”Egna barn och andras ungar” – dubbla spår när barn tar plats i rätten

Barn har en central plats i samhällsdebatten och i lagstiftningsarbetet i dag. Medierapporteringen om åttaåriga Elsa, som vårdas enligt LVU och inte fått träffa sina föräldrar på ett halvår, väcker starka känslor. Diskussionerna har kanske främst kretsat kring socialtjänstens bedömningar, men också mycket om Elsas egen vilja, och hur barns egna synpunkter egentligen kommer fram vid olika beslut som i grunden förändrar barns liv och villkor. 

Rapporteringen om Elsa fick socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall att lova att inga beslut om tvångsvård ska kunna fattas utan att barnets röst har hörts. Waltersson Grönvall hänvisade till regeringens planerade nya LVU, där barns rättigheter ska få ett eget kapitel. Förslaget, som i skrivande stund formulerats i ett utkast till lagrådsremiss som remissbehandlats, innebär också att omhändertagna barns rätt till offentliga biträden stärks. 

Även i den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft förra året, har barnets ställning lyfts fram ytterligare gentemot den tidigare lagen. Barns rättigheter har fått ett eget kapitel, kapitel 3, med skrivningar som går i linje med barnkonventionen. 
Inom familjerätten har blickarna också riktats mot barns rätt och förmåga att föra fram sina synpunkter. Just nu överväger en utredare hur barns röster ska stärkas i vårdnadstvister. Enligt direktiven ska utredningen bland annat ta ställning till om barn vilkas föräldrar tvistar om vårdnad, boende eller umgänge, ska få egna offentliga biträden. 

Att barnets rätt att komma till tals stärks i lag och i praktik är naturligt. Rätten att bilda sig en åsikt och uttrycka den, och att åsikterna ska beaktas, är en av grundprinciperna i barnkonventionen, som gäller som lag i Sverige sedan 2020. Barnets åsikt utgör också en viktig grund, men inte den enda, när myndigheter ska försöka komma fram till vad som är barnets bästa i varje enskilt fall. 

Mycket tycks gå åt rätt håll. Men samtidigt möter regeringens satsningar på andra områden hård kritik från barnrättsorganisationer och andra som bevakar mänskliga rättigheter. Förslaget om att sänka straffbarhetsåldern för vissa allvarliga brott till 13 år sågades unisont av en lång rad remissinstanser. Organisationen Bris ansåg exempelvis att förslaget innebar ”en grundläggande förskjutning i synen på barn, som inte är effektivt och som står i strid med Sveriges internationella åtagande gällande barns rättigheter”. 

Även på migrationsrättens område har flera av regeringens lagändringar och förslag kritiserats ur ett barnrättsperspektiv. Flera remissinstanser menade till exempel att regeringens förslag om utvidgade möjligheter att sätta barn i förvar strider mot barnkonventionens regler. Även Miniminivåutredningens förslag om att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas fick kritik, och bland annat Rädda barnen och Advokatsamfundet pekade just på att förslaget krockade med barnkonventionens regler. 

Hänsyn slår fel

Så hur är egentligen situationen för de barn i Sverige som av olika skäl dras in i rättsliga processer? Står barnets bästa alltid i centrum, och får barn föra fram sina åsikter så som barnkonventionen säger? Svaren från sex advokater med lång erfarenhet av att företräda barn visar tydligt att det finns problem kvar. 

Advokat Anna Hellron Wikström, med lång erfarenhet av att företräda och möta barn i rättsliga sammanhang och i medling, menar att mycket blivit bättre för barnen under hennes verksamma tid. En tydlig förbättring är framväxten av barnahus, där barn som utsatts för brott får berätta om upplevelserna i en trygg miljö med kunnig personal. 

Samtidigt finns mycket kvar att förbättra i både praktik och rättslig reglering, påpekar Anna Hellron Wikström. Det handlar bland annat om hur socialtjänsten talar med barn och om barnen ges de bästa förutsättningarna att verkligen uttrycka sin vilja, utifrån de språkliga förutsättningar som varje barn har. 

Advokat Rebecca Lagh, som bland annat arbetar som målsägandebiträde och särskild företrädare för barn, är inne på samma linje. 

