Nytt remissförfarande behövs om den nya vapenlagen

I den lagrådsremiss som nu ligger till grund för regeringens förslag till ny vapenlag framställs den numera avvecklade myndigheten Statens försvarshistoriska museer (SFHM) som en samlad och tillstyrkande företrädare för museisektorns syn på museers innehav av vapen. Detta ger intryck av att det råder samsyn inom det försvarshistoriska museifältet.

Denna bild är felaktig.

De uppfattningar som regeringen återger som ”SFHM:s hållning” delas varken av Armémuseum eller av flera av de privata och ideella försvarshistoriska museer som direkt berörs av den föreslagna lagstiftningen. I praktiken rör det sig inte om en museifacklig eller kulturarvsbaserad ståndpunkt, utan om en säkerhets- och kontrollorienterad bedömning som formulerats av en enskild tjänsteman med polisiär bakgrund inom den dåvarande myndigheten SFHM.

Inom museisektorn finns sedan länge en väletablerad professionell syn på museivapen som kulturarvsföremål. I denna syn utgör vapnens tekniska integritet – även deras inre funktion och konstruktion – en del av det kulturhistoriska värdet. Långtgående avaktivering riskerar därför att leda till irreversibel kunskapsförlust och till att samlingarna förlorar sin museala relevans.

Denna uppfattning företräds bland annat av Andreas Ohlsson, vapenintendent vid Armémuseum, och är dokumenterad i den akademiska uppsatsen Vem ska stjäla en kust­artillerikanon? (Uppsala universitet, 2025). Där framhålls också att de föreslagna kraven i vapenlagstiftningen riskerar att bli oproportionerliga och ekonomiskt förödande för privata och ideella museer, trots att den faktiska brottsrisken är mycket låg. Samma grundsyn återfinns i Stiftelsen Beredskapsmuseets remissyttrande över förslaget.

Denna museifackliga och kulturarvsbaserade linje återges emellertid inte i lagrådsremissen. I stället presenteras en polisiärt grundad risklogik som om den vore museisektorns gemensamma uppfattning. Detta är särskilt problematiskt eftersom SFHM sedan årsskiftet 2025/26 är avvecklad som myndighet. Den tjänsteman som drev dessa säkerhets- och kontrollfrågor avslutade sin anställning redan hösten 2025, och i den nya myndighetsordningen hos Statens maritima och transporthistoriska museer har frågor om museivapen inte getts någon motsvarande tydlig organisatorisk hemvist. Detta kan knappast tolkas på annat sätt än att ordningen nu är återställd: en kulturarvsmyndighet ska inte bedriva polisiär verksamhet.

Under SFHM:s tid som myndighet fungerade myndigheten dock inte enbart som remissinstans, utan även som normgivande aktör i bidragsfrågor och som initiativtagare till ingripanden och rättsliga processer mot museer som avvek från dess linje. Detta har skapat ett klimat där museer haft goda skäl att uppleva att avvikande uppfattningar kunnat få negativa konsekvenser för den egna verksamheten. Mot denna bakgrund kan de remissvar som inhämtades under denna period inte utan vidare betraktas som fria, jämbördiga och representativa för sektorn som helhet.

Sammantaget innebär detta att lagrådsremissen tillmäter avgörande betydelse åt ett remissvar från en avvecklad myndighet, formulerat utifrån ett perspektiv som inte delas av museitjänstemän med ansvar för samlingar och bevarande. Det underlag som lagförslaget vilar på ger därmed inte en rättvisande bild av museisektorns faktiska behov eller professionella bedömningar.

Först nu finns förutsättningar för ett öppet och rättssäkert remissförfarande. Regeringen bör därför komplettera beredningen med ett nytt, särskilt remissförfarande riktat till privata och ideella försvarshistoriska museer innan lagförslaget förs vidare.

Marie Andrée
Advokat och ordförande för Stiftelsen Beredskapsmuseet

Marie Andrée, advokat verksam i Helsingborg, grundare av Beredskapsmuseet, ordförande för Stiftelsen Beredskapsmuseet.