Straffrätten får inte drivas på av alarmism

I den av Norstedts Juridik nyutgivna läroboken Narkotikastrafflagen – En kommentar (2025) av jur.kand. och polismästare Hans-Olof Sandén anges följande i bokens förord, som är författat av Hampus Nygårds, chef för polisregion väst:

Vi behöver nu mer än någonsin kombinera våra verktyg och jobba över både geografiska och organisatoriska gränser. […] Samtidigt måste vi utveckla nya arbetssätt och använda de lagar vi har fullt ut, pressa gränserna och hitta nya vägar framåt.

Målet är tydligt. Minska brottsligheten, öka tryggheten och ta tillbaka det utrymme som de kriminella försöker göra till sitt. Det är en kamp vi kan vinna men bara om vi driver den med mod, uthållighet och kraft.

Det ovan citerade förordet ger uttryck för klassisk alarmism och tangerar känslan av ett undantagstillstånd. Att använda formuleringen ”använda de lagar vi har fullt ut, pressa gränserna och hitta nya vägar framåt” antyder dessutom att straffrätten ska tänjas för att ges ett så brett tillämpningsområde som möjligt, vilket står i skarp kontrast till legalitetsprincipen.

Ett förords betydelse i en lärobok ska givetvis inte överdrivas, och det efterföljande innehållet i läroboken utgörs av en i allt väsentligt korrekt återgivning av gällande rätt. Därtill ska tilläggas att det råder stor brist på uppdaterad och aktuell kurslitteratur som mer ingående behandlar specialstraffrätt i allmänhet och narkotikabrott i synnerhet – läroboken fyller således en viktig funktion. Uttryckssättet som används i förordet föranleder emellertid skäl för närmare eftertanke och reflektion.

Straffrättssystemet är ett skydd för individerna i samhället, ett skydd mot angrepp från andra individer men också ett skydd mot samhället och staten genom lagens gränser. Vid tolkningen och tillämpningen av strafflagstiftningen behöver därför dessa gränser respekteras. Att använda straffrätten för att uppnå ett visst politiskt mål innebär att enskilda kan bli föremål för en av de mest ingripande åtgärderna som i en demokrati står staten till buds att använda gentemot sin befolkning. Straffrättsanvändningen ska ske med restriktivitet och beakta proportionalitet i förhållande till de mål som politikerna hoppas kunna uppnå, eftersom tillämpningen av ett straffbud på olika sätt innebär inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter. Oaktat om denna re­striktivitet fullt ut kan anses vara re­spekterad av den moderna lagstiftningsmakten bör de som tillämpar lagen hålla sig väl inom gränserna. Detta följer av straffrättens mest fundamentala princip: legalitetsprincipen, som också är grundlagsfäst i 2:10 regeringsformen. Oavsett kriminalpolitisk uppfattning står det klart att detta utgör kärnan i straffrätten och de grundläggande rättsstatliga principer som straffrätten bygger på.

Innehållet i lärobokens förord känns därför främmande för en lärobok i juridik vars uppgift bör vara att sakligt och korrekt beskriva gällande rätt. Förordets plats i läroboken riskerar dessutom att skapa en missvisande bild av straffrättens funktion, som i första hand inte kan anses vara att ”till varje pris” minska brottsligheten, utan vars främsta syfte är att upprätthålla ordning och säkerhet i samhället samt skydda enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Straffrätten är inte enbart ett instrument för sanktioner, utan ett system som bygger på balans mellan sanktioner och rättssäkerhet och ska utgöra ett skydd såväl för enskilda som för det allmänna.

Det pågår just nu flera forskningsprojekt om begreppsförskjutningar inom straffrätten, vilka problematiserar hur den upptrissade retoriken tycks leta sig in även i våra rättskällor. Sådan explicit alarmism som det ges uttryck för i citatet ovan förekommer sällan i exempelvis förarbeten, men det gäller, för alla oss som på något sätt arbetar med straffrätt, att vara vaksam mot dessa tendenser.

aAtt en myndighetsföreträdare i en lärobok i juridik uppmanar studenter och praktiserande jurister, poliser och andra verksamma till att ”pressa gränserna” är ett tecken på retorisk överhettning. Kanske avslöjar det också något om en förskjutning i vad straffrätten kommit att handla om? Den utvecklingen oroar mig som forskare och lärare i straffrätt. Mitt uppdrag är inte att lära studenterna att pressa gränser i brottsbekämpningens tecken. Mitt uppdrag är att bidra till att utbilda en kår som står upp för dessa gränser och som också förmår värna den enskildes rättigheter.

Lisa Claar
Adjunkt och doktorand

Lisa Claar är adjunkt och doktorand i straffrätt vid Umeå universitet och undervisar på juristprogrammet och polisprogrammet.