– I och med barnkonventionen och barnfridsbrottet så har barns rättigheter lyfts i det politiska samtalet. Sedan finns det mycket mer att önska i praktiken och tillämpningen, men det är ju på väg åt rätt håll. Å andra sidan: om man tänker på att sätta 13-åringar i fängelse så går man åt helt fel håll, säger hon. 

Att barnkonventionen blivit lag och att det i dag faktiskt går att vinna framgång genom att argumentera utifrån den, och att brottsutsatta barn i dag förhörs och får stöd på barnahus, är framsteg som flera av de intervjuade advokaterna lyfter fram. Men att komma fram till vad som är barnets bästa i det enskilda fallet och att verkligen skapa förutsättningar för att barn ska berätta om vad de upplevt och vad de vill är många gånger komplicerat – och framför allt kräver det tid.

– Barn måste ju få tid och man måste vinna förtroende för att de ska berätta.

Samtidigt anser vi vuxna att man ska hålla så få förhör som möjligt med barn, säger Rebecca Lagh, som ser att hänsynen till barnet ibland slår fel. 

– Vuxna har en föreställning om att vi ska skydda barn. Men många barn vill berätta, säger hon, och tillägger att när barn tydligt visar att de inte vill prata måste det självklart respekteras.

Socialtjänsten gör olika

De intervjuade advokaterna företräder alla barn i de fall där barnen har egna juridiska ombud, som när de utsatts för brott eller själva misstänks för brott och när samhället överväger att omhänderta barn för att skydda dem. Flera av advokaterna möter också barn när föräldrar tvistar om vårdnad, boende eller umgänge. 

Kommunernas socialtjänst har ett stort ansvar för att tala med barnen och för att komma fram till vad som är barnets bästa i de olika situationer när barn blir föremål för rättsliga prövningar. Det är ett uppdrag de sköter med blandade resultat, enligt advokaterna. 

Anna Hellron Wikström anser att socialtjänsten behöver utvecklas på flera områden. Det handlar bland annat om hur samtal med barn i vårdnadstvister dokumenteras, om själva förutsättningarna för samtalen och hur barn får information. 

– De utredningar som görs får en stor betydelse när domstolen ska pröva ett mål om vårdnad. Men de är för varierande i kvalitet, säger Anna Hellron Wikström.

Hon räknar upp en rad punkter där socialtjänstens arbetssätt kan variera: Vilken information har tagits in? Hur många samtal har man haft med föräldrarna? Vilka referenspersoner pratar man med? Hur går samtalen med barnen till?

Även advokat Gustav Ahlbäck, verksam i Norrköping, ser att socialtjänsten ibland brister, även om familjerättens utredningar i vårdnadstvister oftast är bra. 

– Jag upplever ofta att det finns utredare inom socialtjänsten som försöker ta sig an och prata med barn, men som inte lyckas med det. Och det kan få rätt allvarliga konsekvenser för utredningsutfall när barnen knappt får komma till tals, fast de egentligen har en mening, säger han.

Advokat Madeleine Onnela, som processar i många olika kommuner, ser att kompetensen och arbetssätten hos socialtjänsten varierar mycket, inte minst när det handlar om barn med särskilda behov och neuropsykiatriska diagnoser. 

– Det är ju en rättssäkerhetsfråga, att det varierar. Jag kan uppfatta det som en vinstlott att komma till en viss kommun, för att den har vår kompetens, säger hon. 

Ett annat problem är den stora personalomsättningen inom socialtjänsten, påpekar Madeleine Onnela. För barn som är placerade i samhällsvård innebär den många gånger att barnen inte har någon fast kontaktperson som de kan vända sig till.

– Det är svårt för barn att få en trygg vuxen även inom socialtjänsten, summerar Madeleine Onnela.

Den hårdaste kritiken mot socialtjänsten kommer från Rebecca Lagh.

– Det är en katastrof. Inte alltid såklart, men i mångt och mycket är det katastrof, säger hon.

Framför allt brister förståelsen för våld i familjen och hur det påverkar barn, enligt Rebecca Lagh. Och störst är problemen i vårdnadstvister.

