Framgångar föder krav på nytt arbetssätt
Nr 4 2005 Årgång 71
Europadomstolens framgång gör att domstolen idag har hamnat i en situation där man riskerar att dränkas i ärenden. Domstolens arbetssätt måste därför ses över. Det anser Europadomstolens president
Luzius Wildhaber. Svenska Elisabet Fura-Sandström, en av Europadomstolens domare, är kritisk till det sätt som vissa svenska advokater agerar på i olika flyktingfall.
Luzius Wildhaber. Svenska Elisabet Fura-Sandström, en av Europadomstolens domare, är kritisk till det sätt som vissa svenska advokater agerar på i olika flyktingfall.
Europadomstolens historia handlar om en konstant expansion. Domstolen har under flera år expanderat sitt arbetsområde mot centrala och östra Europa och Turkiet.
I dag har mer än 800 miljoner individer rätt att vända sig direkt till domstolen med sina klagomål. Och det är det många som gör. År 2004 kom cirka 45 000 klagomål till domstolen.
Att så många vänder sig till domstolen är ett bevis på succé. Men det skapar problem. Som ett resultat av den stora ärendetillströmningen brottas Europadomstolen med en ärendemassa på cirka 80 000 pågående klagomål.
– På sätt och vis är det inte självklart att lösningen är att raskt arbeta bort balansen. Det skulle nämligen leda till att ännu fler skulle lockas att vända sig till oss, säger Luzius Wildhaber, Europadomstolens president.
Under åren har Europadomstolen förbättrat sin effektivitet och produktivitet avsevärt. Men nu har man kommit till en punkt där det krävs avgörande politiska beslut.
– Vi befinner oss i en position då vi inte kan ta itu med situationen på egen hand. Vi är beroende av politiska initiativ och politiska åtaganden, säger Luzius Wildhaber.
Senare i år hålls ett möte i Warszawa då just Europadomstolens framtida inriktning ska diskuteras. Antingen tilldelas domstolen mer resurser eller så måste man fundera på hur domstolens olika skyldigheter ska prioriteras. Men att enbart ge en massiv ökning av de ekonomiska resurserna är knappast någon lösning.
– Cirka 90 procent av alla inkomna mål avvisas på grund av olika formella felaktigheter. Det är inte så att vi behöver en stor fabrik med en fyrfaldigad budget bara för att komma fram till att ännu fler mål måste avvisas, säger Luzius Wildhaber och fortsätter:
– Jag tror inte att någon på allvar vill avskaffa systemet med individuella ansökningar, det är ju ett viktigt kännetecken för vår domstol. Men vi behöver ett system för att prioritera bättre. Samtidigt finns det ett visst motstånd mot att ge domstolen för mycket makt och befogenhet trots att vi beslutar om frågor som rör de största av ämnen. Det är svårt för oss att förstå varför vi inte ska kunna anförtros att göra urvalet om vad som är mer och mindre viktigt.
Luzius Wildhaber skulle önska att en grupp internationella domarexperter utsågs som skulle få ägna sig åt långsiktigt strategiskt tänkande. Han säger sig vara ”en optimistisk realist och en realistisk optimist” när det gäller möjligheterna att utveckla Europadomstolens arbetssätt.
– En domstol med så många ansökningar som Europadomstolen svarar helt klart mot vad som måste uppfattas som ett stort behov. Vi är övertygade om att domstolen är en värdefull del i framtidens konstitutionella arkitektur i Europa, säger Luzius Wildhaber.
Inte alltid enighet
I Europadomstolen arbetar domare med brett skilda erfarenheter av olika rättssystem och traditioner. Elisabet Fura-Sandström berättar att det råder ödmjukhet och respekt domarna emellan även om de inte alltid är eniga.
