Bristfälliga rutiner kan medföra påföljder för näringspenningtvättsbrott

Måndag förmiddag på advokatbyrån. En advokat arbetar med en stämningsansökan. Arbetet går lite trögt – helgen har varit fylld med aktiviteter med barnen och dessutom blev den yngsta sjuk i natt så det har inte blivit mycket sömn.

Det plingar till i mejlboxen. En av advokatens klienter har hört av sig och vill att advokaten överför hans saldo på klientmedelskontot till ett att honom angivet konto, då han inte har för avsikt att använda det deponerade förskottet för ytterligare tjänster i dagsläget. Advokaten bekräftar mottagandet och skickar mejlet vidare till ekonomiavdelningen för utbetalning.

Sex månader senare. Advokaten tar några djupa andetag och försöker förstå vad som just har hänt. En utredare på EBM har precis ringt och begärt att advokaten ska inställa sig till förhör om den transaktion advokaten medverkade till för sex månader sedan. Enligt den information advokaten fick föreligger misstanke om att advokaten ska ha gjort sig skyldig till näringspenningtvätt. 

I denna artikel redogörs för brottet näringspenningtvätt, rättspraxis och skälen till att advokatbyråer och enskilda advokater behöver ägna ett större fokus på frågeställningarna, för att undvika att begå brott på jobbet. 

Brottet näringspenningtvätt

Brottet näringspenningtvätt definieras i 7 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. För ­näringspenningtvätt döms den som, i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte.

Med penningtvättssyfte avses enligt 3 § nämnda lag att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet, eller att främja någons möjligheter att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde.

Straffet för näringspenningtvätt av normalgraden är fängelse i högst två år. Om brottet är ringa är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt brott är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Brottet näringspenningtvätt (7 §) skiljer sig från penningtvättsbrottet (3 §). En person kan dömas för ­näringspenningtvätt

• utan krav på bevisat förbrott
• utan krav på bevisade brotts­pengar, och
• utan krav på ett bevisat syfte att tvätta pengar.

Här är i stället ett ”klandervärt risktagande” brottsligt. Grunden för straffansvar är att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande genom att medverka till en åtgärd som objektivt sett skäligen kan antas vara vidtagen i penning­tvättssyfte. 

Precis som vid näringshäleri uppställs således inte något krav på styrkt koppling till brott eller brottslig verksamhet vid näringspenning­tvätt. Det är i stället gärningsmannens risktagande som anses straffvärt.

Enligt förarbetena är grunden för straffansvaret att gärningsmannen ska kunna klandras för att han eller hon uppsåtligen tar en risk när en viss handling utförs. 

Enligt motiven är det inte nödvändigt för ansvar att gärningsmannen själv har gjort bedömningen att åtgärden skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte, det vill säga att dölja eller främja. 

De omständigheter som ligger till grund för bedömningen att så är fallet ska dock vara täckta av gärningsmannens uppsåt.
Gärningen är straffbar även om det senare skulle visa sig att egen­domen var legitim. 

Bestämmelsens och beviskravens utformning har fått till följd att den aktuella bestämmelsen blivit alltmer vanligt förekommande som en del av en gärningsbeskrivning vid väckande av åtal. Detta gäller särskilt åtal riktade mot personer som på olika sätt medverkar till penningöverföringar, såsom anställda på redovisningsbyråer, fastighetsmäklare och finansiella institut – samt advokater och andra anställda på advokatbyråer. 

Begreppet ”skäligen kan antas”

Beträffande begreppet ”skäligen kan antas” gjorde Högsta domstolen i NJA 2022 s. 42 (”Näringspenning­tvätten i Dackom Bygg”) bland annat följande uttalande. 

”17. Uttrycket ’skäligen kan antas’ har till funktion att peka på att det är omständigheterna under vilka åtgärderna har vidtagits som bör vara avgörande för om ett klandervärt risktagande ska anses föreligga. Eftersom en penningtransaktion i sig normalt inte kan anses som något misstänkt bör det i regel föreligga någon kvalificerad omständighet för att en sådan transaktion skäligen ska kunna antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Bland de faktorer som är relevanta för bedömningen ingår det sammanhang i vilket transaktionen vidtas, varför transaktionen genomförs samt med vem och på vilket sätt den utförs (jfr prop. 2013/14:121 s. 115).”

