Juridiken rörande yttrandefriheten och skönlitteraturen

En bakgrund och avsaknaden av en utvecklad rättspraxis

Juridiken rörande yttrandefriheten och skönlitteraturen kännetecknas av en viss torftighet eftersom det saknas en utvecklad rättspraxis på området. Det enda mål vi har i Sverige där en skönlitterär författare dömts för förtal är det så kallade Märitmålet. Intressant att notera är att målet stannade i hovrätten och alltså utifrån den allmänna rättsläran och läran om juridikens källor inte är prejudicerande. Endast mål som prövas i Högsta domstolen eller i Högsta förvaltningsrätten har en prejudicerande verkan. 

Vad beror praxisfattigdomen på? Beror den på att inga skönlitterära författare har förtalat en enda individ i Sverige sedan 1965? Nej, det är inte troligt, och enligt min mening är anledningen främst av pekuniär natur. Tryckfrihetsrättsliga mål tenderar att bli omfattande och väldigt dyra vilket blir en hämsko för den förtalade. Många förtalade känner också att de ger författaren ytterligare uppmärksamhet genom att stämma dem varför en rättegång kan upplevas som ytterligare en kränkning för den förtalade.

Rättegången i tryckfrihetsmål har en annan procedur än ett sedvanligt civilrättsligt mål och brottmål. I tryckfrihetsförordningens instruktion stadgas det att:

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Justitiekanslern är ensam åklagare i mål rörande tryckfrihetsbrott och har endast väckt åtal rörande tryckfrihetsbrott två gånger under de senaste tjugofem åren. Dessa mål hade samma svarande båda gångerna, Expressen. I det andra av dessa mål, där Mikael Persbrandt var måls­ägande, vitsordade Expressen att de förtalat Persbrandt redan före rättegången. Prövningen i det målet var därför mer eller mindre en formalitet. 

Vid rättegångar i tryckfrihetsrättsliga mål utses en jury om nio ledamöter.  Inom varje län ska landstingsfullmäktige och ibland i vissa fall kommunfullmäktige välja sammanlagt tjugofyra jurymän och i Stockholm trettiosex. Det är endast svenska medborgare bosatta inom länet som är valbara. Jurymännen bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet och de bör företräda skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet. En tredjedel av juryledamöterna ska vara eller ha varit nämndemän. De som valts förs upp på en jurymannalista och det är från denna lista det – under rättens medverkan – bildas en jury om nio ledamöter.

Juryn har funnit att brott föreligger om minst sex ledamöter är överens om det varvid även rätten prövar frågan. Om rätten har en annan uppfattning än juryn, får rätten frikänna den tilltalade eller tillämpa en lindrigare straffbestämmelse. Anser juryn att brott inte föreligger ska den tilltalade frikännas.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det inte är många förtalade (eller upplevt förtalade) individer som har en möjlighet att få sin sak prövad även om de skulle vilja. Kombinationen av höga kostnader med ett system som är konstruerat för att skydda skribenter är inte processdrivande. Därav praxisfattigdomen.

Sanningslitteraturen och dess väsen

Den högsta kasten av Carina Rydberg, Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar och Lars Noréns dagböcker är alla skönlitterära verk som givits ut och marknadsförts som romaner. Böckerna är intressanta att sätta i perspektiv till vår yttrandefrihet samt mot den ovan angivna bakgrunden. Vilka överväganden bör man som publicist fundera över innan man publicerar namngivna individer eller individer som lätt kan identifieras?

Under mina år på Bonnierförlagen hann jag läsa åtminstone ett hundratal böcker ur en förtalsrättslig vinkel. Jag utvecklade en metod och ett förhållningssätt som publicerades i en artikel och sedermera i min bok Medierätt – en handbok vilken används i publicistiskt syfte av jurister och journalister.

Följande råd gavs till förlaget och författaren:

1. Hitta partier av känslig natur, markera dessa.
2. Se om det aktuella partiet är ett värdeomdöme eller en faktauppgift.
3. Om det är ett värdeomdöme kan det stå kvar;
4. Om det är en faktauppgift ska det bedömas huruvida denna är att anse som en allvarlig uppgift (framför allt grov brottslighet).
5. Om det är en allvarlig uppgift bedöm huruvida den är brottslig.
6. Om den är brottslig bedöm huruvida den ändå är försvarlig, alltså av allmänintresse.
7. Om den är av allmänintresse kan den publiceras.