Vill se specialisering

Bristen på kunskap och förståelse för våldets dynamik i en familj återkommer också i domstolarna, särskilt de allmänna domstolarna som hanterar vårdnadsmål och brottmål, anser Rebecca Lagh. Och konsekvenserna för de inblandade barnen kan bli allvarliga, när våldsutsatta barn tvingas till fortsatt umgänge med föräldrar som de är rädda för, påpekar hon. Sådana beslut skickar dessutom signaler till barnen att vuxenvärlden inte tar dem på allvar och inte lyssnar.

– Domstolen har väldigt stora krav på barns berättelser. Det blir nästan omöjligt för barnen att nå beviskraven. Samtidigt vet jag inte hur man ska göra i stället, för processen måste ju också vara rättssäker, säger Rebecca Lagh.

Flera av advokaterna återkommer till att socialtjänstens utredningar ofta blir alltför tongivande i domstolen. Det är helt enkelt svårt för rättens ledamöter att ifrågasätta utredningen och dess slutsatser. 

– Får man en utredning som talar emot en klients talan så är det en definitiv uppförsbacke. Domstolarna är förstås inte bundna av utredningen på något sätt. Men det krävs ju en domare med erfarenhet och civilkurage för att gå emot och ifrågasätta en utredning, säger Anna Hellron Wikström, som arbetar mycket med vårdnadsmål. 

Hon tillägger att ombuden har en viktig roll när de presenterar målet, för att också få domstolen att våga ifrågasätta och göra egna tolkningar. 

Precis som med socialtjänsten så varierar också domarnas förmåga att förstå barn och att fånga in det svåra begreppet barnets bästa, menar Anna Hellron Wikström. 

– En del domare är oerhört kompetenta och insatta i familjerätt. De gör ett otroligt bra jobb och skriver fantastiskt bra domar. Men sedan tror jag att det finns många andra domare som egentligen inte skulle vilja arbeta med familjerätt, säger hon.

Även Rebecca Lagh har reagerat på att domarnas kunskap varierar. Hon förespråkar bättre utbildning av domare som ska bedöma barns berättelser. Madeleine Onnela går ännu längre och skulle vilja se speciella barnrättsdomstolar, med specialiserade domare. 

Ett sätt att bättre lyfta fram barnets berättelse i domstolarna skulle kunna vara att i ökad utsträckning låta barnet medverka i själva domstolsförhandlingen, anser Rebecca Lagh. Huvudregeln i Sverige är ju att barn under 15 år normalt inte själva ska uppträda inför rätten. Undantag är bevistalan, när barn själva misstänks för brott.

Rebecca Lagh får medhåll av advokat UllaBella af Klercker, som företräder barn i brottmål och i LVU-mål. Just i LVU-målen är det också ganska vanligt att äldre barn själva vill vara med och berätta sin historia och kommentera den utredning som gjorts. 

Generellt är domstolarna bra på att anpassa sig när det är barn med, som vid bevistalan, anser UllaBella af Klercker. Samtidigt ställs det förstås höga krav på biträdet att tolka och förklara, om barn ska vara med och lyssna. 

– För oss är rättssalen ett vardagsrum. För barn är det en jättekonstig sal där några sitter på ena sidan. Det är inte alltid de förstår vad en åklagare är, eller vad de olika rollerna innebär. Så det gäller att förklara sådant nogsamt när man företräder unga människor, säger hon. 

Gustav Ahlbäck har ibland varit med om att äldre barn själva deltar i domstolsförhandlingar, särskilt i LVU-mål. Men det kräver förberedelser och att barnet får möjlighet att slappna av och kunna berätta. Vid ett tillfälle tog Gustav Ahlbäck med ett barn till domstolen på studiebesök inför en förhandling, just för att avdramatisera situationen. 

Får inte tillgång till rättvisa

De socialrättsliga målen, och särskilt då LVU-mål om omhändertagande av barn, hör till de allra mest ingripande för barn. Barnen kan vara mycket små, kanske om­händertagna direkt efter förlossningen, eller senare i livet från dem som egentligen ska stå för tryggheten, barnens föräldrar. I vissa fall – om inget annat alternativ bedöms räcka till för att säkra barnets tillvaro – leder omhändertagandet också till att barn blir inlåsta på SiS-hem.