Om det således är oklart varifrån pengarna kommer, varför transaktionerna genomförs och vad pengarna ska användas till kan begreppet ”skäligen kan antas” komma i spel.

I det aktuella fallet hade X startat ett aktiebolag på förslag från en bekant. 

Enligt vad som gjordes gällande var tanken att X bekant skulle sköta bokföringen. X lämnade regelbundet post som kom till bolaget vidare till denne.

Ett drygt år efter starten försattes bolaget i konkurs. Något räkenskapsmaterial för bolaget påträffades aldrig. 

Kontoutdragen indikerade inte att bolaget haft några kostnader eller betalat ut några löner. Däremot framgick det att X mellan december 2014 och juni 2015 hade gjort 25 stycken kontantuttag från bolagets konto på sammanlagt drygt 2,7 miljoner kronor. 

Efter dessa uttag, som motsvarade vad som hade betalats in på bolagets konton, hade X överlämnat kontanterna till sin bekante. För detta dömdes X i samtliga instanser för näringspenningtvätt. 

Högsta domstolen uttalade att X ”inte hade någon närmare kännedom om de uppdrag bolaget hade, vilka som var anställda i bolaget eller vilka betalningar bolaget har tagit emot eller utfört”. Vidare uttalades att ”bolaget har använts för att slussa pengar där det i flera fall har varit oklart varifrån pengarna kommer, varför transaktionerna genomförts och vad pengarna skulle användas till”. Därmed hade X enligt HD ”medverkat till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte”.

Hantering av klientmedel och användning av klientmedelskonto

En advokats hantering av klientmedel är ett centralt riskområde, när det gäller frågeställningar rörande näringspenningtvätt.

En advokat är skyldig att hålla klienters medel avskilda från sina egna, vilket vanligtvis sker på ett klientmedelskonto. Även om en advokat har en skyldighet att hantera klientmedel och redovisa dessa kan dock vissa dispositioner vara brottsliga. 

Advokatsamfundet har i sin vägledning avseende penningtvättsregelverket från 2019 angett att användning av klientmedelskonton bör ske med restriktivitet och endast när det är nödvändigt till följd av uppdraget, att det finns anledning att överväga om ett klientmedels­konto verkligen bör användas för att ta emot transaktionssummor i ett uppdrag och även kontrollera klientens motpart om det är motparten som ska göra en insättning på kontot. Advokatsamfundet har även i en rapport där advokater och advokatbyråer granskats enligt lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (T 2024/2297) uttalat att klientmedelskonton kan innebära specifika risker, att användningen av klientmedelskonton om möjligt bör undvikas och att om det är nödvändigt för fullgörandet av uppdraget det bör finnas tydliga rutiner kring användandet för att kontrollera transaktioner och minimera risker.

Den tydligaste risksituationen är när en advokat, på klientens 
instruktion, överför medel från ett klientmedelskonto till en tredje part (det vill säga inte till klienten själv). Om omständigheterna kring transaktionen är misstänkta – till exempel att syftet är oklart, mottagaren är okänd eller har koppling till brottslighet, eller att transaktionen saknar ett legitimt affärsmässigt syfte – kan åtgärden skäligen antas ha ett penningtvättssyfte. Att då genomföra överföringen utgör ett klandervärt risktagande och kan vara näringspenningtvätt. Detta bekräftas i fallet NJA 2023 s. 708, som behandlats närmare nedan.

Att systematiskt låta en klient använda advokatbyråns klientmedels­konto för att slussa pengar, utan att transaktionerna har en tydlig koppling till ett specifikt juridiskt uppdrag, kan utgöra näringspenningtvätt och är en annan uppenbar risksituation. Advokatbyrån agerar då som en “parkeringsplats” för medel, vilket strider mot god advokatsed och kan utgöra medverkan till penningtvättsåtgärder. Hovrätten för Västra Sverige dömde år 2022 en advokat till två och ett halvt års fängelse för grov näringspenning­tvätt för att ha upplåtit advokatbolagets klientmedelskonton till ett bolag för omfattande transaktioner under misstänkta omständigheter (mål B 4088-22).

