulle det nästan bli absurt att inte träffas och gå igenom klientens inställning.

Om ett barn däremot ska omhändertas på grund av föräldrarnas bristande omsorgsförmåga, om barnet är väldigt litet och placerat sedan lång tid, kan det finnas anledning att inte besöka barnet, om det inte gynnar barnet. Men det är inte de situationer som Daniel Velasco lyfter fram i gästkrönikan.

När jag i domstolen slutligen ska leverera min inställning till rätten gör jag det efter att ha tagit del av det skriftliga materialet som lagts fram inför förhandlingen. Jag har träffat och pratat med min klient och ger klientens syn på saken inför rätten. I domstolen kan jag ställa frågor till socialnämndens företrädare, handläggande socialsekreterare, föräldrar och eventuella vittnen. Därefter gör jag en sammanfattande bedömning om vad jag anser är det bästa för barnet. Det är inte sällan ett öppet resonemang inför parterna hur jag ser på olika alternativ och möjligheter som oftast resulterar i ett ställningstagande. Det har hänt att jag inte lämnat någon inställning till en ansökan, men då krävs en motivering och ett resonemang kring detta. Min uppfattning är att domstolen förväntar sig att vi besöker våra klienter och framför deras åsikt i rätten, i synnerhet efter att barnkonventionen blev lag. Det är domstolen som fattar det slutliga beslutet om ett tvångsomhändertagande ska ske eller inte.

Uppdragen är svåra och viktiga. Jag kan förstå att det utifrån kan se ut som ett omöjligt uppdrag att bestämma sig för en åsikt och inställning till vad som är det bästa för ett barn. Min erfarenhet är dock att med information från berörda myndigheter och parter, med lyhördhet för barnet och dess föräldrar och med tidigare erfarenheter av uppdragen och möjliga vårdinsatser så har vi ofta ett bra underlag för att göra det som är vårt uppdrag, att lämna ett förslag på beslut till domstolen om vad som är det bästa för våra unga klienter.

Ullabella af Klercker
Advokat

Advokat UllaBella af Klercker har arbetat med barnrättsärenden sedan 1990-talet.