Och det är inte säkert att en inlåsning av barn avbryts bara för att behovet av låsta dörrar har upphört. Institutet för mänskliga rättigheter kunde i början av februari rapportera om att runt en sjättedel av alla barn på SiS-hem blir kvar i veckor eller månader efter att vården är avslutad. 

Vid ett seminarium där SiS presenterade sin studie beskrev institutets generaldirektör Fredrik Malmberg vad som i praktiken är ett godtyckligt frihetsberövande av barn. ”En skamfläck” var Malmbergs omdöme om situationen. 

I rapporten vittnar många barn som blivit kvar på SiS-hem, ofta för att socialtjänsten inte hittat något nytt lämpligt boende för dem, om en enorm ovisshet och en frustrerande känsla av att inte bli lyssnade på (läs mer om rapporten i artikeln ”En skamfläck att barn är godtyckligt inlåsta”). 

Förhållandena i SiS-hemmen men också i familjehem och så kallade HVB-hem har på senare år diskuterats mycket, och många brister har kommit fram. Studier visar också att omhändertagande ökar risken för självmord, psykisk ohälsa och kriminalitet i livet.

Konsekvenserna av ett omhändertagande kan alltså bli stora. Trots det brister ofta barnets rättssäkerhet i processen, anser flera av advokaterna. 

– Ett av de stora problemen inom socialrätten är barnens access to justice. Det gäller speciellt barn som är under 15 år, säger Madeleine Onnela. 

Barn har visserligen rätt till egna biträden när omhändertaganden övervägs. Däremot är det inte alls självklart att de får juridisk hjälp när det sedan blir förändringar, som flytt till nytt boende eller en ny familj. Vissa domstolar accepterar när barn klagar och förordnar om ett rättsligt biträde, berättar

Madeleine Onnela. Förordandet kommer dock ofta när barnet redan flyttats och skadan i trygghet och stabilitet redan är skedd. Andra avvisar klagomålet med hänvisning till att barn under 15 år inte har klagorätt. 

– Det blir ju väldigt svårt för de barnen att få de rättigheter som de ändå har på pappret. Rätten att bli hörd och få påverka din livssituation blir i realiteten väldigt beroende på vilka vuxna du har runt omkring dig, som kan bevaka dina rättigheter. Och så att du kanske får ett ombud, säger Madeleine Onnela. 

Efter några omskrivna fall gick lagstiftaren in och ändrade lagen kring vårdnadsöverflyttningar. Sedan den 1 januari 2025 har barn rätt till biträde ”om det inte måste antas att behov saknas” när vårdnaden ska flyttas över. Men lagen är tandlös, anser Gustav Ahlbäck, som haft flera förordnanden som biträde vid vårdnadsöverflyttning. 

– Lagstiftaren har valt att barnen enbart ska få ett offentligt biträde, inte en ställföreträdare, oavsett ålder. Det gör ju att du får en fullkomligt meningslös roll i de allra flesta fall. Biträdet blir en statist, säger han, och förklarar att han som biträde enbart har till uppgift att föra fram barnets uppfattning, inte själv ta ställning till vad som är barnets bästa. 

Gustav Ahlbäck anser också att förvaltningsdomstolarna, som hanterar LVU-målen, generellt litar för mycket på socialtjänstens bedömningar och rekommendationer. Han skulle vilja se mer öppna utredningar från socialtjänsten, och ett större utrymme för domstolarna att nå fram till vad som är barnets bästa. 

Måste få meningsfull roll

En typ av rättsprocesser, som i hög grad rör barn men där barnen inte själva har partsställning, är tvister om vårdnad, boende och umgänge. Även här finns det mycket att göra för att stärka barns position, anser advokaterna. Precis som i LVU-målen får socialtjänstens utredningar stort genomslag, och även om socialtjänsten talar med de berörda barnen är det många gånger svårt att verkligen få fram barnens önskan och vad de behöver. 

