I stället för straffrättsliga reformer – se till att få polisen på rätt köl

Den gångna valrörelsen präglades av kriminalpolitiken som en av de viktigaste frågorna. Det räckte till en regering M/KD/L, dessvärre med stöd av SD i riksdagen. Nu skall löftena uppfyllas i enlighet med det så kallade Tidöavtalet. Verkligheten ger oss dagligen påminnelse om varför kriminalpolitiken stod så högt på agendan: skjutningar, sprängningar och mord i så kallad gängmiljö. Regeringen har börjat förändringsarbetet, men ledtiderna är långa. En utredning som tillsätts första kvartalet i år kan beräknas redovisa ett betänkande först nästa vår (tolv månader är en relativt kort utredningstid). Därefter följer en remissbehandling (tre månader), beredning i Regeringskansliet (tre månader), lagrådsremiss, ny beredning i departementet och proposition (sammantaget ytterligare sex månader): summa två år. Därefter riksdagsbehandling med i bästa fall en lag vårterminen 2025 med ikraftträdande 1 januari 2026. Nya straffrättsbestämmelser kan dock inte – på grund av förbudet mot retroaktivitet – tillämpas på gärningar begångna före 1 januari valåret 2026. Tiden att se effekter av straffrättsreformerna är alltså inte mer än drygt ett halvår (och utsikterna att få lagakraftvunna avgöranden under tiden fram till valet således mikroskopiska). Straffrättsreformer, vilka förefaller vara regeringens flaggskepp, är ett tveksamt, om än nödvändigt, redskap för att vrida utvecklingen rätt. Förslag saknas inte på området, inklusive straffprocessuella ändringar. Inspiration hämtas från Danmark, och paralleller dras till terroristbrott när det gäller att bekämpa gängbrottslighet. Gränsdragningen mot och hänsynen till integritetsskyddet vid utformning av nya lagar är en grannlaga uppgift. Det återstår att se i vad mån det kan uppfyllas. Tidöavtalets luftiga och av önsketänkande präglade skrivningar kommer att möta en hård lagrådsverklighet (inte bara på straffrättens område).

Lag är en sak, viktigare i brottsbekämpningen är dock Polisens insatser. Här är aktiviteterna från regeringens sida inte lika kraftfulla. Det är svårare att styra Polisen än att förändra brottsbalken och rättegångsbalken. Lagändringar ger också rika tillfällen till att visa politisk handlingskraft vid envar av beredningsstationerna: när en utredning tillsätts, betänkande tas emot och lagrådsremiss respektive proposition beslutas. Minst fyra nya tillfällen (för en och samma lagändring) för en regering att spänna musklerna i offentlighetens ljus. Med Polisen är det svårare. Utnämnings- och förordningsmakt liksom budgetstyrning är vad som står till buds, men myndigheten verkställer själv. Det är frestande att byta ut rikspolischefen, när verksamheten inte fungerar, men det hjälper föga mot strukturella brister i organisationen. Den stora polisreformen 2015 får sägas vara ett stort misslyckande (om vilket såväl Statskontoret som Riksrevisionen vittnar): Av löften om lokal närvaro blev intet. (För egen del spådde jag just detta i en rapport ett år efter att reformen trätt i kraft. Ibland är det trist att bli sannspådd.) För få poliser jagar reaktivt (den så kallade ingripandeverksamheten), likt en utmattad brandkår, för många bränder. Uppklaringsprocenten för mord i gängmiljö ligger på blygsamma 20–25. När ”särskild händelse” utlyses, det vill säga kraftsamling till exempelvis Stockholm eller Malmö, för att möta uppblossande våldsvågor, dräneras andra delar av landet på polisresurser. Så kallad vardagsbrottslighet får med nödvändighet nedprioriteras med växande ärendehögar som följd.