NJA 2023 s. 708, ”Advokatens överföringar”

I målet prövades framför allt om en advokats överföring från ett klientmedelskonto enligt klientens anvisningar utgör brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. I målet aktualiserades också frågor om vad som krävs när det gäller den tilltalades uppsåt. 

De bakomliggande omständigheterna var följande. En advokat förordnades som försvarare åt en klient, misstänkt för narkotikabrott och grovt penningtvättsbrott. Klienten hade under flera år lurat nästan 100 personer att investera i på­hittade verksamheter.

Klienten var också svarande i tvistemål avseende bedrägeri och företräddes av personer på samma advokatbyrå.

I samband med tvisten förde klienten över cirka tre miljoner kronor till Kronofogdemyndigheten som säkerhet. Efter att parterna ingått en förlikning överfördes överskjutande belopp, 300 000 kr, till advokatbyråns klientmedelskonto.

Advokaten lät på klientens begäran överföra medlen till två olika konton. Den första överföringen om 225 000 kr gjordes till ett konto tillhörande en privatperson. Advokaten gjorde gällande att han trodde att detta konto tillhörde klienten. Den andra utbetalningen om 75 000 kr gjordes till ett konto som tillhörde klientens sambo.

Överföringarna ledde till att advokaten blev åtalad för grovt penningtvättsbrott avseende den första överföringen och, såsom talan kom att utformas i hovrätten och Högsta domstolen, för näringspenningtvätt avseende den andra.

Beträffande den första överföringen ansåg Högsta domstolen att annat inte var bevisat än att advokaten trodde att kontot tillhörde klienten själv. Mot den bakgrunden var det inte heller visat att advokaten hade sådant uppsåt som krävs för penningtvättsbrott. 

När det gällde uppsåtsfrågan avseende överföringen till sambons konto konstaterade Högsta domstolen att advokaten dels kände till att klientens sambo var mottagare, dels hade kännedom om de brott som klienten misstänktes för. Därigenom ansåg domstolen att det var klarlagt att advokaten haft uppsåt till den omständigheten att överföringen skäligen kunde antas vara vidtagen i penningtvättssyfte.

Påföljden bestämdes till villkorlig dom.

Domskälen innehåller också uttalanden av betydelse när det gäller förhållandet till god advokatsed. Skyldigheten att följa god advokatsed innebär inte att en advokat kan undgå straffansvar. Tvärtom, om en åtgärd skäligen kan antas ha ett penningtvättssyfte, skulle det inte vara förenligt med god advokatsed att följa klientens instruktion.

Det klargörs att en advokat som endast återredovisar medel till klienten normalt sett inte gör sig skyldig till en penningtvättsåtgärd, även om advokaten misstänker att medlen härrör från brott. Detta följer av advokatens redovisningsskyldighet. HD påpekar dock att detta inte är undantagslöst; att på klientens begäran betala ut medel till ett konto i ett högriskland skulle kunna vara brottsligt. 

Högsta domstolen berör även frågan om en advokat har rätt att vägra att utföra ett betalningsuppdrag och gör följande uttalande: ”Om ett fullgörande av huvudmannens betalningsanvisning skulle innebära att den redovisningsskyldige begår till exempel näringspenningtvätt, är han eller hon dock inte skyldig att betala enligt anvisningen. Detta följer av den allmänna rättsprincipen att ingen är förpliktad att fullgöra en prestation om detta innebär att han eller hon begår en straffbar handling (jfr t.ex.  Håkan Nial, Om förvärv i strid med legala förbud, TfR 1936 s. 14 och Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960 ombesörjd av Rudolf Eklund, s. 44).” 