I efterhand kan jag tycka att denna enkla men ändå korrekta och relativt sofistikerade metod är cynisk eftersom den i viss mån bortser från en del mänskliga överväganden som jag rent privat värdesätter och tycker borde läggas till:

• Hur känns det för den drabbade?
• Är det rimligt att utsätta den krets av individer som drabbas av att uppgifterna sprids?
• Är det verkligen av intresse för fler än några stycken eller finns det ett verkligt allmänintresse?
• Kan du, som författare, förfrämliga individerna som beskrivs i texten men ändå behålla verkets lyster? Om inte förklara och motivera varför.

Med dessa tillägg får författaren en möjlighet att, trots att det är fullt möjligt att ur en rent juridisk synvinkel publicera ett verk med den aktuella texten, skriva om texten på ett sätt att det inte framgår vem det handlar om.   

Den 25 april 2008 blev jag intervjuad av Björn af Kleen i Sydsvenska Dagbladet rörande utgivningen av Lars Noréns dagböcker:

Frågar man juristen Dag Wetterberg på Albert Bonniers Förlag huruvida Lars Noréns bok är att betrakta som ett snitt av verkligheten svarar han att boken är Lars verklighet. I tidningen kan jag inte skriva vad Lars Norén skriver i boken, på grund av pressens yrkesetiska regler. Vad har ni för etiska regler på förlaget?

– Vi har inga andra regler än tryckfrihetsförordningen.

När du som jurist hanterar attackerna i boken – väger du dem mot verkligheten? Om en artist uthängs som alkoholist, undersöker du då huruvida den personen är att betrakta som alkoholist?

– Hur vi gör med de enskilda bedömningarna kan jag inte gå in på.

Alla led i bokindustrin är ännu inte lika transparenta som författarna.

Det är oomtvistligt att en text endast kan ägas av författaren själv. Juristen som granskar en text eller förläggaren som ger ut ett litterärt verk får aldrig agera censor enligt min mening. Som professionell rådgivare skyddar man alltid sin huvudman och i detta fall en författare som vill uttrycka något konstnärligt. I en annan artikel påstår i och för sig Lars Norén att jag strukit 350 sidor i hans dagböcker vilket jag aldrig gjort eftersom jag aldrig (ens) strukit eller tagit bort ett kommatecken i någons författares text – någonsin(!).

I Märitmålet finns ett av de mest välbalanserade och vackra partier jag har läst i ett domskäl, nämligen följande passus:

En skönlitterär författare skall självfallet ha frihet att skildra livet i alla dess aspekter, att visa människors goda och dåliga sidor, att ge uttryck för egna reaktioner och tankar, att måla i svart och vitt.

För att författarens yttrandefrihet vid skildring av verkliga personer skall ges företräde framför den enskilde individens krav på att icke utsättas för andras missaktning fordras i första hand att författaren har starka skäl att skriva så verklighetstroget att identitet uppkommer mellan verkets person och verkligheten. Sådana skäl torde sällan föreligga.

Författaren måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen upphäves utan att fördenskull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet äventyras.

Vad är det jag tycker är vackert med de till synes enkla styckena i domskälen? Konstaterandet att ordets frihet är det väsentliga och det är detta som är hela yttrandefrihetens fundament. Men med denna rättighet kommer också en skyldighet att inte, utan orsak, kränka en annan individs rättigheter och friheter. En skicklig författare kan med denna insikt skapa ett minst lika bra skönlitterärt verk utan att behöva identifiera de individer hen beskriver i sitt verk.

Hellre fria än fälla alltså, men ska vi inte vara stolta över vårt system då? Historisk tillbakablick

Vi skall absolut vara stolta över vår fantastiska grundlagsskyddade yttrandefrihet eftersom den är ett system som har betytt och betyder oerhört mycket för Sveriges utveckling. Tryckfriheten är en grundläggande del av vår demokrati och en rättighet som vi i dag tar för given i Sverige. Före 1766 – innan världens första grundlagsfästa tryckfrihet infördes i Sverige – såg det lite annorlunda ut. 