Moderaterna har av tradition varit ett poliskramarparti. Men i likhet med polisfacket har de i huvudsak varit koncentrerade på kvantitet, antalet poliser, och mindre på hur de jobbar. Stefan Strömberg, som
av dåvarande S-regeringen 2004 utnämndes till rikspolischef, kan illustrera detta. Strömberg hade ambitionen att ställa krav på organisationen, vilket ledde till motreaktioner internt och uppvaktning av
polisfacket hos den nya moderata justitieministern Beatrice Ask år 2007. Strömberg entledigades. Det var synd. Hans ambition och anslag var i detta fall rätt. När det gäller Polisen var den borgerliga regeringsperioden 2006–2014 åtta förlorade år. Antalet poliser växte, men få brydde sig om hur de arbetade. Och sedan kom, som sagt, den i bred politisk enighet antagna stora polisreformen, där vi nu har facit: bristande effektivitet och i stort sett frånvaro i lokalsamhället. En nyligen redovisad Brå-rapport bekräftar, att satsningar ännu sker mer centralt än lokalt.

Forskningen är enig i att den bästa brottspreventionen är tillräcklig och uthållig polisnärvaro i lokalsamhället. En lokalpolis med uthållighet över tid kan bättre samverka med skola och socialtjänst för att förhindra brott, bryta brottsliga mönster och försvåra ungdomsrekrytering till ett gangsterliv. Det förutsätter dock en helt annan arrondering av nuvarande alltför stora lokalpolisområden och resurssättning därefter. Detta kan inte ske med mindre regeringen tar ett fastare grepp över saken och omgående initierar en genomlysning av verksamheten i syfte att rädda vad som går ur spillrorna av polisreformen. Löne- och karriärincitament bör utformas för att förhindra den nuvarande flykten från yttre polistjänst inåt (in i polishusen) och uppåt i organisationen. Alltför många PM-skrivande och sammanträdande hövdingar och för få indianer kännetecknar nuvarande struktur. För att inte tala om de hekatomber av administratörer och kommunikatörer som befolkar organisationen. (En lägesrapport ges här). Under alla förhållanden bör rikspolischefen få i uppdrag att snarast ta fram en handlingsplan för att säkra tillräckligt antal poliser i yttre tjänst och också effektivisera utredningsverksamheten. Den flaskhals som nu Nationellt forensiskt centrum utgör måste avhjälpas; NFC lyder direkt under rikspolischefen och är dennes ansvar.

Polisen är en förvaltningsmyndighet under regeringen och Justitiedepartementets enskilt största budgetpost, cirka 35 miljarder kronor. Regeringen styr riket genom sina förvaltningsmyndigheter. Polisen är inget undantag. Oavsett vilken ledning polismyndigheten har, kan en regering inte förhålla sig passiv när det gäller vår inre säkerhet och trygghet. Styrningen måste förstärkas och den påbjudna dialogen mellan Regeringskansliet och myndigheten intensifieras. Under första världskriget karakteriserades brittiska armén under generalen Haig som ”lejon ledda av åsnor”. Motsvarande metafor kommer i tankarna när den svenska polisen betraktas. De insatser som alltför få poliser på fältet utför under mycket svåra förhållanden kontrasterar mot de interiörer hos den högsta polisledningen som blottläggs i det mediala ljuset. Den inger inte förtroende.

Regeringen och justitieministern gör därför klokt i att lägga mindre kraft på att stoltsera med raden av straffrättsliga reformer och koncentrera sig på att få den svenska polisen på rätt köl; utan lagföring genom polisens inledande insatser båtar straffrättsreformer föga. Att få styr på polisen är ett svårt arbete och ger inte lika många tillfällen till glada presskonferenser men är den svenska kriminalpolitikens nu viktigaste uppgift.

Krister Thelin

Krister Thelin är före detta lagman i Hovrätten över Skåne och Blekinge, statssekreterare i Justitiedepartement (1991–1994), generaldirektör för Bosniens oberoende mediekommission [The Independent Media Commission, IMC] (1998–2003), domare i FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien i Haag (2003–2008) och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (2009–2013). Efter 17 år som bosatt i Frankrike (2005– 2022) nu återbördad till Sverige (Arild).