Sexualbrott i mediernas fokus

Stora rubriker om gruppvåldtäkter i Tumba och Motala, hockeyspelare som håller presskonferens efter att de haft sex med kvinna på ett hotellrum, justitieråd som misstänks för att ha köpt sex och domar som kommenteras av advokater i teve. Ibland drivs mediernas intresse ännu längre än annars, som i Tumbamålet när en kvällstidning startade en namnunderskriftskampanj för att kräva prövning av Högsta domstolen.

De vi har talat med är kritiska till att det ofta är fel på sakuppgifter som medierna förmedlar men kan se att vissa påtryckningar kan vara nyttiga, till exempel att modernisera lagstiftningen. Några har försökt förklara mer för journalister om det juridiska läget och tycker att de därefter fått en mer korrekt rapportering.

Elvy Wicklund är målsägandebiträde i Örebro och har arbetat med sexualbrottmål i 20 år. Hon har haft många svåra ärenden och var nyligen målsägandebiträde i ett av de mest omdebatterade ärendena, Motalamålet. Enligt henne har uppmärksamheten i medierna alltid varit intensiv och kommer att fortsätta vara det, eftersom dessa mål ofta är spektakulära. Hon tycker att medierna, särskilt kvällstidningarna, ibland sätter felaktiga rubriker och inte verkar kontrollera fakta. Hon har däremot goda erfarenheter av lokaltidningar, som är noga och försöker hålla det på en saklig nivå. Att domstolens ledamöter i Motalamålet gick ut och försvarade sina ställningstaganden tycker hon var klokt.
– Medierna behövs och det är viktigt att vi diskuterar domar och förstår hur domstolen har resonerat, säger Elvy Wicklund.

Lena Feuk, målsägandebiträde i Stockholm, tycker att det är svårt att föra en riktig diskussion i sakfrågorna, eftersom mycket i ärendena är sekretessbelagt.
– Debattvågen i medierna om att ”flickor som själva har supit sig fulla kan inte våldtas” tror jag har drivit utvecklingen framåt och påverkat lagstiftningen, så att det nu kan bedömas som våldtäkt och inte längre vara helt ostraffat i de fall det inte heller kunde rubriceras som sexuellt utnyttjande förut, säger Lena Feuk.

Försvarsadvokaten Peter Mutvei arbetar i Stockholm och försvarade bland annat en av de anklagade i Tumbamålet. Han anser att journalister inte sätter sig in i målen som de borde. När medierna har förutfattade meningar och driver något slags kampanj blir allting fel, för den misstänkta, men även för målsäganden.
– Rapporteringen i Tumbamålet var snedvriden fram till rättegången i Högsta domstolen, där insynen var total. Dessförinnan hade inte massmedierna förstått vad målet handlade om, utan spekulerade bara. De fick också påspädning av politiker och andra som brukar uttala sig om allt utan att veta något, säger Peter Mutvei.

Han är numera van vid medieuppmärksamhet och tycker att journalister i vissa fall har blivit mer insatta.
– Det kanske beror på att jag numera är med i medierna mer än förut. Då lyssnar de bättre och mer blir rätt, säger Peter Mutvei.

Tomas Nilsson är försvarsadvokat i Stockholm och är kritisk till mediernas bevakning, eftersom de pekar ut och tar ställning i högre grad än i andra mål. Man måste enligt honom vara extra noga med klientsekretessen.
– Klienten känner ofta obehag och har ännu högre grad av underlägsenhetskänsla än i andra brottmål. Därför måste man vara återhållsam med uttalanden eftersom det är så påfrestande för klienten, säger Tomas Nilsson.

Domarna är de som är mest besvikna på skildringen av de omdebatterade målen som de arbetat med och tycker att journalister slarvar och är osakliga.

Bengt Sjögren i Svea hovrätt har haft många mål under åren men blev ändå överraskad av all uppmärksamhet i Tumbamålet ifrån medier och allmänheten. Han fick en mängd telefonsamtal och e-postmeddelanden med kritik och otidigheter. Bengt Sjögren berättar om flera påhopp i insändarspalter och från debattörer som fokuserar på hans person och inte hans yrkesroll, där de har skrivit att han säkert har samma ”slemmiga inställning” som funnits i målet och att han saknar empati med brottsoffren. Han tror att de inte ens har läst domen.
– Det är besvärligt att nå fram med information till journalister – att lyfta fram fakta blir för tråkigt. De vill hellre ha mer känslor. I vissa intervjuer har jag talat för döva öron och det känns mycket frustrerande, säger Bengt Sjögren.

Johan Stenberg, Göta hovrätt, var en av domarna i Motalamålet. Han vill inte dra alla medier över en kam, vissa är bättre och andra sämre.
– Överlag var rapporteringen i Motalamålet under all kritik. Ett exempel som jag minns är en löpsedel där det stod ”Fyra våldtäktsmän frikända” – då har man redan sett dem som våldtäktsmän. Och det framstår som konstigt att de blir friade, säger Johan Stenberg.
Han bestämde sig för att framträda i massmedier för att förklara domen. Efter det fick han många brev från allmänheten. Vissa reaktioner var obehagliga och skrämmande, säger han, eftersom han personligen blev ett hatobjekt. Uppgifterna i massmedierna blev dock mer korrekta när han framträtt, i alla fall i vissa massmedier, säger han.

Johan Stenberg är också självkritisk och anser att domskälen ibland kan vara otydliga och behöva förklaras, liksom det allmänna rättsläget. Han oroas av klyftan mellan allmänhetens rättsmedvetande och domstolarnas syn. Han tror att det blir bättre om rättsväsendet är öppnare mot massmedierna och förklarar juridiken.