Boktrycket initierades i Sverige 1483 och med denna inleddes tryckfrihetens historia. Vid denna tid kontrollerade kungen och kyrkan det tryckta ordet. Kungen avgjorde vilka tryckerier som fick startas och vem som skulle driva dem. Denna kontroll levde kvar länge och först 1941 blev det tillåtet att utan kungens godkännande etablera och driva ett tryckeri – och då endast i landsorten. 1941 fanns dock kravet på att registrera  tryckeriet till länsstyrelsen kvar.

Den första gången kungen förmodas ha nyttjat sin rätt var 1526 när Gustav Vasa beordrade att biskop Brasks pressar i Söderköping skulle stängas ned År 1539 utfärdades ett påbud att allt som var tänkt att erbjudas allmänheten först skulle godkännas av kungen. Censor librorum inrättades – ett institut som innebar att endast skrifter med censorns stämpel fick ges ut. Censorn hade dessutom till uppgift att bevaka bokhandeln och bokimporten för att se att inget olämpligt hamnade i handeln. Någon rättslig prövning fanns inte att tillgå utan verksamheten sköttes på administrativ väg. Den som bröt mot censors förbud riskerade livet.

Bland de personer som i Sverige betytt mest för införandet av den yttrandefrihet vi har i Sverige i dag ska nämnas Anders Nordencrantz, Anders Chydenius och Peter Forsskål.

Anders Nordencrantz 1697–1772

Anders Nordencrantz ger sin syn på tryckfriheten i skriften Vördsam föreställning till Riksens ständer (1759) där han beskriver censuren som ett förmynderskap för samhällets förnuft eftersom det hämmat samhällets behov av en utveckling inom de olika vetenskaperna samt hållit de styrande okunniga om tillståndet i riket. Som exempel på det löjeväckande med censur uppger han det faktum att en svensk amiral fått tag på mer detaljerade sjökort från en utländsk makt än han kunnat tillgå i Sverige.

En annan viktig hörnsten i Nordencrantz arbete var förslaget att införa ett offentliggörande av lagar, domar och beslut – alltså en första öppning mot offentlighetsprincipen.

Anders Chydenius 1729–1803

Chydenius krävde i sitt riksdagsarbete att censuren skulle avskaffas eftersom han i likhet med Nordencrantz ansåg att den innebar att man satte en man till domare över hela nationens tankar och förnuft. Istället skulle ansvaret för vad man fick trycka vila på boktryckarna som skulle straffas om de inte följde reglerna. Chydenius försökte också få censor librorum, Niclas von Oelreich, att lägga ned sitt ämbete självmant.

Peter Forsskål 1732–1763

Såvitt jag kan bedöma var Peter Forsskål den vid tidpunkten klarast lysande stjärnan på tryckfrihetens himmel. 1759, endast 27 år gammal, publicerade han den kärnfulla avhandlingen Tankar om borgerliga friheten vilken endast innehåller 20 paragrafer.

Vid tidpunkten för publiceringen utgjorde dock dessa paragrafer rena dynamiten och mycket riktigt försökte kungen, efter att först genom sin imprimatur Niclas von Oelreich lämnat tillstånd till utgivning, återkalla hela upplagan om 500 exemplar. Denna insamling gick trögt och endast 79 exemplar återfanns. Konfiskationen gjorde skriften än mer åtråvärd.

Forsskål framhöll att man skulle skriva enkelt och använda vanliga ord eftersom vissa sanningar kan inses av vem som helst medan andra inses först efter studier. Att Forsskåls ord blivit så självklara beror mycket på den djärvhet och framgång han framförde sina argument med. Från den romerske juristen Ulpianus hämtade Forsskål rådet att man ska leva i överstämmelse med andras rättigheter, att man inte ska skada någon samt att man ska ge var och en vad honom tillkommer. Man ska gengälda andras välgärningar vilket är det sunda förnuftets filosofi som motiveras av människans erfarenheter i en samhällsgemenskap.

