Krigsförbrytelser i svenska domstolar

Egentligen ska denna text handla om krigsbrottsrättegångar i svenska domstolar, men jag vill börja med en avvikare i Lviv, Ukraina. Jag var där i juni 2023 för en konferens där jag skulle dela med mig av erfarenheter från Sverige vad gäller krigsförbrytarrättegångar. En konferensdag var vikt för ukrainska försvarsadvokater som företrädde ryska soldater åtalade för krigsförbrytelser. Där träffade jag en kvinnlig advokat bosatt i Irpin, en liten ort nära Butja, båda orter drabbade av grova övergrepp från ryska styrkor gent­emot civilbefolkningen. Hon visade stor beslutsamhet i att företrädda sina klienter – ryska soldater – eftersom det ingår i uppgiften som försvarsadvokat. Men uppgiften var inte lätt, åklagare och domstolar hade förhållandevis stora resurser, medan försvaret hade betydligt mindre resurser och möjlighet till förberedelser. Därtill fick de ukrainska försvararna kämpa mot sina landsmäns anklagelser att de hjälpte den ryska fienden. Under konferensen upprepade en amerikansk kollega vad chefsåklagaren Jackson i Nürnberg sade 1945 apropå vikten av en rättvis rättegång och en verklig prövning (i motsats till rättegångar uppgjorda i förhand):

”We must never forget that the record on which we ­judge these defendants today is the record on which history will judge us tomorrow. To pass these defendants a poisoned chalice is to put it to our own lips as well. We must summon such detachment and intellectual integrity to our task that this Trial will commend itself to posterity as fulfilling humanity’s ­aspirations to do justice.”

Detta är ett budskap som vi måste ta med oss även i krigsförbrytelserättegångar i svenska domstolar. Var och en har rätt till en försvarare som gör sitt yttersta för att den tilltalades version och intressen ska göras hörda; utfallet i skuldfrågan får aldrig på förhand anses vara given. Intresset för dessa rättegångar är ofta stort och de måste genomföras på ett sätt så att de tål granskning. För den uppgiften fyller försvarare en avgörande roll. Med detta följer frågan: givet att Sverige har genomfört 18 rättegångar sedan 2006 gällande folkrättsbrott/krigsförbrytelser och folkmord, är svenska försvarare i samma svaga situation vad gäller förberedelser och resurser som sina ukrainska kollegor? Vilka utbildningar och konferenser har svenska försvarare haft, vilka nätverk förfogade de över vad gäller denna unika måltyp?

Med denna brandfackla kastad avser jag nu förflytta fokus till de konkreta mål som vi haft i svenska domstolar. Först måste klargöras att den svenska brottsrubriceringen ”folkrättsbrott” som tidigare fanns i brottsbalken 22 kap. 6 § fram till den 1 juli 2014 på vanlig svenska motsvarar ”krigsförbrytelser” eller ”krigsbrott”. Det är också den rubricering som används i den nya lagstiftningen från den 1 juli 2014. Dessa mål rör gärningar i före detta Jugoslavien, Rwanda, Syrien/Irak, Afghanistan, Iran och södra Sudan. Några tilltalade är uppvuxna i Sverige och har rest till en konfliktzon för att därefter återvända till Sverige där frågor om straff­ansvar uppstått. Andra har begått brott i sina hemländer för att därefter färdas till Sverige för att söka uppehållstillstånd. Gärningarna har nått polis och åklagares uppmärksamhet på olika sätt: genom misstankar vid Migrationsverkets hantering av asyl och uppehållstillstånd, tips från frivilligorganisationer eller brottsoffer och ibland även genom att förövarna lagt upp bilder av sitt eget handlande på internet/i sociala medier. I mål där det saknas teknisk bevisning och de tilltalade bestrider skuld så har åklagarna svårigheter med bevisinsamling då gärningarna ofta skett i konfliktområden, ibland pågående sådana, där berörd regeringsmakt är ovillig att samarbeta med svenska myndigheter. Det är ofta än svårare för försvaret att göra eller låta få utförda de efterforskningar som ibland kan vara påkallade.

