Tonårsutvisningarna förändrade debatten – men det är inte över

Det var med spänd förväntan vi tog plats på stolsraden i Rosenbads mediecenter den första juni i år, där regeringen och Sverigedemokraterna med kort varsel hade kallat till presskonferens. Framför fonden av blågula flaggor skulle bland annat migrationsminister Johan Forssell och SD:s Ludvig Aspling presentera den så kallade tonårsventilen. Alltså förslagen som vänt upp och ner på den strama migrationspolitik som förts i Sverige under ett decennium. Nu stod politikerna och ville att redan utvisade ungdomar skulle få söka sig tillbaka till Sverige och att lagakraftvunna utvisningsbeslut kunde komma att rivas upp.

Att vår rapportering i Aftonbladet om tonårsutvisningarna hade kunnat leda fram till den stunden, kändes som ett styrkebesked för journalistiken, särskilt i denna tid när medier blir alltmer utsatta från makthavare som försöker försvaga vårt uppdrag. 

I början av vår granskning, som inleddes i januari, avfärdade vissa debattörer den med att det bara var ”snyftreportage”. Våra artiklar om tonåringar och unga vuxna som riskerade utvisning handlade bara om enskilda fall, bedyrade vissa politiker. Och statsminister Ulf Kristersson sprang iväg i riksdagens korridorer och hade inte tid att svara på våra frågor.

Det var när vi arbetade med en helt annan granskning som vi stötte på ett i våra ögon märkligt fenomen. Vi hade begärt ut mängder av utvisningsbeslut som rörde kvinnor från vissa länder och upptäckte hur ­tonårsflickor som bodde i Sverige tillsammans med sina föräldrar, efter några år i landet plötsligt utvisades.

För när de blivit 18 år räknades de inte längre ingå i kärnfamiljerna. Att de arbetade, gick i skolan eller hade lärt sig svenska spelade inte någon roll.

Vi förstod snart att det inte handlade om enskilda fall – och bestämde oss för att försöka ta reda på omfattningen och orsaken. 

I vår granskning upptäckte vi bara förra året 92 fall av tonårsutvisningar. Unga som skulle skickas ensamma till länder som Iran, Irak, Somalia och Bangladesh, samtidigt som deras föräldrar fick stanna kvar i Sverige.

Majoriteten hade varit här i över fem års tid. De flesta studerade, många på gymnasiet, några hade hunnit söka sig vidare till högre studier. En del hade börjat arbeta, andra jobbade extra vid sidan av studierna. De hade engagemang i kyrkor, lokalsamhället och fritidsaktiviteter.

Men ingenting som dessa ungdomar gjorde påverkade utvisningsbesluten. Deras enda fel var att de fyllt 18.

Många av besluten motiverades med att: ”Statens intresse av att upprätthålla den reglerade invandringen anses väga tyngre än din rätt till respekt för ditt privatliv”.

De här ungdomarna kom i kläm på grund av den allt stramare migrationspolitiken. En rad lagändringar och åtstramningar har lett fram till det vi kallar tonårsutvisningar.

Att det här skulle hända var egentligen inte en överraskning för politikerna.

Efter den så kallade flyktingkrisen år 2015 beslutade den dåvarande regeringen att man skulle börja bevilja tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta. Det var först tänkt som en tillfällig lösning, men blev kvar.

År 2021 infördes särskilt ömmande omständigheter för vuxna, som skulle möjliggöra för bland annat personer som hade stark anknytning till Sverige att få stanna.

Regeln togs bort år 2023 av Tidöregeringen. Socialdemokraterna stöttade detta, trots att de varit med om att införa den några år tidigare.

Flera remissinstanser varnade för att det skulle drabba bland annat de här ungdomarna. Men politikerna argumenterade för att det var ett nödvändigt led i en restriktiv migrationspolitik.

Nu, när tonårsutvisningarna varit en stor fråga i debatten, har samma partier inte velat kännas vid att deras förda politik lett fram till just dessa konsekvenser.

Parallellt med vår granskning av hundratals handlingar, av lagstiftningen och politikernas löften, har vi under året även träffat många av de drabbade unga och fått deras förtroende att berätta om dem. 

Flera har beskrivit hur de tidigare skämdes över sin situation. De har trott att de haft sig själva att skylla för att de råkat hamna i detta, att det är de som har gjort något fel. En del har till och med hållit det hemligt för sin omgivning att de skulle utvisas.

När vi började skriva om ungdomarna, insåg de att de inte var ensamma. 

Fler och fler fall dök upp. Och skammen i att vara ett ”utvisningsärende” försvann. 

Det handlar om tonåringar och unga vuxna som mitt i sina egna processer hos Migrationsverket och migrationsdomstolarna har orkat vara ansikten och röster för många andra. 

Tack vare dem har fenomenet också uppmärksammats internationellt, till exempel i Frankrike och Tyskland. De svenska ”Teenager-ausweisungen” har blivit ökända. 

Ungdomarnas starka berättelser är en förklaring till att tonårsutvisningarna har fått så stor betydelse i migrationsdebatten. 

En annan anledning är att det handlar om en så tydlig grupp: unga människor, som borde stå på studentflak och planera för framtiden, men som i stället blir svikna av landet de vuxit upp i. Det är som att hela samhället förlorar hoppet, sin väg framåt, när de försvinner. 

Den offentliga invandringsdebatten de senaste åren har främst handlat om den misslyckade integrationen eller utvisningar av kriminella – men dessa ungdomar är ingetdera.

Flera av de unga vi har intervjuat har gång på gång påtalat hur de inte begått brott. Som 20-årige Wafiq i Luleå. Han var orolig för att stämplas som brottsling, eftersom det är så många makthavare har pratat om invandrare.

Något har nu förändrats i stämningen kring migrationspolitiken.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han tror att tonårsutvisningarna har påverkat hela valrörelsen. 

Med tonårsutvisningarna trädde plötsligt riktiga människor fram, de som tidigare dolts bakom statistik och abstrakta begrepp. 

De var inte ”utlänningar”. Utan våra kollegor, skolkompisar och grannar, människor med familjer, jobb och liv här. Ayla, som ska utvisas till Iran. 22-årige Batis, som jobbar på Danderyds sjukhus. Nardine, som fick ta farväl av sin familj på Arlanda och som ensam utvisades till Egypten. 

Den här frågan är inte på några vis över eller löst, bara för att tonårsventilen ska ge ett andrum upp till deras 21-årsdag. Nya lagar och regelverk på migrationsområdet införs i en rasande takt. EU:s asylpakt är ett exempel, vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka. Men en sak vet vi – dessa lagar kommer att drabba människor. 

Människor som inte alltid har de starkaste rösterna. Där har både journalister och jurister viktiga roller för att se till att de blir hörda.

Johanna Rapp 
Natalia Kazmierska
Reportrar på Aftonbladet 

Johanna Rapp och Natalia Kazmierska, reportrar på Aftonbladet, fick Advokatsamfundets journalistpris 2026 för sin grävande journalistik om  tonårsutvisningar.