Hjärtat finns i domstolen

En värmebölja med ursprung i Nordafrika är på väg upp över landet i slutet av juni. På Ofvandahls i Uppsala står dörrarna öppna för korsdrag, och temperaturen är förhållandevis behaglig på det klassiska konditoriet. Några få bord är upptagna, de flesta av ensamma personer försjunkna i läsning eller arbete i de plyschsoffor som blivit lite av ställets signum. Enstaka barnfamiljer kommer in för festis och chokladboll, men försvinner rätt snabbt, när barnens tålamod för stillasittande tagit slut. 

Bertil Bengtsson har promenerat kilometern från bostaden i Luthagen och har stavarna med sig. Han beställer en kopp te och en vanilj- och hallonbulle, slår sig ner vid ett fönster mot gården, och ursäktar sig för att hörseln inte är den allra bästa. Nu spelar det inte så stor roll – jubilaren behöver bara en fråga för att självmant och engagerat berätta historien om sitt liv och sin karriär alldeles på egen hand. 

Bertil Bengtsson föddes i Göteborg 1926 och växte upp som enda barnet i en kärleksfull familj. Fadern var jurist, och arbetade på försäkringsbolag och bank, medan modern lämnat arbetet som stenograf och maskinskriverska för att ta hand om sonen och hemmet. 

På gymnasiet valde Bertil Bengtsson latinlinjen, mest för att slippa den tråkiga matematiken. Många i klassen skulle bli jurister, men den banan lockade inte Bertil. När han flyttade till Uppsala för vidare studier blev det i stället litteraturhistoria, engelska och lite franska. 

Humaniorastudierna var roliga. 

– Men frågan var vad jag skulle bli sedan. Jag hade ingen lust att bli lärare. Det var också lite jobbigt att seminarierna var så fulla med djupsinniga personer. Jag var ju inte så djupsinnig, berättar Bertil Bengtsson med sin typiska självdistans.

Goda vänner som läste juridik, och inte var den djupsinniga typen, visade vägen. 

– Jag tänkte att det nog var mitt rätta område, säger Bertil Bengtsson, som också fick draghjälp av gemenskapen på Göteborgs nation, där juriststudenterna dominerade.

Juridik fick det bli alltså. Så ”himla roliga” var inte studierna, enligt Bertil Bengtsson. Avståndet till professorerna var stort och de flesta av dem var tråkiga. Per Olof Ekelöf, legendarisk professor i processrätt, var ett av undantagen. Bertil Bengtsson beskriver honom som ”en fin man som vi alla uppskattade”. 

Juriststudierna gick fort framåt, delvis för att Bertil Bengtsson verkligen ville bli klar. 

– Jag ville gifta mig med en flicka som jag hade haft sällskap med i gymnasiet. Vi hade kommit ifrån varandra och träffats igen, och då ville jag skynda på, berättar Bertil Bengtsson, och läppjar på sitt te.

”Flickan” hette och heter Solveig, två år äldre än Bertil. De två har nu delat livet i över 75 år. Känslan under samtalet är också att de verkligen delat och fortfarande delar det mesta. Utsagan ”då pratade jag med Solveig” eller ”jag talade med min hustru” återkommer genom hela intervjun, i samband med alla Bertil Bengtssons livsval. Tre barn och fem barnbarn har det blivit. Den långa kärlekshistorien mellan Solveig och Bertil har också resulterat i två radiodokumentärer, i SR:s P1. 

Hjärtat i domstolen

Att sitta ting var närmast obligatoriskt för den som tog en jur. kand. 1950. Bertil Bengtsson gjorde sin tjänstgöring på Motala rådhusrätt, mycket för att domstolen kunde erbjuda en tvårummare till sin notarie. Från första stund trivdes Bertil i domstolsvärlden. Efter ett halvår på advokatbyrå i Göteborg var det därför logiskt att fortsätta domarbanan, i Hovrätten för Västra Sverige i hemstaden.  

Ändå lät Bertil Bengtsson sig lockas tillbaka till universitetet. En professor berättade om ett nyinrättat doktorandstipendium i försäkringsrätt. Strax innan hade Bertil fått uppgifter om att han snart skulle förflyttas till en avdelning vars domare han inte uppskattade. Uppgiften visade sig vara felaktig, men då hade han redan begärt tjänstledigt för att åter flytta till Uppsala. 

Flytten blev inledningsvis inte så rolig. 

– Man ska inte återvända till ställen där man har haft väldigt skoj. Alla mina kompisar var borta. På Göteborgs nation undrade de vem jag var. Mina doktorandkollegor var snälla och hyggliga men de var inga glädjespridare, summerar Bertil Bengtsson, som behöll kopplingen till dömandet genom sommarvikariat som rådman i Alingsås tingsrätt. 