Peter Forsskål sammanfattar sin tes på ett briljant sätt:

Av tvenne utvägar äro att avböja skadliga följder av missnöje. Det ena erfordrar bläck, den andra blod. Få de missnöjda yttra sig fritt, så kunna de vederläggas, underrättas och förvandlas till ett upplyst publicum.

Kloka ord onekligen.

Huvudtesen i Forsskåls skrift utgår från att människans väsen är fritt och att ju mer människan får leva efter eget behag ju mer tror man sig vara fri. I paragraf 6 ger Forsskål kung Karl XII en kritik som inte är nådig:

Då Sverige under Kung Karl XII:s krig var utarmat på folk, livsmedel och pengar, troddes likväl denne hjälten ej fördärva utan försvara sitt fosterland. Således känna ej alltid undersåtar regentens orättvisa, och om de känna den, kunna de dock ej lätt befria sig. Furstarna bevaka ensamma, när de omtränger, sina fördelar, de råda ensamma i allting.

Vidare menade Forsskål att domstolar kan ta fel, varför var och en bör få försvara sig offentligt. Beskattning ska ske efter inkomst och tjänster ska stå öppna och värdiga. Tjänstetillsättande ska ske med beaktande och prövande av lämplighet och tidigare erfarenhet i tjänsten.

Efter ett politiskt maktbyte i Sverige avlöstes mössorna av hattarna och tre år efter Forsskåls död fick Sverige, den 2 december 1766, världens första grundlagsfästa tryckfrihetsförordning.

Forsskåls, Chydenius och Nordencrantz envishet i sitt arbete för tryckfriheten hade en stor betydelse i detta sammanhang. Gustav III kom åtta år senare att upphäva denna grundlag – men det är en annan historia.

Några slutsatser och tankar

Grunderna och principerna för den yttrandefrihet vi har i dag tänktes och formulerades på 1700-talet. Yttrandefriheten ger författare och skribenter en ovärderlig skatt, nämligen rätten att kritisera, analysera och granska makthavare och aktuella frågor i vårt samhälle. Vår offentlighetsprincip ger oss dessutom rätten att ta del av allmänna handlingar och skaffa oss insikt i hur våra politiker- och myndighetstjänstemän sköter våra gemensamma angelägenheter. Yttrandefriheten och offentlighetsprincipen utgör några av de hörnstenar som byggt Sveriges demokrati.

En hypotetisk fråga är om domen i det så kallade Märitmålet stått sig om saken prövats rättsligt i dag.

Ja, yttrandefriheten ska skydda individer som utsätts för andras missaktning utan att det finns ett allmänintresse av att beskriva dennes lyten. Så enkelt är det faktiskt.

Därför är det min uppfattning att kärnfrågan hade bedömts på samma sätt i dag men att vår syn på vad som utgör allmänintresse kan ha förändrats. I praktiken innebär det att publiceringen rörande Märits intellektuella funktionsnedsättning utsatte henne för andras missaktning och skulle ha bedömts som förtal, men att rättens syn på vad som utgör allmänintresse troligen förändrats sedan 1965 på grund av vår användning av sociala medier och det massiva offentliggörandet av våra privata liv.

Låt säga att den berörda familjen hade en öppen Facebooksida där de offentligt publicerade och generöst delade med sig av familjens förehavanden, både positiva saker men även besvärande saker till exempel att en familjemedlem lider av en intellektuell funktionsnedsättning. Det är i så fall troligt att rättens jury skulle beakta denna information och bedöma att familjen själva därigenom offentliggjort informationen på ett sådant sätt att ett allmänintresse kan vara för handen.

I avsaknad av rättspraxis som ger oss ett svar på denna fråga är det min uppfattning att eftersom individer själva lämnar ut stora delar av sina privatliv i sociala medier riskerar de att i vidare mening behandlas som offentliga personer vid en eventuell juridisk prövning. Detta fick Sara Skyttedal erfara när bilder från ett av hennes konton i sociala medier publicerades i samband med en nyhetsrapportering i Dagens Nyheter. Vid en analogi till denna dom skulle domskälen i Skyttedalsdomen kunna tillämpas vid ett yttrandefrihetsmål innebärande att den som publicerat uppgifter i sina sociala medier får anses ha offentliggjort uppgifterna och därmed gjort skäl för ett allmänintresse. Om detta stämmer eller inte får vi med spänning avvakta innan det kommer ny praxis på området. 

