Ersätter fördomar gällande rätt?

Få juridiska ämnen väcker så mycket känslor och skapar så mycket synpunkter som nämndemannasystemet. Några gånger om året rapporterar massmedia om ett nytt nämndemannaavgörande och under ett par veckor därefter skrivs ledare, debattinlägg och krönikor där nämndemannasystemets existens och utformning diskuteras flitigt. Bland annat har framstående jurister som Anne Ramberg, Claes Sandgren och Mårten Schultz alla vid upprepade tillfällen skrivit artiklar där de ställer sig kritiska till nämndemannasystemet. Jurister är inte heller ensamma om att framföra kritik. 2018 skrev Dagens Nyheters ledarredaktion, under rubriken Nämndemän ställer till det i tingsrätten, att ”medan nämndemännens bedömning bottnar i generella fördomar, står juristerna för ett mera sakligt resonemang”. Ämnet har givetvis även intresserat akademiker. Exempelvis fann forskare från Lunds universitet att både lekmannadomare och juristdomare påverkas av juridiskt irrelevanta omständigheter, men att lekmannadomarna påverkas mer (Dahlman, Pettersson och Sarwar 2018). Andra studier har bland annat visat att nämndemännens politiska tillhörighet riskerar att påverka deras dömande (Anwar, Bayer och Hjalmarsson 2019; Martén 2015). Gemensamt för denna forskning är att den är kvantitativ, det vill säga att ett stort material undersökts i syfte att statistiskt kunna påvisa skillnader: exempelvis beträffande hur olika nämndemän dömer kopplat till deras partitillhörighet.

Min undersökning är kvalitativt inriktad vilket innebär att ett mindre antal rättsfall ingår i analysen, men i stället är analysen av varje enskilt fall djupgående. Sammanlagt analyserades de skriftliga domskälen, med tillhörande skiljaktig mening, i tolv nämndemannadomar. Det bör dock uppmärksammas att det inom avhandlingen förutsätts att argumentationen i de skriftliga domskälen är representativt för den argumentation som framförts under överläggningen. Ett sådant antagande är självfallet inte helt oproblematiskt och diskuteras därför ingående i avhandlingen. Målsättningen var att avhandlingen skulle:

• belysa de uttalade och outtalade förutsättningar (exempelvis förgivettaganden, värderingar, perspektiv eller åskådningar) som argumentationen bygger på,
• granska argumentationens stöd i gällande rätt,
• belysa och förklara hur argumentationen kan beskrivas och förstås i de fall där stöd i gällande rätt saknas eller är bristfälligt,
• jämföra och utreda skillnader mellan argumentationen i domskäl och skiljaktig mening i nämndemannadomsluten.

I min studie granskades argumentation som stundtals går utanför traditionella juridiska ramar, särskilt då gällande rätt frångås. Därför var det också lämpligt att vända sig till ett ämnesområde vars teori och metod kan sägas ligga utanför den traditionella rättsvetenskapens ramar, nämligen retorik. I avhandlingen kombineras således rättsvetenskaplig metod med utvald retorisk teori, och retoriska analytiska tillvägagångssätt, på ett nytt och unikt sätt. För denna artikels räkning kommer jag dock inte att göra några teoretiska eller metodologiska djupdykningar. Inte heller finns utrymme att redogöra för analysen av samtliga tolv fall. I stället fokuserar jag på att presentera de viktigaste slutsatserna och att, i möjligaste mån, tillhandahålla några exempel som ämnar illustrera hur analyserna lett fram till ett sådant resultat.

För det första visar studien att nämndemännen – när de röstar ner juristdomaren – väldigt sällan har argument baserade på gällande rätt till stöd för sitt domslut. I stället är de avgörande faktorerna för nämndemännens domslut antingen:

1. nämndemännens personliga värderingar, åsikter, perspektiv och fördomar,
2. att nämndemännen påverkats känslomässigt, eller
3. en kombination av nämndemännens personliga värderingar, åsikter, perspektiv och fördomar samt känslomässig påverkan.

