Metoo och utgivaransvaret

 Metoo-rörelsen har haft ett mycket stort genomslag i Sverige. Den har på ett effektivt sätt visat att de företeelser som rörelsen riktar sig mot – från rena övergrepp till olika former av kränkande och diskriminerande behandling – finns inom många samhällssektorer. Rörelsen kommer med all sannolikhet att få varaktiga samhälleliga effekter. De som agerar diskriminerande och kränkande på arbetsplatsen kan förväntas sig mycket påtagliga negativa konsekvenser av sitt handlande. Metoo kan också förväntas varaktigt förändra de attityder och förhållningssätt som utgjort förutsättningarna för kränkningar och diskriminerande behandling. Rörelsen kan alltså – med en straffrättslig analogi – förväntas ha en såväl preventiv som moralbildande verkan. Med hänsyn till Metoos genomgripande effekter på såväl individ- som samhällsnivå måste dock de olika uttryck som rörelsen tar sig också kunna bli föremål för granskning och debatt.

Som medierättsligt verksamma advokater vill vi ta upp en praktiskt och principiellt viktig fråga. Det rör dagstidningarnas publiceringar av så kallade Metoo-upprop; skriftliga redogörelser från kvinnor från olika samhällssektorer som samlats in och sammanställts via sociala medier angående övergrepp och kränkningar framför allt i arbetslivet. Framställningarna är anonyma i den meningen att varken kvinnorna eller de män som förekommer i de olika vittnesmålen är namngivna. Redogörelserna innehåller dock i vissa fall sådana omständigheter att en inte obetydlig del av läsekretsen identifierar den person som avses i vittnesmålet.

Det räcker att de publicerade uppgifterna är sådana att några uppfattar vem som avses för att uppgifter ska anses ha lämnats om denna person i den mening som avses i förtalsbestämmelsen i TF 7 kap. 4 § p. 14. Teoretiskt sett räcker det att någon enstaka person uppfattar vem som avses. I Metoo-uppropen är det i stället fråga om en vid krets som uppfattat vem som avses i vissa publiceringar.

Det råder vidare ingen tvekan om att uppgifterna – om de inte utpekar de aktuella personerna som brottsliga – i vart fall är i hög grad ägnade att utsätta dem för andras missaktning. Därmed har förtalsuppgifter lämnats. Det är då fråga om straffbart förtal om det inte med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgifterna och uppgiftslämnaren kan visa att uppgifterna var sanna eller att det fanns skälig grund för dem. Försvarlighetsbedömningen vilar på en avvägning mellan intresset av vidaste möjliga yttrandefrihet och äre- och integritetsskyddet för den enskilde. En individualiserad bedömning måste göras med beaktande bland annat av uppgifternas karaktär, när det som skildras ska ha skett och om den utpekade är en offentlig person. Om tidningen och dess ansvariga utgivare inte i efterhand kan bevisa att uppgifterna är sanna måste de visa att det ändå fanns skälig grund för att publicera dem. Grundprincipen är här att ju allvarligare uppgifterna är desto mer ingående kontroll- och faktastöd krävs. Om uppgifterna innebär att personen i fråga utpekas som brottslig så framgår av Europadomstolens praxis att en sådan publicering – med hänsyn till oskuldspresumtionen i artikel 6 i Europakonventionen – måste bygga på en synnerligen ingående journalistisk utredning om den saknar stöd i en fällande brottmålsdom.

Det framgår av den stora mängden av vittnesmål i de publicerade uppropen och vad som anförts i anslutning till publiceringarna att de lyfts in i tidningarna utan någon individualiserad prövning vare sig i försvarlighetsdelen eller i fråga om faktastöd.

Vi utgår från att det är erfarna publicister som tagit beslut om publicering. Det framstår som djupt osannolikt att dessa inte insett risken för att många kan uppfatta vem som avses i vissa redogörelser. Det är också svårt att tro att dessa erfarna publicister inte skulle ha tillräcklig kunskap om förtalsregleringens närmare innebörd.

Återstår då att besluten vilar på en kalkyl om att risken för en rättslig prövning är närmast försumbar. Detta med hänsyn till att de som kan initiera en sådan prövning kan förväntas frukta ytterligare uppmärksamhet, sammantaget med osäkerheten med en juryprövning och risken för stora rättegångskostnader. Det är inte ett principiellt hållbart förhållningssätt.

Ett publiceringsbeslut ska självfallet inte bygga på en kalkyl om risken för en tryckfrihetstalan och en fällande dom. Den rättsliga regleringen måste vara faktiskt handlingsdirigerande för publiceringsbesluten.

De skyddsintressen som bär upp förtalsbestämmelsen är av vital betydelse liksom intresset av vidast möjliga yttrandefrihet i frågor av stort allmänintresse. Men den stegvisa prövningen enligt förtalsbestämmelsen kräver en noggrann avvägning mellan dessa intressen. En prövning som alltså inte alls skett i dessa fall.

Det är av stor vikt att den enskilde ges ett adekvat skydd för sin ära och integritet. Kraven på ingående utredning och kontroll är inte endast väsentliga för den utpekade. Det är också av stor vikt ur ett samhällsperspektiv att allmänheten får korrekt och adekvat information.

Percy Bratt
Advokat

Susanne Feinsilber
Advokat

Percy Bratt
Advokat och del­ägare i advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB. Huvudsakligen verksam inom medierätt och skadeståndsrätt samt med särskild inriktning mot mänskliga rättigheter. Jur. kand. vid Stockholms universitet 1982. Därefter anställning på Advokatbyrån Berg & Co under åren 1982–1995. Ordförande i Stiftelsen Rättsfonden och tidigare ordförande i Civil Rights Defenders. Percy Bratt är tillsammans med professor Ove Bring kursföreståndare i kursen praktisk europaprocess vid Stockholms universitet. Percy Bratt skriver även artiklar i fack- och dagspress rörande juridiska och rättspolitiska frågor.

Susanne Feinsilber
Advokat och del­ägare i Advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB sedan 1997. Huvudsakligen verksam inom skadeståndsrätt, medierätt och brottmål. Jur. kand. vid Stockholms universitet 1987 och därefter ett års studier vid Johns Hopkins University of Advanced International Studies i Bologna, Italien. Tjänstgöring som biträdande jurist på Advokatbyrån Berg & Co AB under åren 1988–1995. Ledamot i Registerkontrolldelegationen.