Madeleine Onnelas erfarenhet är att barn är smarta, och som regel inser att föräldrar kommer att få läsa vad de sagt i en utredning. De är också lojala med föräldrarna och vill inte såra dem. Lägg till den normaliseringsprocess som präglar familjer där det förekommer våld, och det är inte alls säkert att barn berättar om hur de verkligen har det, påpekar Madeleine Onnela. 

– Barn ska få komma till tals, absolut. Det säger barnkonventionen och annan lagstiftning för barns rättigheter. Men vi måste också få mer expertis att bedöma vad det är barnet faktiskt säger i ljuset av andra omständigheter, fastslår hon.

Sedan ett drygt år har rätten en möjlighet att komplettera socialtjänstens utredning med ett yttrande från psykolog, om det anses behövligt. Tanken är just att tillföra expertis för att tolka barnets berättelse och hur den kommit fram. Advokaternas erfarenhet är dock att intyg sällan hämtas in. 

Gustav Ahlbäck har begärt att rätten ska anlita psykolog vid några tillfällen. En gång har det också blivit så. Han har fått höra från tingsrätten att det är svårt att hitta psykologer som kan åta sig uppdraget.

Anna Hellron Wikström har hittills inte upplevt att domstolen anlitat en psykolog i vårdnadsmål. Hon konstaterar att tanken tycks vara att efter socialtjänstens utredning speciellt belysa någon eller några särskilda frågor.  

– Jag skulle önska att det där i vissa fall kunde komma in lite tidigare, så att man redan från början i utredningen kunde ha en psykolog med, säger hon. 

I vissa länder, bland annat Tyskland, har barn en möjlighet att få egna rättsliga biträden i vårdnadstvister. Just nu arbetar också en utredare med frågor om hur barns röster ska stärkas i familjerätten. Ett av uppdragen är just att ta ställning till om det bör införas en rätt till biträde även i Sverige. 

Advokaterna är i stort sett positiva. Gustav Ahlbäck anser att ett eget biträde för barn i vårdnadstvister är en mycket bra idé – förutsatt att biträdet verkligen får mandat att agera för barnets bästa. 

– Det måste finnas någon form av åldersgräns, så att biträden för barn under viss ålder får en mer självständig roll än i målen om vårdnadsöverflyttning, säger han.

Anna Hellron Wikström anser att barn behöver hamna mer i fokus i vårdnadstvister. Egna ombud kan vara en väg att nå dit, om bara rollen blir rätt utformad. Även Rebecca Lagh är för tanken, men pekar på att ett sådant system också kräver skickliga ombud, som verkligen förmår föra fram barnens röster. 
Mest tveksam är kanske UllaBella af Klercker. Hon pekar på risken för att barnet blir än mer utsatt för påverkan från sina föräldrar om dess ställning stärks med ett ombud. 

– Jag vet ju att man har haft det i Norge till exempel och att en väldigt stor andel av domarna gick på barnens linje. Då kan det bli än mer viktigt för föräldrarna att få med barnen på sin sida så att säga, summerar hon. 

Våld föder våld

Medan diskussionerna inom familjerätt och socialrätt på senare år främst handlat om att skydda barn och att säkra att de får föra fram sin röst utifrån sina egna förutsättningar har straffrätten rört sig i en annan riktning. I september 2025 sa riksdagen ja till att hemliga tvångsmedel ska få användas för att utreda vissa allvarliga brott där den skäligen misstänkte är under 15 år och att preventiva tvångsmedel i vissa fall ska få användas mot barn under 15 år. I januari i år föreslogs att tvångsmedel ska få användas ännu mer mot barn, och att tidsgränsen för häktning ska förlängas.

Allra mest uppmärksamhet har förslaget om att sänka straffbarhetsåldern för vissa brott till 13 år fått. Och advokaterna är eniga i sin kritik. 

– Jag har väldigt, väldigt svårt att förstå att regeringen har gått fram med det här förslaget. När så många av oss åklagare, domare, advokater som jobbar med barn säger att det inte kommer att få de rättsliga konsekvenser som man är ute efter, utan att det här är fel väg att gå. Jag är faktiskt ganska beklämd över att man har tagit det här beslutet, säger UllaBella af Klercker. 

