I jakten på nyheter springer journalister i flock

Journalister ser sig gärna som individualister som inte räds att gå sin egen väg. Men i upphetsade nyhetslägen blir vi som alla andra, och kan börja springa i flock.

Ett exempel är rapporteringen om förnedringsrånen, som dominerade nyheterna och den politiska debatten innan pandemin stal allt syre. Utlösande var flera fall av mycket hänsynslösa och brutala rån bland ungdomar där gärningsmännen kissat på sina offer och tvingat dem att kyssa deras skor. Politiker var snabba att positionera sig och exempelvis Ebba Busch (KD) kallade det ”en alarmerande utveckling” och anklagade statsminister Stefan Löfven för passivitet.

Jag blev naturligtvis lika upprörd över brutaliteten som alla andra, men noterade att det var samma fall som återkom i artikel efter artikel. Begrepp blandades ihop så att BRÅ:s generella statistik, som visade att antalet anmälda personrån ökat, togs som intäkt för att allt fler utsattes för en grymhet som stack ut. I övrigt saknades källhänvisningar och de journalister och andra yrkesgrupper som kommenterade förnedringsvågen hänvisade till de numera välkända fallen – eller till varandra.

När Sveriges Radio bjöd in gäster för att diskutera ökningen konstaterades inledningsvis att det inte fanns statistiska belägg, men lät inte det hindra den inslagna vägen.

Om förnedringsrånen var en ökande epidemi borde det ge avtryck i rättsväsendet så jag vände mig till Göteborg där allting hade startat. Där satt en grupp unga män häktade för en lång rånserie och Expressen/GT kallade dem Förnedringsligan. Här måste det ju finnas fler fall, men åklagarens svar förvånade mig.

”De hade begått många personrån men det var just fallet NN (ett brottsoffers namn) som innehöll förnedring. Det är fruktansvärt när det väl händer, men jag har inte sett att antalet förnedringsfall har ökat eller att det är en trend som man nu läser om. Det blir lite sensation i det här och det är synd att sprida rädsla i onödan.”

Jag dubbelkollade med Göteborgspolisens rångrupp, och frågade om de sett fler förnedringsfall.

”Nej. Det var ärendet med NN som florerat i medierna. Resten var vanliga personrån, vilket så klart är kränkande i sig. Men inte den form av förnedring som alla pratar om.”

Innan vi lade på fick jag ett medskick:

”Fan vad bra att du kollar fakta!”

Men det var lättare sagt än gjort. Varken BRÅ, Polismyndigheten eller domstolarna särredovisar brott som har inslag av förnedring. Statistiken bygger på brottskoder som i sin tur bygger på lagstiftningen och där anges brotten som ”rån” eller ”grovt rån”.

Därför gjorde jag en egen kartläggning bland ungdomsutredare och områdespoliser i alla Sveriges sju polisregioner, samt pratade med åklagare och kriminologer. Kartläggningen visade att förnedringsrånen varken hade ökat eller minskat. Det rörde sig om enstaka gärningsmän och när de greps upphörde det.

Jag gick också tillbaka i tidningsarkiven för att kolla om förnedringsrån verkligen var ett nytt fenomen. En artikel i Svenska Dagbladet var talande:

”Det handlar nästan bara om pojkar som rånar andra pojkar. Som stjäl deras mobiler, klockor, kläder. Många är rädda för hämnd, många vågar inte gå till skolan efteråt, en del berättar inte ens för sina föräldrar. De känner sig så kraftigt förnedrade.” Artikeln publicerade 1999.

Det var svårt att hitta en robust och pålitlig metod för att mäta förnedringsfallen. Då lämnades fältet fritt för känslan av att allt bara blir värre, påeldat av en begriplig vrede över vilka grymheter människor kan utsätta varandra för. Det skapade en ekokammare där ökningen blev en sanning.

Numera har alla stora nyhetsredaktioner skärmar på väggen med statistik som visar vad läsarna intresserar sig för. Det kan vara ett vettigt verktyg men när intresset kring ett ämne blåser upp och både läsare och chefer vill ha mer, gäller det att orka stå rak.

***

Ett annat exempel är reaktionerna på förra årets kanske mest hjärtskärande reportage, det om flickan som kallades Lilla hjärtat. Esmeralda, 3 år, dog efter att ha flyttats från sitt familjehem till sina biologiska föräldrar, något DN skildrade i en angelägen artikelserie.

Men snart kom kraven på åtgärder, och i dess kölvatten flockjournalistik.

I DN hävdade flickans socialsekreterare att det med dagens lagstiftning inte fanns några åtgärder som hade kunnat rädda henne. Även regeringsföreträdare, oppositionsledare, jurister och kriminologer intervjuades i flera olika medier på samma tema.

”Ska det här fullständigt förfärliga dödsfallet leda till någonting gott i framtiden så måste vi se det som en otroligt stark signal om att vi måste ändra lagstiftningen”, sade Ulf Kristersson (M).

Kanske var han inte inläst på lagen. Kanske var det just signaler han ville sända – för faktum är att flickans liv hade kunnat räddas med befintlig lagstiftning.

När jag gick igenom Esmeraldas akt hos socialtjänsten visade det sig att två kraftfulla verktyg aldrig användes: flyttningsförbud och begäran av vårdnadsöverflytt. Det första är en akut åtgärd som socialnämnden kan ansöka om även efter att kammarrätten beslutat att barnet ska återföras till sina biologiska föräldrar. Det andra är en ansökan till tingsrätten om att familjehemmet ska bli vårdnadshavare ifall barnet, som i Esmeraldas fall, har sin känslomässiga trygghet där. Efter tre år är socialnämnden skyldig att överväga en vårdnadsöverflytt, men inget hindrar att det görs tidigare.

Dessutom kunde jag visa att socialtjänsten valde att inte använda något juridiskt ombud när fallet avgjordes i domstol, utan lät socionomer stå ensamma mot två advokater: De biologiska föräldrarnas och flickans egen advokat som på sluttampen ändrade inställning och drev att hon skulle flytta hem.

Den här gången fick jag stå på mig för att få min granskning publicerad eftersom min nyhetschef, i likhet med alla andra, utgick från att det måste vara fel på lagen. Det finns säkert anledning att se över den men när Inspektionen för vård och omsorg kort därpå granskade kommunens handläggning av flickan, kallades den ett kapitalt misslyckande. IVO slog inte ner på lagen, utan på kompetensbristen.

”Det här är en viktig signal till alla landets kommuner att använda de verktyg som finns för att ta tillvara varje barns bästa”, sade IVO:s generaldirektör Sofia Wallström.

Nu undersöker åklagare om kommunen agerat brottsligt.

***

Jag vet själv hur frestande det är att springa med flocken. Där är det tryggt och ofarligt och fullt av uppmuntran. 2014 gjorde jag ett temanummer om stamceller och träffade världsledande forskare på Karolinska som försökte övertala mig att intervjua deras gästprofessor. Hans forskning var experimentell, jag tveksam, men till slut gick jag med på att åtminstone hälsa på honom. Vi promenerade till hans rum men blev stående utanför, som en liten flock. Rummet var låst, professorn inte där. Kanske blev det min räddning – hans namn var Paolo Macchiarini.

Åsa Erlandsson

Åsa Erlandsson, journalist på Dagens Nyheter och författare, är årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris. Just nu är Erlandsson tjänstledig för att skriva boken om terroristattentatet på Drottninggatan.