– Vi har öppna diskussioner och man kan vara ganska tuff i sakfrågorna men inte på det personliga planet. Efter en strid så är vi fortfarande goda vänner och uppskattar fortfarande varandras sällskap, säger hon och fortsätter:
– Domarna i Europadomstolen har inte bara olika språk och kulturell bakgrund utan även yrkesbakgrund. Här finns tidigare advokater, professorer och domare. Domare med olika kvaliteter kommer samman och med min advokatbakgrund har jag ofta ett visst perspektiv i olika rättsfrågor.
Men även den kulturella bakgrunden har en viss betydelse menar Luzius Wildhaber och Elisabet Fura-Sandström. Vi är ju alla formade av våra samlade erfarenheter.
– Jag tycker kanske inte alltid om vad polisen gör, säger Luzius Wildhaber. Men jag tror inte att polisen klår upp mig om jag beger mig till en polisstation. Men det finns människor som har haft andra erfarenheter. Det är bra med en kombination av de olika erfarenheterna. Ibland kan det finnas en tendens till att vara skeptisk till de rättsliga systemen och domarna från de nya medlemsstaterna. Men det är inte sällan betydligt svårare för dem eftersom de saknar en tradition att gå emot sina regeringar. På sätt och vis krävs det mer mod, större integritet av dem i domararbetet. Domarna från de nya medlemsländerna är värda en högre uppskattning från vår sida.
Det finns fyra länder som dominerar ärendetillströmningen till Europadomstolen. De fyra är Ryssland 14 procent av fallen), Polen (14 procent), följt av Turkiet (12 procent) och Rumänien (12 procent). Dessa länder följs av Ukraina, Frankrike, Italien och Tyskland. Tillsammans svarar de uppräknade åtta länderna för 75 procent av målen i Europadomstolen.
Om man jämför antalet mål med ländernas medborgarantal dominerar länderna i Centraleuropa. Under senare år har Kroatien legat i topp, följt av Slovenien, Slovakien och Bulgarien.
Turkiet beskrivs ofta som ett land med bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Luzius Wildhaber anser dock att det har förekommit många förändringar till det bättre, både i landets lagstiftningsarbete och i Högsta domstolens agerande.
– Men man hoppar inte från en låg procent till 100 procents perfektion under ett eller två år. Det tar en generation eller troligen mer än en generation. Det har varit på så sätt i våra länder under historien. Fast nu får Europadomstolen mer och mer ”normala” fall från Turkiet, säger Luzius Wildhaber.
En procent av alla inkomna klagomål till domstolen är emot Sverige (699 pågående mål). Detta gäller absoluta tal men vid en relativ jämförelse så är Sverige ett ”genomsnittligt land”.
De svenska fallen handlar ofta om rättighetsfrågor kopplade till social- eller sjukförsäkringssystemet. Frågor om miljöskydd och beskattning/skatter förekommer även ofta samt olika former av tillstånds- och byggnadsärenden.
Till dessa mål från Sverige har man nu även ett stort inflöde av asylfall. En utveckling som Elisabet Fura-Sandström tycker är olustig. Europadomstolen är inte det mest lämpade forumet för att hantera dessa mål, vare sig asylfallen riktar sig mot Sverige eller ett annat medlemsland.
– Domstolen är fel plats eftersom den inte är utrustad för att ta itu med denna typ av mål. En viktig faktor när det gäller de svenska asylfallen är att de svenska myndigheterna har haft fördelen att se och lyssna på de berörda människorna. Vi ser aldrig de klagande utan enbart ansökningshandlingarna. Ibland har vi inte ens tillgång till dokumenten eller kopior utan vi får endast en berättelse, säger Elisabet Fura-Sandström.
Det sätt som vissa svenska advokater agerar på har tyvärr också varit olämpligt i flera olika asylfall, menar Elisabet Fura-Sandström. Ofta inträffar det att advokaten skickar in en ansökan först då det råder akut tidsnöd med ett yrkande på att Europadomstolen ska fatta ett interimistiskt beslut och stoppa en utvisning. I ansökan upplyser advokaten domstolen att utvisningen ska verkställas dagen därpå. Det gör att domstolen helt saknar manöverutrymme och tvingar den att agera utifrån ett minimalt beslutsunderlag.