Det kan tilläggas att undantaget för information som en advokat får när denne försvarar eller företräder en klient i ett rättsligt förfarande är snävt. Det skyddar advokaten från att behöva rapportera misstankar som uppkommer inom ramen för ett sådant uppdrag. Däremot skyddar det inte advokaten från straff­ansvar om denne aktivt medverkar till en penningtvättsåtgärd som faller utanför det rättsliga förfarandet, exempelvis genom att agera som betalningsförmedlare.

Några andra risksituationer 

En advokat kan även begå närings­penningtvätt genom att medverka till att upprätta handlingar som kan ge en skenbar förklaring till innehav av egendom, delta i skentransaktioner eller agera bulvan.

Om en advokat upprättar ett skuldebrev eller ett avtal som saknar verklig grund, i syfte att legitimera en transaktion eller ett innehav av medel, kan detta vara en brottslig åtgärd. En advokat åtalades 2023 för näringspenningtvätt för att ha upprättat skuldebrev som misstänktes ge en skenbar förklaring till klientens innehav av egendom. Även om advokaten i det fallet frikändes, visar åtalet på att denna typ av agerande kan prövas som näringspenningtvätt.

En advokat som medverkar vid en fastighetsöverlåtelse där omständigheterna är misstänkta (till exempel oklar ägarbild, ovanliga betalningsflöden, skenavtal) kan dömas för näringspenningtvätt. En fastighetsmäklare dömdes 2022 för grov näringspenningtvätt efter att ha medverkat till överlåtelser med flera varningsflaggor, såsom att köpeskillingen inte gick till säljaren och att ombud agerade med omfattande fullmakter.

Sammanfattning

En advokat kan begå näringspenningtvätt när denne i sin yrkesutövning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Detta bygger på principen om ett klandervärt risktagande, där advokaten, trots misstänkta omständigheter, väljer att genomföra åtgärden.

De främsta risksituationerna för en advokat är:

1. Hantering av klientmedel, särskilt genom att på en klients instruktion överföra medel till en tredje part under omständigheter som objektivt framstår som misstänkta. Att enbart återbetala medel till klienten själv är normalt sett inte brottsligt.

2. Upprättande av handlingar, såsom avtal eller skuldebrev, som syftar till att ge en skenbar förklaring till transaktioner eller innehav av egendom.

Advokatens tystnadsplikt och lojalitetsplikt gentemot klienten utgör inget hinder för straffansvar. Tvärtom kräver god advokatsed att advokaten avstår från att medverka till brottsliga handlingar. Undantaget från rapporteringsskyldighet i penningtvättslagen är snävt och skyddar inte en advokat som aktivt deltar i penningtvättsåtgärder.

Avslutning

Huruvida den advokat som omnämndes i inledningen kommer att åtalas eller som gärningsman dömas för näringspenningtvätt är, som framgår ovan, beroende på om advokatens agerande objektivt sätt kan anses klandervärt, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

För att undvika ett ifrågasättande och att hamna i en situation som den i exemplet bör en advokatbyrå se till att ha väl etablerade rutiner för hur dess klientmedelskonto får och ska användas, dualitet vid utbetalningar – och kanske det viktigaste: en medvetenhet om att det är helt centralt att inte okritiskt biträda med utbetalningar av medel utan att ha ett gediget underlag avseende syftet med utbetalningen och mottagarens identitet. 

En advokat bör även vara medveten om att en granskning i efterhand av en rättsvårdande myndighet med gott om tid att utvärdera den aktuella situationen tenderar att bortse från att advokaten vid utbetalningstillfället av olika omständigheter kanske inte hade fullt fokus på de frågor som berörts i denna artikel. En granskning ”på läktaren” i lugn och ro i efterhand av en specifik situation kan relativt enkelt ge en felaktig bild av att en advokat inte bryr sig om risken att framstå som en möjliggörare av penningtvätt, eller ännu värre agerar utan något intresse av att följa reglerna för att motverka penningtvätt. 

Björn Wendleby
Advokat

Björn Wendleby är advokat och partner på Harvest Advokatbyrå. Han har mångårig erfarenhet av frågeställningar rörande såväl det straffrättsliga som det näringsrättsliga regelverket för att motverka penningtvätt.