Begränsades författarens yttrandefrihet på grund av att hon inte fick skriva om Märits lyten?

Nej, egentligen inte, Märit hade (fiktivt) kunnat vara bosatt i en annan del av landet och haft fler (fingerade) syskon och andra markörer som gjort att det inte gick att förstå att det var henne det handlade om. Detta hade inte inneburit att författaren begränsat sin rätt att yttra sig eller att det litterära verket blivit sämre. Det hade endast inneburit att författaren skyddade Märit från att bli omskriven och uppmärksammad på ett sätt som ledde till förfång för henne och hennes familj.

Trots avsaknaden av rättspraxis när det gäller förtal av individer i skönlitterära verk finns det en rik flora av förtalsmål på tidnings- och tidskriftsområdet från vilka analogier kan göras. Men, det är klart – det skulle vara av stort intresse att få svar på vilken temperatur vi har inom yttrandefrihetsområdet och skönlitteraturen femtiotre år efter Märit.

Dag Wetterberg
Advokat

Dag Wetterberg är advokat och författare. Han har skrivit böckerna Medie­rätt – en handbok (Norstedts Juridik 2014) och Dataskyddsförordningen GDPR förstå och tillämpa i praktiken (Sanoma Utbildning 2019, medförfattare Monica Wendleby) samt en mängd artiklar. Dag Wetterberg var också en av initiativtagarna till sektionen ”Praktisk juridik” i tidskriften Advokaten där han publicerade den första artikeln i serien – ”Den ideella rätten i upphovsrätten i fokus”.

Med tillstånd från Essä och Dag Wetterberg publicerar tid­skriften Advokaten texten Juridiken rörande yttrandefriheten och skönlitteraturen. Texten är en av fyra essäer från senaste numret av Essä, nummer 3. De andra skribenterna är Jan Guillou, Aase Berg och Johan Lundberg. Dessutom publicerades det så kallade Märit-målet från 1965 i fulltext.

Märit – bakgrund

Boken Märit av författaren Ing-Marie Eriksson, som gavs ut av Bonniers 1965, är den enda svenska roman vars innehåll har blivit fällt för tryckfrihetsbrottet förtal.

Romanen är självbiografisk. Den skildrar händelser och personer under författarens barndom och uppväxt på 1930- och 1940-talen i byn Sikås i norra Jämtland, bland annat hur den förståndshandikappade flickan Märit behandlas av sin familj.

För flera personer som före­kommer i boken hade författaren i manuskriptet använt deras verkliga namn. Inför utgivningen ändrade författaren och förlaget namnen, men i något fall trycktes det verkliga namnet i bokens första upplaga.

Flera medlemmar av ”Märits” familj ansåg att de genom person- och miljöskildringarna lätt kunde identifieras och att de framställdes på ett kränkande sätt. De väckte enskilt åtal mot författaren för tryckfrihetsbrott – grovt förtal och grovt förtal av en avliden familjemedlem.

Svea hovrätt dömde författaren för förtal och förtal av avliden till dagsböter. Dessutom dömdes författaren och förlaget att betala skadestånd för förtal av en familjemedlem.

Tryck- och yttrandefrihetsbrott

Tryck- och yttrandefrihetsbrott är brott som är straffbara enligt tryckfrihetsför­ordningen (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). När brott begås genom grund­lagsskyddade medier, som bland annat böcker, tidningar, radio, tv eller webbplatser med utgivningsbevis, ska TF och YGL tillämpas i stället för brottsbalken och rättegångsbalken.

Vid tryck- och yttrandefrihetsbrott är Justitiekanslern (JK) ensam åklagare. Det är alltså bara JK som får besluta om att inleda förundersökning och väcka allmänt åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott. Åtalet prövas i en rättegång med en jury bestående av nio medlemmar. Juryn ska pröva om brott föreligger. Om juryn anser att brott inte föreligger, ska den tilltalade frikännas. Om juryn anser att brott föreligger, ska också rätten pröva frågan. Även om juryn har ansett att brott föreligger, får rätten frikänna den tilltalade eller tillämpa en lindrigare straffbestämmelse.