Men inte nog med det. Det händer att advokaten varken lämnar mobiltelefonnummer eller e-postadress. På byråns telefonnummer svarar ingen och det går inte heller att lämna ett meddelande. Ett sådant beteende är inte enbart frustrerande för domstolen utan det undergräver dessutom den asylsökandes trovärdighet.
– Advokaten hävdar att det är fråga om liv och död och far sedan på fisketur, förtydligar Elisabet Fura-Sandström.
Europadomstolen har flera gånger slagit fast att det inte är en mänsklig rättighet att leva där man vill. Men man kan inte förneka någon rätt till skydd om han verkligen har ett behov. Ett land kan inte utvisa en person till ett land om det finns skäl att tro att personen riskerar tortyr eller att bli dödad där. Det vore i strid med Europakonventionen.
Elisabet Fura-Sandström rekommenderar de svenska advokaterna att noga överväga och studera hur de fall ser ut där Europadomstolen meddelat interimistiska beslut.
– Om advokaten bedömer att det finns en reell möjlighet, då ska man förbereda sig så noga som möjligt. Se sedan till att verkligen hålla kontakt med domstolen för att kunna besvara frågor. För även om advokaten gjort ett bra jobb så kan något ha missats eller nya frågor kan ha kommit upp under tiden. Och den handläggande juristen som förbereder ärendet för beslut kan behöva kontrollera något.
TOM KNUTSON
Fakta om Europadomstolen
• År 2004 kom cirka 45 000 klagomål till domstolen. Domstolen meddelade 700 domar.
• 17 300 ärenden avvisades på grund av formella felaktigheter. 12 000-13 000 ärenden avslutades på grund av olika administrativa skäl; till exempel att de sökande förlorar intresset för sin sak. Cirka 14 000 mål återstod som domstolen måste hantera. Dessa tillkommer alltså till den eftersläpning av mål som domstolen har.
• Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ligger i Strasbourg. Domstolen är Europarådets instans för att pröva ärenden om påstådda brott mot Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
• I mitten av 1990-talet beslutades om en reform och den ”nya Europadomstolen” inledde sin verksamhet 1998. I organisationen ingår en domare från varje stat som har undertecknat konventionen. Domarna utses av Europarådets parlamentariska församling för en mandattid av sex år. Hälften av antalet domare byts ut vart tredje år.
Publicerad i nr 4 2005
I dag har mer än 800 miljoner individer rätt att vända sig direkt till domstolen med sina klagomål. Och det är det många som gör. År 2004 kom cirka 45 000 klagomål till domstolen.
Att så många vänder sig till domstolen är ett bevis på succé. Men det skapar problem. Som ett resultat av den stora ärendetillströmningen brottas Europadomstolen med en ärendemassa på cirka 80 000 pågående klagomål.
– På sätt och vis är det inte självklart att lösningen är att raskt arbeta bort balansen. Det skulle nämligen leda till att ännu fler skulle lockas att vända sig till oss, säger Luzius Wildhaber, Europadomstolens president.
Under åren har Europadomstolen förbättrat sin effektivitet och produktivitet avsevärt. Men nu har man kommit till en punkt där det krävs avgörande politiska beslut.
– Vi befinner oss i en position då vi inte kan ta itu med situationen på egen hand. Vi är beroende av politiska initiativ och politiska åtaganden, säger Luzius Wildhaber.
Senare i år hålls ett möte i Warszawa då just Europadomstolens framtida inriktning ska diskuteras. Antingen tilldelas domstolen mer resurser eller så måste man fundera på hur domstolens olika skyldigheter ska prioriteras. Men att enbart ge en massiv ökning av de ekonomiska resurserna är knappast någon lösning.