Doktorsavhandlingen godkändes år 1960 med docentbetyg. Bertil Bengtsson var egentligen inställd på att återvända till hovrätten i Göteborg, men stannade kvar när fakulteten behövde lärare. Samtidigt växte familjen. 

– Vi fick det ena barnet efter det andra. Vi hade kontakt med Västsverige, ett hus i närheten av Göteborg. Men vi bodde kvar här utan större entusiasm, konstaterar Bertil Bengtsson, som för en period återvände till domarbanan som tillförordnad revisionssekreterare i Högsta domstolen.

1968 öppnades möjligheten för en professur vid Stockholms universitet. Där var stämningen mer lättsam och modern än i Uppsala, berättar Bertil Bengtsson. Efter sex år återvände han till Uppsala universitet. Där hade professor Stig Strömholm hunnit bli dekan, och miljön i Juridicums anrika lokaler hade blivit mindre formell och mer stimulerande. 

Men domstolarna lockade, och Bertil Bengtsson tog så småningom tjänstledigt för att bli hovrättslagman i Svea hovrätt. När ledigheten var slut ville han inte återvända, vilket väckte upprörda känslor på Juridicum. 

– ”Vi kan acceptera att en professor hoppar av för att bli justitieråd men inte för att bli hovrättslagman” sa de på fakulteten, berättar Bertil Bengtsson.

Som tur var kom det strax därefter en förfrågan om att bli just justitieråd i Högsta domstolen, en roll som Bertil Bengtsson sedan hade till pensionen 1993. 

–Jag hade trivts utmärkt som revisionssekreterare, liksom jag har trivts med allt i domstolarna. Men HD hade blivit betydligt lättsammare och gladare med åren. På 60-talet var de vänliga och hyggliga men lite högtidliga. Det var ett väldigt avstånd mellan revisionssekreterare och justitieråd. Men när jag kom tillbaka så var det en betydligt mer lättsam stämning, fastslår Bertil Bengtsson. 

Förändringen blev tydlig redan första dagen på nya jobbet. På väg in i domstolen mötte Bertil Bengtsson ett nytillträtt kvinnligt justitieråd som han kände från Uppsala universitet med en stor glasstrut i handen.

– Det hade aldrig förekommit tio år tidigare, säger Bertil Bengtsson.

Åren i HD beskriver Bertil som en trevlig tid. För det är ju i domstolarna och dömandet, särskilt det kollegiala dömandet, hans yrkesmässiga hjärta finns. 

– Jag brukar säga att jag egentligen aldrig haft en tråkig dag som domare. Där­emot har jag ofta haft det förfärligt långtråkigt vid universitetet. 

Träffar folk på departementet

1993 gick Bertil Bengtsson motvilligt i pension från HD. Mitt i funderingarna på vad han skulle fylla sina dagar med kom en fråga från tidigare studenter verksamma vid Luleå tekniska universitet. De höll på att bygga upp juridikämnet vid lärosätet, men hade ännu ingen disputerad forskare på plats. Kunde kanske Bertil axla manteln? Det gjorde han med glädje. 

– Jag tyckte det var väldigt spännande att få komma till Norrbotten. Jag brukar säga att det är den trevligaste fakultet jag har suttit i, för det är så bra sammanhållning.

Strax därefter kom också frågan om att anta rollen som adjungerad professor i civilrätt vid Lunds universitet. 

– Det tycker jag också var roligt. Min far var ju lundastudent. Han betraktade mig som en avfälling som hade läst i Uppsala. Han levde inte då, men han skulle säkert ha blivit glad, säger Bertil Bengtsson.

Uppdraget i Lund blev så småningom för intensivt. Men fortfarande har Bertil Bengtsson tio procents tjänst som professor i Luleå. Numera åker han sällan upp till Norrbotten, utan sköter i stället kontakterna hemifrån via Zoom-möten. 

– Du vet, jag har en fru som är 102 år, så jag vill inte gärna vara borta över natten, säger Bertil Bengtsson. 

Vid sidan av dömandet och de akademiska uppdragen har Bertil Bengtsson också varit en flitig utredare, inte minst inom försäkrings- och skadeståndsrätten. 2003, nästan 80 år gammal, föredrog han själv sitt förslag till ny försäkringsavtalslag inför Lagrådet. I Lagrådet satt då både en yngre justitierådskollega och Bertil Bengtssons tidigare student Torgny Håstad. Bertil Bengtsson ler när han berättar om känslan av att vördnadsfullt inställa sig inför de betydligt yngre juriststjärnorna. 