I vissa fall uttalas omständigheter av betydelse (som personliga värderingar, åsikter, perspektiv och fördomar) explicit i domskäl. Exempelvis anges i domskälen för ett migrationsärende: ”Att i förevarande situation följa lagtexten och enbart bevilja [paret] ett tidsbegränsat uppehållstillstånd bedöms som icke humanitärt”. I andra fall rör det sig om outtalade omständigheter, men dessa kan uttolkas via exempelvis ordval eller val av argument. En av de tolv nämndemannadomar som ingår i studien handlar om barnaga.
I fallet väljer rätten att anamma den tilltalade mammans beskrivning av alla våldshandlingar som gjorts utan tillhygge som ”daskar” (våldsgärningar där ett skärp eller en pinne används kallas för slag). Ordvalet sänder signaler om en mindre allvarlig våldsgärning och ordvalet i sig är därför en så kallad övertalningsdefinition (det vill säga en definition vars outtalade syfte är att påverka mottagarens inställning till frågan i positiv eller negativ riktning). Vidare uttalas i domskälen att: ”daskarna kan inte ha varit hårda” vilket i sig är ett implicit cirkelresonemang: eftersom slagen inte varit hårda kan de definieras som daskar och eftersom det är tal om daskar kan de inte varit hårda. Att rätten väljer att använda ett sådant ordval är en av flera faktorer som talar för att det bland nämndemännen i fallet existerat en underliggande uppfattning om att barnaga kan vara motiverat och att denna uppfattning varit av avgörande betydelse för nämndemännens ovilja att finna de tilltalade föräldrarna skyldiga.

För det andra påvisade studien hur betydelsefullt det är i dessa fall om nämndemännen antingen identifierar sig med någon i fallet eller anlägger dennes perspektiv. Sådan identifikation eller anläggande av perspektiv kan leda till att nämndemännen blir känslomässigt påverkade på ett sätt som får betydelse för deras dömande. När nämndemännen exempelvis betraktar händelseförloppet utifrån den tilltalades perspektiv tenderar de också att vara mindre benägna att fälla den tilltalade. Allra tydligast blev detta i de nämndemannadomar som på olika sätt involverade barn. Generellt sett tenderade nämndemännen i dessa fall att sällan eller aldrig anlägga ett barnperspektiv. I stället betraktades frågor och händelseförlopp genomgående utifrån den vuxna partens perspektiv. Exempelvis uttalades det i domskälen för fallet rörande barn­aga att det framför allt är föräldrarnas uppgifter ”som får läggas till grund för tingsrättens bedömning”. Beslutet att primärt utgå från föräldrarnas uppgifter saknar helt motivering, vilket är särskilt uppseendeväckande då rätten även konstaterat att sonen har lämnat utförliga uppgifter och ”framstår i mycket hög grad som trovärdig”. Ett annat liknande exempel kan hämtas ur ett fall där en kvinna blev åtalad för vållande till annans död efter att ha lämnat sin femåriga dotter utan uppsikt vid ett badhusbesök och flickan till följd av detta drunknade. I fallet diskuteras i domskälen endast vad mamman sagt, gjort, tänkt vid olika tidpunkter i händelseförloppet (samt vad hon inte sagt, gjort och tänkt). I skiljaktig mening däremot finns tydligt ett större fokus på dottern. Där diskuteras vad som är rimligt för och kännetecknar en femåring och hur badhusmiljön sannolikt uppfattas för henne. I domskälen utgår även bedömningen av hur riskabelt det är att vistas i en badhusmiljö från mera allmänt hållna utgångspunkter, medan samma bedömning i skiljaktig mening utgår från hur farlig en badhusmiljö är för en icke simkunnig femåring. Att nämndemännen i så hög grad endast betraktar händelseförloppet utifrån mammans perspektiv beror sannolikt på att nämndemännen har lättare att identifiera sig med mamman, det vill säga att tänka sig in i hennes situation och känna medlidande med henne.

För det tredje visar studien att många olika typer av argument och argumentativa strategier används då rättsligt stöd för de aktuella ställningstagandena saknas eller är bristfälligt. Kvalitativ argumentation och argumentation rörande definitioner var dock i särklass mest frekvent förekommande. Kvalitativ argumentation innebär att den som argumenterar lyfter fram omständigheter som hen anser är relevanta för fallet. I detta sammanhang innebär det att domskälen tar upp diverse omständigheter som nämndemännen anser har relevans för bedömningen av fallet. Det har med andra ord inte att göra med frågan om en viss argumentation är av god kvalitet (hållbart, relevant, logiskt korrekt och så vidare) eller ej. Flera tydliga exempel på kvalitativ argumentation förekommer i en nämndemannadom som uppmärksammades i media och bidrog till att nämndemannasystemet diskuterades flitigt under 2018. Domen i fråga avgjordes i Solna tingsrätt och rörde kvinnomisshandel. I domskälen uttalas bland annat följande:

• ”Det är inte ovanligt att kvinnor felaktigt hävdar att de blivit misshandlade och hotade och på så sätt låtsas att de är i behov av ett skyddat boende för att få en lägenhet.”
• ”Det faktum att [målsägande] inte sagt till hans släktingar att han slog henne, utan i stället anmälde det till polisen, minskar hennes trovärdighet ytterligare.”
• ”[Den tilltalades] familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan.
• ”Det är heller inga vänner eller närstående till henne som vittnat utan bara ’myndighetspersoner’, ­vilket minskar deras utsagors bevisvärde.”