– Cirka 90 procent av alla inkomna mål avvisas på grund av olika formella felaktigheter. Det är inte så att vi behöver en stor fabrik med en fyrfaldigad budget bara för att komma fram till att ännu fler mål måste avvisas, säger Luzius Wildhaber och fortsätter:
– Jag tror inte att någon på allvar vill avskaffa systemet med individuella ansökningar, det är ju ett viktigt kännetecken för vår domstol. Men vi behöver ett system för att prioritera bättre. Samtidigt finns det ett visst motstånd mot att ge domstolen för mycket makt och befogenhet trots att vi beslutar om frågor som rör de största av ämnen. Det är svårt för oss att förstå varför vi inte ska kunna anförtros att göra urvalet om vad som är mer och mindre viktigt.
Luzius Wildhaber skulle önska att en grupp internationella domarexperter utsågs som skulle få ägna sig åt långsiktigt strategiskt tänkande. Han säger sig vara ”en optimistisk realist och en realistisk optimist” när det gäller möjligheterna att utveckla Europadomstolens arbetssätt.
– En domstol med så många ansökningar som Europadomstolen svarar helt klart mot vad som måste uppfattas som ett stort behov. Vi är övertygade om att domstolen är en värdefull del i framtidens konstitutionella arkitektur i Europa, säger Luzius Wildhaber.
Inte alltid enighet
I Europadomstolen arbetar domare med brett skilda erfarenheter av olika rättssystem och traditioner. Elisabet Fura-Sandström berättar att det råder ödmjukhet och respekt domarna emellan även om de inte alltid är eniga.
– Vi har öppna diskussioner och man kan vara ganska tuff i sakfrågorna men inte på det personliga planet. Efter en strid så är vi fortfarande goda vänner och uppskattar fortfarande varandras sällskap, säger hon och fortsätter:
– Domarna i Europadomstolen har inte bara olika språk och kulturell bakgrund utan även yrkesbakgrund. Här finns tidigare advokater, professorer och domare. Domare med olika kvaliteter kommer samman och med min advokatbakgrund har jag ofta ett visst perspektiv i olika rättsfrågor.
Men även den kulturella bakgrunden har en viss betydelse menar Luzius Wildhaber och Elisabet Fura-Sandström. Vi är ju alla formade av våra samlade erfarenheter.
– Jag tycker kanske inte alltid om vad polisen gör, säger Luzius Wildhaber. Men jag tror inte att polisen klår upp mig om jag beger mig till en polisstation. Men det finns människor som har haft andra erfarenheter. Det är bra med en kombination av de olika erfarenheterna. Ibland kan det finnas en tendens till att vara skeptisk till de rättsliga systemen och domarna från de nya medlemsstaterna. Men det är inte sällan betydligt svårare för dem eftersom de saknar en tradition att gå emot sina regeringar. På sätt och vis krävs det mer mod, större integritet av dem i domararbetet. Domarna från de nya medlemsländerna är värda en högre uppskattning från vår sida.
Det finns fyra länder som dominerar ärendetillströmningen till Europadomstolen. De fyra är Ryssland 14 procent av fallen), Polen (14 procent), följt av Turkiet (12 procent) och Rumänien (12 procent). Dessa länder följs av Ukraina, Frankrike, Italien och Tyskland. Tillsammans svarar de uppräknade åtta länderna för 75 procent av målen i Europadomstolen.
Om man jämför antalet mål med ländernas medborgarantal dominerar länderna i Centraleuropa. Under senare år har Kroatien legat i topp, följt av Slovenien, Slovakien och Bulgarien.
Turkiet beskrivs ofta som ett land med bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Luzius Wildhaber anser dock att det har förekommit många förändringar till det bättre, både i landets lagstiftningsarbete och i Högsta domstolens agerande.
– Men man hoppar inte från en låg procent till 100 procents perfektion under ett eller två år. Det tar en generation eller troligen mer än en generation. Det har varit på så sätt i våra länder under historien. Fast nu får Europadomstolen mer och mer ”normala” fall från Turkiet, säger Luzius Wildhaber.
En procent av alla inkomna klagomål till domstolen är emot Sverige (699 pågående mål). Detta gäller absoluta tal men vid en relativ jämförelse så är Sverige ett ”genomsnittligt land”.