”Ett fruktansvärt dåligt förslag”, sammanfattar Anna Hellron Wikström. Hon hänvisar till FN:s barnrättskommittés rekommendationer om att 15 år är den lägsta lämpliga straffbarhetsåldern. 

– Vad jag förstår så finns det inte heller särskilt mycket forskning som visar på att det skulle rätta till det problem vi har, säger hon. 

Gustav Ahlbäck instämmer i kritiken. Han lyfter fram att 13-åringar är mycket lättpåverkade och därför lätta offer för äldre kriminella som vill utnyttja dem. Det rimliga vore att rikta in sig på dessa äldre beställare av brott, anser han. 

Madeleine Onnela lyfter fram de framtida konsekvenserna för barn som kan komma att dömas för allvarliga brott. 

– Vi har ett samhälle som blir allt hårdare. Har du en prick så får du kanske inte något jobb. Sedan tror jag att våld föder våld, medan medmänsklighet föder medmänsklighet. Det är vad vi behöver lära många barn och unga i dag. Empati, medlidande, säger hon.

Trots kritiken tyder mycket på att advokater inom kort kommer att behöva försvara 13- och 14-åringar i domstol. De intervjuade advokaterna pekar alla på att domstolsmiljön inte alls är anpassad efter barn, att det kan vara en stor påfrestning bara att behöva sitta stilla hela dagar, och att det är svårt att förstå processen. Risken är också att de unga klienterna kommer att må mycket dåligt under processen.

– Det är ganska tungt att gå från en klient som är 15 som sitter frihetsberövad. Jag vill inte ens tänka på hur det kommer att kännas att gå från en klient som är 13, säger Madeleine Onnela.

Anna Hellron Wikström betonar att både advokaterna och hela rättssystemet kommer att behöva ställa om och anpassa sig till de unga klienterna. Fokus behöver vara på barnkonventionen och dess regler. Och Rebecca Lagh är inne på samma linje. 

– Det ställer krav på hela rättsväsendet på barnkunskap. Det kan kanske vara bra på det sättet, att man tvingar fram lite kunskap om barn som inte funnits tidigare, säger hon. 

Blir bakvänt

Ett annat område som går mot strömmen när det gäller att lyfta fram barns särskilda rättigheter och behov är migrationsrätten. Det märker advokat Tomas Fridh i ­Göteborg. Han företräder ofta barn som offentligt biträde, både barn i familjer och ensamkommande flyktingbarn. 

– Migrationsrätten har numer ett paradigm av att hårdast vinner, att det ska vara hårda tag. Och det gör att processen inte blir anpassad efter barn. Som biträde måste jag vara någon form av luftkudde, säger han.

Ett exempel på de hårda tagen och fokuset på återvändande är att Migrationsverket numera håller så kallade återvändandesamtal med barn så unga som 13 år, redan efter första beslutet hos Migrationsverket.

I teorin omfattas förstås även Migrationsverket av barnkonventionens krav: att agera för barnets bästa och lyssna på barnet. Medvetenheten om detta har också ökat på senare år. Men i praktiken brister det fortfarande på flera punkter, anser Tomas Fridh. Han berättar om ett ärende där gränspolisen beslutade om tvångsmedlet uppsikt för en 11-årig klient. Uppsikt innebär att personen blir skyldig att med jämna mellanrum anmäla sig hos polisen. Däremot höll polisen inte något informationssamtal om tvångsåtgärden med 11-åringen. Det skulle nämligen inte vara förenligt med barnets bästa. 

– De slapp prata med barnet om tvångsmedlen, men de kunde ändå besluta om tvångsmedlen. Det blir ju helt bakvänt. Barnets bästa blir en skyddsregel för tjänstemän som tycker det är obekvämt att prata med barn, i stället för ett skydd för barnen, berättar Tomas Fridh.

Även när Migrationsverkets tjänstemän faktiskt talar med asylsökande barn, vilket de förstås gör, är samtalen ofta innehållslösa, anser Tomas Fridh. Tjänstemän ställer öppna frågor och går inte in på faktorer som förföljelse eller våld, kanske för att inte uppröra barnet. 