Rättegångarna i Sverige har väckt en rad rättsfrågor av intresse, ofta bortom det berörda fallet och ibland även bortom Sverige, till exempel följande. Är det förenligt med legalitetsprincipen att en tilltalad inte bara kan dömas utifrån överträdelser av traktat (överenskommelser mellan stater) utan även utifrån överträdelser av internationell sedvanerätt (statspraxis som uppleves som bindande)? Stockholms tingsrätt besvarade denna fråga jakande i Arklövmålet och domstolarna därefter har kommit till samma slutsats. Vidare, Högsta domstolen har slagit fast att även döda är skyddade personer enligt krigets lagar, vilket är avgörande i mål där tilltalade har skändat fiendelik eller använt dessa som segertroféer. I målet mot Haisam Sakhanh fastslog Stockholms tingsrätt och senare Svea hovrätt att det kan vara förenligt med krigets lagar och inte per automatik utgöra folkrättsbrott i fall där rebellgrupper upprättar domstolar, det vill säga icke statligt sanktionerade domstolar där brottmålsrättegångar genomförs och straff utdöms. Dock måste dessa rebelldomstolar vara oberoende och opartiska samt upprätthålla rättssäkerhetsgarantier, vilket inte var aktuellt i Haisam Sakhanh-målet; den tilltalade dömdes således till livstids fängelse för att ha deltagit i avrättning av sju personer. I mål rörande massavrättningar i Iran och medverkan till krigsförbrytelser i södra Sudan har de tilltalade i respektive mål ifrågasatt om svenska domstolar kan utöva jurisdiktion över gärningar utanför Sverige på det sätt som åklagaren begär. Vad gäller frågor om uppsåt, gärningsmannaskap, medverkan och ansvarsfrihetsgrunder: ska ”vanliga” svenska regler och principer tillämpas eller ska svenska domstolar tillämpa reglerna som gäller vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC)? Detta är ingen akademisk fråga utan då dessa rättsliga måttstockar skiljer sig kan svaret avgöra konkreta mål. Flera av dessa frågor har väckt stort intresse utanför Sverige, både hos akademiker, praktiserande jurister och internationella medier. Thomas Bodström har i sin bok ”När folkmordet kom till Sverige” beskrivit sitt eget dilemma då han medverkat i två rättegångar där försvaret väckt samma invändning i respektive mål, nämligen att Rwandas regering agerat för att sätta dit den tilltalade för att denne var en politisk motståndare utan att denne egentligen varit inblandad i folkmordet. I det första av sina mål agerade Bodström målsägandebiträde, i det andra målet försvarare där han i princip fick argumentera mot sin tidigare ståndpunkt gällande den rwandiska regeringens eventuella påtryckningar gentemot vittnen och fabricering av uppgifter. Med dessa exempel framgår att mål om krigsförbrytelser på inget sätt ska ses som på förhand avgjorda, de innehåller en rad utmaningar där försvarare måste ta strid vad gäller bevisning och få prövat vad som rättsligt gäller.

Samtidigt som det råder stor konsensus om att krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord måste lagföras är det av lika stor vikt att straffrättsliga prövningar av dessa gärningar sker på ett rättssäkert sätt där den tilltalades rättigheter och intresse fullt ut upprätthålls. För detta krävs en koordinerad kraftsamling bland Sveriges försvarsadvokater.

Mark Klamberg 

Mark Klamberg är professor i folkrätt vid Stockholms universitet och huvudförfattare till boken ”Lagföring i Sverige av internationella brott”.

 Seminarium

Advokatakademin arrangerar i januari 2024 ett seminarium med bland andra professor Mark Klamberg, advokat Göran Hjalmarsson och kammaråklagare Karolina Wieslander som kommer att handla om hur krigsförbrytelser hanteras i svenska domstolar.