De svenska fallen handlar ofta om rättighetsfrågor kopplade till social- eller sjukförsäkringssystemet. Frågor om miljöskydd och beskattning/skatter förekommer även ofta samt olika former av tillstånds- och byggnadsärenden.
Till dessa mål från Sverige har man nu även ett stort inflöde av asylfall. En utveckling som Elisabet Fura-Sandström tycker är olustig. Europadomstolen är inte det mest lämpade forumet för att hantera dessa mål, vare sig asylfallen riktar sig mot Sverige eller ett annat medlemsland.
– Domstolen är fel plats eftersom den inte är utrustad för att ta itu med denna typ av mål. En viktig faktor när det gäller de svenska asylfallen är att de svenska myndigheterna har haft fördelen att se och lyssna på de berörda människorna. Vi ser aldrig de klagande utan enbart ansökningshandlingarna. Ibland har vi inte ens tillgång till dokumenten eller kopior utan vi får endast en berättelse, säger Elisabet Fura-Sandström.
Det sätt som vissa svenska advokater agerar på har tyvärr också varit olämpligt i flera olika asylfall, menar Elisabet Fura-Sandström. Ofta inträffar det att advokaten skickar in en ansökan först då det råder akut tidsnöd med ett yrkande på att Europadomstolen ska fatta ett interimistiskt beslut och stoppa en utvisning. I ansökan upplyser advokaten domstolen att utvisningen ska verkställas dagen därpå. Det gör att domstolen helt saknar manöverutrymme och tvingar den att agera utifrån ett minimalt beslutsunderlag.
Men inte nog med det. Det händer att advokaten varken lämnar mobiltelefonnummer eller e-postadress. På byråns telefonnummer svarar ingen och det går inte heller att lämna ett meddelande. Ett sådant beteende är inte enbart frustrerande för domstolen utan det undergräver dessutom den asylsökandes trovärdighet.
– Advokaten hävdar att det är fråga om liv och död och far sedan på fisketur, förtydligar Elisabet Fura-Sandström.
Europadomstolen har flera gånger slagit fast att det inte är en mänsklig rättighet att leva där man vill. Men man kan inte förneka någon rätt till skydd om han verkligen har ett behov. Ett land kan inte utvisa en person till ett land om det finns skäl att tro att personen riskerar tortyr eller att bli dödad där. Det vore i strid med Europakonventionen.
Elisabet Fura-Sandström rekommenderar de svenska advokaterna att noga överväga och studera hur de fall ser ut där Europadomstolen meddelat interimistiska beslut.
– Om advokaten bedömer att det finns en reell möjlighet, då ska man förbereda sig så noga som möjligt. Se sedan till att verkligen hålla kontakt med domstolen för att kunna besvara frågor. För även om advokaten gjort ett bra jobb så kan något ha missats eller nya frågor kan ha kommit upp under tiden. Och den handläggande juristen som förbereder ärendet för beslut kan behöva kontrollera något.
TOM KNUTSON
Fakta om Europadomstolen
• År 2004 kom cirka 45 000 klagomål till domstolen. Domstolen meddelade 700 domar.
• 17 300 ärenden avvisades på grund av formella felaktigheter. 12 000-13 000 ärenden avslutades på grund av olika administrativa skäl; till exempel att de sökande förlorar intresset för sin sak. Cirka 14 000 mål återstod som domstolen måste hantera. Dessa tillkommer alltså till den eftersläpning av mål som domstolen har.
• Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ligger i Strasbourg. Domstolen är Europarådets instans för att pröva ärenden om påstådda brott mot Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
• I mitten av 1990-talet beslutades om en reform och den ”nya Europadomstolen” inledde sin verksamhet 1998. I organisationen ingår en domare från varje stat som har undertecknat konventionen. Domarna utses av Europarådets parlamentariska församling för en mandattid av sex år. Hälften av antalet domare byts ut vart tredje år.
Publicerad i nr 4 2005