Genom den kvalitativa argumentationen lyfts nämndemännens egna värderingar och fördomar fram som om det vore tal om allmänt vedertagna erfarenhetssatser. Fördomar och värderingar används också som om de vore försvårande, förmildrande eller rättfärdigande omständigheter i lagens mening. Dessutom finns en tydlig selektion kring vilka omständigheter som lyfts fram och i vilket syfte. Exempelvis fäster nämndemännen, i fallet med drunkningsolyckan, vikt vid omständigheten att dottern uppges ha varit ett lydigt barn, men omständigheten att dottern inte var simkunnig förefaller inte ha tillmätts någon betydelse. Det senare torde förstås ha varit relevant för domstolens bedömning av moderns ansvar, men utelämnas.

Argumentation rörande definitioner är relativt självförklarande och kretsar kring definitioner, terminologi och benämningar. Det första exemplet på argumentation rörande definitioner är det ovan diskuterade ordvalet ”daskar” ur barnaga­fallet. Ytterligare ett exempel ur barn­agafallet är då rätten diskuterar det faktum att föräldrarna pekat på en pinne eller ett skärp (som tidigare använts till att slå barnen) i syfte att få barnen att lugna sig, och menar att handlingen ”kan överhuvudtaget inte bedömas som ett brottsligt agerande”. Genom att definiera handlingen på detta vis elimineras behovet av att diskutera huruvida agerandet kan anses som ett (olaga) hot. Ett tredje exempel på argumentation genom definitioner kan hämtas ur ett fall som rör förtal. I fallet uttalas i domskälen att tilltalad inte varit likgiltig inför risken att målsäganden ska utsättas för andras missaktning. Motsatsen uttalas i skiljaktig mening, det vill säga att tilltalad varit likgiltig. Inget av dessa båda påståenden motiveras överhuvudtaget, utan det är endast själva definitionen som likgiltig eller inte som används för att motivera för det förespråkade domslutet.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att nämndemännens domslut – då de beslutar sig för att rösta ned juristdomaren och själva avgöra utgången – i mycket liten grad är baserade på gällande rätt. I stället är de avgörande faktorerna att nämndemännen blivit känslomässigt påverkade och/eller låter sina egna värderingar, fördomar eller perspektiv vägleda den dömande verksamheten (även om dessa står i strid med gällande rätt). Bristande förmåga (eller ovilja) att betrakta frågor och händelseförlopp från andra perspektiv (än de som ligger nära nämndemännens eget) har också stor betydelse för utgången i nämndemannadomar. Slutligen diskuterades även hur argumentationen är utformad i domskälen då argumenten inte baseras på gällande rätt. Den som är intresserad av att mera utförligt få läsa om dessa slutsatser, andra analysresultat som studien bidragit med eller önskar få ta del av fler konkreta exempel ur nämndemannadomar kan med fördel vända sig till min avhandling: När rätten lägger lagboken åt sidan: En rättsretorisk studie av nämndemannadomar. Detsamma gäller för den som vill veta mer om den retorikteori som nyttjats i studien, det tvärvetenskapliga fältet rättsretorik eller den rättsretoriska analysmetod som jag utvecklade för avhandlingens räkning. Avhandlingen finns tillgänglig online i Digitala Vetenskapliga Arkivet (DiVA).

Linus Roos

Linus Roos är lärare och forskare vid Juridicum, Örebro universitet. Han är disputerad
i rättsvetenskap och har även en fil.kand. i retorik.

Länk till Linus Roos avhandling När rätten lägger lagboken åt sidan: En rättsretorisk studie av nämndemannadomar i DiVA.

Källor

Anwar, Shamena, Patrick Bayer och Randi Hjalmarsson. 2019. ”Politics in the Courtroom: Political Ideology and Jury Decision Making”. Journal of the European Economic Association 17 (3): 834–875.

Dahlman, Christian, My Pettersson och Farhan Sarwar. 2018. ”Är det sant att lekmannadomare påverkas av juridiskt irrelevanta omständigheter, men inte juristdomare?” Juridisk tidskrift 2017–18 (2).

Martén, Linna. 2015. Political Bias in Court? Lay Judges and Asylum Appeals. Uppsala universitet: Nationalekonomiska institutionen.