Kammaråklagaren Karolina Lindekrantz vid Södertörns åklagarkammare, som var en av åklagarna i Tumbamålet, känner ofta inte igen tidningarnas beskrivningar.
– Det är synd att det emellanåt ges en felaktig bild av rättsväsendet som ger sken av att få mål utreds och att man inte tror på målsägandena. Det gör ibland att unga tjejer inte tror att det är någon idé att anmäla till exempel en våldtäkt, vilket är djupt olyckligt. Vi prioriterar de målen och jobbar stenhårt. Många gånger är målsägandenas uppgifter tillräckliga för åtal. Bilden i medierna är ofta att ”det blev som en andra kränkning i rätten” och det känner jag inte igen. Tyvärr får man sällan läsa i tidningen om hur bra det var att gå till polisen, att de lyssnade och trodde på personen hela vägen, att man behandlades med värdighet och att målsäganden varit nöjd med processen – och det är ju så det vanligtvis är, säger Karolina Lindekrantz.

God rättssäkerhet
Inte någon av de intervjuade tror att massmedierna kan påverka utgången i ett mål. De tror heller inte att domarna ställer högre beviskrav när medierna är närvarande, utan de anser att rättssäkerheten i Sverige är god. En debatt om att många målsägande fått kränkande frågor i rätten har också utspelat sig i massmedierna, men enligt de intervjuade verkar diskussionen vara överdriven, eller i alla fall överspelad. Kanske har medierna och målsägandebiträdesreformen hjälpt till att få respekt i rättssalen.

Elvy Wicklund har stor tilltro till det svenska rättsväsendet. De som dömer har så pass stor yrkesintegritet att de kan sortera ut vad som är sakligt och vad som är osakligt, anser hon.
– Det jag kunde se i Motalamålet, när jag jämför med längre tillbaka i tiden, är att diskussionerna i samhället har påverkat rätten i en positiv riktning och har blivit mycket bättre. Rätten ingrep till exempel omedelbart när de ansåg att det ställdes irrelevanta frågor från försvarets sida och var noga med att behålla respekten för målsäganden. Men av rättssäkerhetsskäl går det inte alltid att undvika de obehagliga frågorna, säger Elvy Wicklund.

Under många år har målsäganden inte velat ha publicitet, utan Elvy Wicklund har fått säga "inga kommentarer" till medierna. Men efter Motalamålet kan hon se en annan förändring som hon gläds åt.
– Målsägande är inte lika rädda för att det skrivs om dem och börjar våga träda fram utan att skämmas, säger Elvy Wicklund.

Lena Feuk tycker inte att de domar hon läst har känts mediestyrda.
– I rättssalen är det saken som behandlas, vad det finns för bevisning och hur parterna för fram den som fäller avgörandet. De som dömer har hela materialet framför sig. Bilden i medierna blir däremot ofta inte rättvis, de väljer ut något de tycker är bra, säger Lena Feuk.

Kränkande frågor har minskat sedan målsägandebiträdesreformen som kräver respekt för målsägarens person. Det beror också på domarnas processledning, säger Lena Feuk.
–Frågor om urringade toppar, högklackade skor och korta kjolar är på väg ut. Det gäller att ingjuta kravet på respekt i en huvudförhandling. Ofta vill den tilltalade kränka målsägaren och använder sånt de har fått reda på i förtroende tidigare, när de kanske hade en bra relation. En försvarare som känner att det går att knäcka en målsägare med frågor gör det. Men ibland blir frågorna kontraproduktiva och gör rättens ledamöter negativa, säger Lena Feuk.

Försvararen Tomas Nilsson kan se en positiv följd av mediernas uppmärksamhet.
– Förmodligen påverkas i alla fall den domare som ska skriva en dom som man på förhand vet kommer att uppmärksammas. Generellt sett är det en fördel, jag hoppas att det leder till tydligare och utförligare domskäl, säger Tomas Nilsson.

Debatten om att det ställs kränkande frågor i rätten tycker Peter Mutvei är felaktig.
– Man får fråga så länge man håller sig inom en anständig nivå och frågorna är av betydelse för klientens sak, säger Peter Mutvei.

Domarna säger att de försöker skriva tydligare och mer pedagogiskt när de ska skriva en dom i ett uppmärksammat mål och vet att den kommer att granskas av medierna och andra jurister.

Bengt Sjögren tror inte att han påverkas av skriverier. Han försöker döma varje mål så sakligt som möjligt. Men vad som händer i det undermedvetna vet ju ingen, säger han.
– Jag gör så gott jag kan. Vi tränas i att bedriva en rättssäker rättegång trots mediernas intresse. Det vore hemskt om vi vore vindflöjlar som följde med vinden åt än det ena än det andra hållet vartefter opinionen förändras. Man måste ha samma beviskrav i sexualmål som i andra mål, säger Bengt Sjögren.
Även domarna tycker att skriverierna om kränkande frågor i rättegångar är överdrivna.
– Parterna sköter sig i rätten. Det förekommer övertramp, men vi kan inte ingripa och förbjuda frågor för tidigt. Det kan finnas ett speciellt syfte med frågorna som man som ordförande inte inser. Vissa känsliga omständigheter har faktiskt betydelse och vi vet inte vilken förrän vi sammanväger all bevisning. Men visst ingriper vi när det går för långt, säger Bengt Sjögren.
– Jag tror inte att medieuppmärksamheten kan påverka domarna. De som dömer har ju suttit med under hela förhandlingen. Däremot kan jag tro att mediedrevet kan påverka lagändringar, inte utformningen, men att skynda på, säger Karolina Lindekrantz.

SANNA ARNDT

Publicerad i nr 4 2005