Fortfarande är Bertil Bengtsson anlitad som utredare. I april i år överlämnade han utredningen Elektroniska meddelanden vid försäkringsavtal till Justitiedepartementet, som han beskriver som ett trevligt departement. 

– Jag har bara goda erfarenheter av Justitiedepartementet. Men jag har ju också haft en bättre situation än mina vänner där, eftersom jag inte har varit tvungen att ta alla möjliga jobb. Jag har kunnat säga att ”det här vill jag inte åta mig, det här tror jag inte på”, berättar Bertil Bengtsson och tillägger att han har gjort just det några gånger. 

Fortfarande har Bertil Bengtsson en arbetsplats på departementet. Han åker dit ett par gånger i veckan för att träffa människor, även om det just nu är lite klent med uppdrag. 

– Nu undrar jag om det blir någonting till hösten. Jag sitter i alla fall kvar där så länge de har användning för mig. Dels är det roligt att knyta kontakter, dels är det spännande att skriva och hitta på lagregler. Det gäller att försöka lösa problemen och att hitta olika lösningar som kan bli accepterade, säger Bertil Bengtsson, och tillägger att han inte alltid får igenom alla sina förslag.

Entusiasmen är begränsad

Även om Bertil Bengtssons skrivande och utredande framför allt varit inriktat på försäkringsrätt och skadeståndsrätt har han inte låtit sig begränsas till dessa områden. Arbetet i HD har bland annat fört in honom på den politiskt känsliga samerättens område. 1981 var Bertil Bengtsson referent i ”Skattefjällsmålet” (NJA 1981 s. 1), en långdragen tvist mellan staten och ett antal jämtländska samebyar om äganderätten till de områden som kallas skattefjällen. 

– Vi satt i åtta månader i huvudförhandling. Att det tog så lång tid berodde på att samerna hade ett ombud som upprepade allt som sades, berättar Bertil Bengtsson.

Staten vann tvisten och Bertil Bengtsson var för en tid ganska trött på samerättsfrågor efter den utdragna förhandlingen. Men så småningom plockade han upp papperen igen, och såg att det fanns en hel del intressant att fortsätta utforska. 

Intresset för samerätten ledde till att Bertil Bengtsson så småningom kallades in som expert till den parlamentariskt tillsatta Renmarkskommittén, ledd av dåvarande justitierådet Eric M. Runesson. Kommittén hade i uppdrag att ta fram en ny rennäringslag, efter att HD i det så kallade Girjasmålet slagit fast att Girjas sameby på grund av urminnes hävd har en ensamrätt för upplåtelse av jakt och fiske inom samebyns område. 

Renmarkskommittén fick dock aldrig färdigställa sitt arbete. I december 2024 avvecklades den av regeringen, efter att kommittén i ett första delbetänkande föreslagit att staten skulle överlåta rätten att upplåta småviltjakt och fiske på statlig mark ovan odlingsgränsen till samebyarna. 

– Jag tyckte ju att Girjasdomen var riktig och att slutsatserna där är tillämpliga på hela Norr- och Västerbotten. Men det blev besvärligt när både näringslivet och regeringen tyckte så illa om de resultat som den förträffliga kommittén kom fram till, konstaterar Bertil Bengtsson.

Som opolitisk tjänsteman med arbetsplats i Justitiedepartementet formulerar sig Bertil Bengtsson diplomatiskt när han får frågan om sin syn på dagens rättsutveckling. 

– Min entusiasm är begränsad. Jag uppskattar inte att regeringen och Tidöpartierna kritiserar Lagrådet, säger han och går över till att tala om miljöpolitikens brister snarare än straffrätt eller civilrätt.

Vandringarna i olika delar av Sverige och hustruns passion för botanik och biologi har nämligen lett fram till ett djupt och starkt miljöengagemang, som också lämnat spår i form av olika miljörättsliga verk. Kärleken till naturen gör att Bertil Bengtsson emellanåt reagerar mot de avvägningar lagstiftaren gör. 

– Jag har naturligtvis respekt för skogsbruket, men jag har svårt att acceptera det här riktigt ekonomiskt betonade skogsbruket. Jag är också en vän av allemansrätten, och det är inte så roligt när de börjar peta på strandskyddet, säger han.

Så hur ser juristlegenden Bertil Bengtsson på framtiden, han som har ett helt sekel av erfarenhet bakom sig? Ja, det är just erfarenheten som ändå ger visst hopp, menar han. 

– Jag har ju varit bekymrad tidigare i livet. Jag har upplevt dels andra världskriget, dels kalla kriget, och det ordnade sig ju.