Tryckfrihetsjuryn belastning eller tillgång?

Under rubriken ”Tryckfrihetsförordningen och juryrättegången i en föränderlig medievärld” berättar advokat Dag Wetterberg i Advokaten nr 1 att han höll ett föredrag på Kungliga Biblioteket den 2 december förra året, på vår äldsta tryckfrihetsförordnings (TF) från 1766 födelsedag. Artikeln är baserad på föredraget.

Tyvärr finns ett viktigt sakfel i artikeln. Wetterberg påstår att ”[D]et nuvarande systemet med jury i tryckfrihetsmål är inte en kvarleva från 1700-talet, utan en produkt av efterkrigstiden.” Det krig Wetterberg avser är det andra världskriget. Sanningen är emellertid att det var redan 1815 som juryn infördes i 1812 års TF.

Sakfelet får till följd att Wetterberg drar en alltför vittgående slutsats om skälen för att införa jury i tryckfrihetsprocessen. Han skriver: ”Juryn tänktes som en garant för att den ’lilla människan’ skulle skyddas mot en repressiv statsmakt, särskilt i mål rörande spioneri, högförräderi och andra brott mot rikets säkerhet.”

Men i 1947 års betänkande (SOU 1947:60) hittar jag inga spår av den tanken, när jag läser vad de tryckfrihetssakkunniga skriver om ”Juryn i tryckfrihetsmål” (s. 183 ff.). Där heter det fastmer bland annat:

”Vid tidpunkten för juryns införande [dvs. 1815] var ur folklig synpunkt huvudsyftet med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regeringsmakten och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den senare politiska utvecklingen förskjutits.” (A.a. s. 186, min kursivering.)

För övrigt är det möjligt att även 1944 års tryckfrihetssakkunniga misstog sig när det gällde huvudsyftet med att 1815 införa tryckfrihetsjury. Med hänvisning till Torbjörn Vallinders undersökningar om tryckfrihetsjuryns tillkomst skriver sålunda Hans-Gunnar Axberger i sin uppsats ”Den svenska tryckfrihetens rättsliga utveckling” (i Fritt ord 250 år s. 253) att ”man bland dem som oroades över frihetens missbruk förväntade sig att icke-jurister effektivare skulle kunna utöva den nödvändiga tillsynen”.

När Wetterberg skriver om hur det är att företräda en enskild person mot en resursstark motpart, känner jag igen mig. Det gör nog alla som är eller har varit verksamma som advokater. Men är obalansen mellan parterna mer påtaglig i tryckfrihetsmål än annars? Och är det verkligen jurysystemet som är orsaken till obalansen? Kan det inte i stället vara så att en enskild målsägande som väcker enskilt åtal, till skillnad från åklagare som väcker allmänt åtal, får klara sig utan hjälp från polisens utredningsapparat?

Wetterberg hävdar att juryn tenderar att frikänna i högre utsträckning än vad lagfarna domare gör. Han anför inget belägg för påståendet. Jag känner inte till att saken har blivit undersökt. Jag har också svårt att föreställa mig hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras på ett vetenskapligt korrekt sätt. Det finns emellertid i TF:s och YGL:s tillämpningslag (1991:1559) 10:4 en regel om kvittning av rättegångskostnader som de lagfarna domarna skulle kunna tillämpa för att uttrycka sitt missnöje med ett friande juryutslag. Utan att komma i konflikt med oskyldighetspresumtionen kan de lagfarna domarna som skäl för att kvitta kostnaderna anföra att målsäganden ”hade särskild anledning att få saken prövad”.

Från min egen yrkesverksamhet kan jag visserligen inte dra mig till minnes att den här regeln tillämpades i något enda av mina fall. Men HD har prövat tillämpningen av kvittningsregeln vid två tillfällen: 1976 och 2012. Om det vore så som Wetterberg påstår angående juryns större benägenhet att frikänna, så borde vi väl dock kunna märka av det i en lite mer frekvent tillämpning av kvittningsregeln. 

Som de tryckfrihetssakkunniga understryker i sitt betänkande, är juryn faktiskt ”bunden av lagen”: ”Det har icke varit meningen att juryn skulle bliva någon ’folkdomstol’, som ägde döma enbart efter sitt rättsmedvetande” (SOU 1947:60 s. 185). Att det förhåller sig på det sättet framgår också av hur rättens frågor till juryn alltid brukar formuleras.

Wetterberg hävdar vidare att jurysystemet ”krockar med det digitala medielandskapet”. Han exemplifierar med tillkomsten av internet och sociala medier: ”De plattformar där debatten förs – Facebook, X (tidigare Twitter), Instagram – existerade inte ens i science fiction-litteraturen 1947.”

I hastigheten verkar han glömma att de sociala medier han nämner i allmänhet inte kan göra anspråk på grundlagsskydd och att användarna följaktligen inte heller kommer i kontakt med tryckfrihetsjuryn.

Som Wetterberg skriver, är tryckfrihetsjuryn ”en främmande fågel” i det moderna rättsmaskineriet. Den var en främmande fågel redan i 1815 års rättsmaskineri och har så förblivit. Det har emellertid inte hindrat att juryn, omgärdad som den är av krav på kvalificerad majoritet för fällande dom och att ledamöterna är förbjudna att röja såväl vad som yttras under överläggningarna som hur de enskilda ledamöterna röstar, visat sig vara väl rustad att motstå påtryckningar, vare sig de kommer från svenska makthavare eller främmande makt.

Ingemar Folke
Tidigare advokat

Åren 1980–2013 var Ingemar Folke ledamot av Advokatsamfundet. Under den tiden hade han en hel del ärenden om yttrande- och tryckfrihet. Numera är Ingemar Folke pensionär och aktiv i Nätverket mot utlandsspioneri med mera. Nätverket har en anslagstavla på ordfront.se/kampanj/utlandsspionerilagen.