– Barnets rätt att komma till tals blir meningslös om inte de vuxna vågar ta de svåra frågorna. Ofta är det ju de svåra upplevelserna som är viktiga för att hitta asylskälen. Då måste vuxenvärlden vara beredd att möta barnet i de svåra frågorna för att barnet ska komma till tals, säger Tomas Fridh.  

Dubbla spår

Det tycks alltså som att synen på barn i lagstiftningen just nu spretar åt två olika håll. Ett där barn ska höras, för att alla inblandade ska kunna se vad som är barnets bästa. Ett annat där barn ska kontrolleras, stängas in eller skickas ut ur landet. Frågan är vad vi kan vänta oss framöver – och vad advokaterna önskar. 
Inom migrationsrätten dominerar det kontrollerande spåret, konstaterar Tomas Fridh. Här planeras ökad tvångsmedelsanvändning, även för barn. Bland annat har regeringen föreslagit att asylsökande barn ska få hållas längre i förvar, och även övervakas med fotboja i vissa fall. 

– Precis som i straffrätten blir det en relativt stor grupp av minderåriga som ska utsättas för rätt allvarliga tvångsmedel. Det känns olustigt. Jag har svårt att motivera att vi utifrån samhället ska använda de här tvångsmedlen hos unga barn, säger Tomas Fridh.

Han var expert i utredningen bakom förslaget. I ett särskilt yttrande kritiserade han förslagen om ökad användning av frihetsberövande och tvångsmedel generellt, och i synnerhet mot barn, och ifrågasatte om detta är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

En annan planerad reform, som riskerar att slå särskilt hårt mot barn, är att rätten till biträde i kontakten med Migrationsverket kraftigt ska begränsas, även för ensamkommande barn.

– Det är bekymmersamt. Att ge information till en minderårig som sedan själv ska sköta kontakterna med myndigheterna. Det vet jag inte än hur vi kommer att hantera, kommenterar Tomas Fridh, som ser att detta kräver en helt annan utredningsteknik från Migrationsverkets sida.

Gustav Ahlbäck beskriver den dubbla utvecklingen som han ser inom sina områden. 

– I brottmålen ser jag inte en särskilt ljus framtid. Regeringen har ju varit ganska tydlig med att straff för 13-åringar inte handlar om att tillgodose deras intressen, utan om att skydda allmänheten, säger han, och tillägger att utvecklingen inom familjerätten är betydligt mer positiv.

Fortfarande finns det dock mer att förbättra inom familjerätten och socialrätten. Anna Hellron Wikström önskar ett ökat fokus på barn och bättre möjligheter för dem att komma till tals och få information i vårdnadstvister. Hon vill också se ökad kunskap om barn med funktionsnedsättningar inom hela socialtjänsten och rättsväsendet, då dessa barn ofta kommer i kläm i systemet.

Både UllaBella af Klercker och Rebecca Lagh tror att reformen med barnombud kopplade till civilsamhällets organisationer, som just nu rullas ut utan att det uppmärksammats särskilt mycket, kan göra skillnad. Barnombuden kan fungera som fasta punkter för barn som annars har svårt att få en kontinuitet i tillvaron (läs mer om reformen i faktarutan när nedanför). 

Annars landar förstås mycket på socialtjänsten, som alla advokaterna anser behöver förbättras. 

– Socialtjänsten behöver utvecklas och bli bättre på att fånga upp familjer mycket, mycket tidigare. Vilket den här nya socialtjänstlagstiftningen ska syfta till, säger Anna Hellron Wikström. 

Madeleine Onnela delar den uppfattningen. 

– Det är inte domarnas jobb att vara expert på barnpsykologi. Domaren kan inte vara expert på att bedöma om en förälder saknar omsorgsförmåga. Däremot måste domarna få ett bra underlag för att göra sin bevisvärdering som blir ett bra resultat, säger hon. 

Tomas Fridh tycker att utvecklingen både inom migrationsrätten och straffrätten nu passerat en gräns, och att vi behöver ge barn individuell klagorätt till FN:s barnrättskommitté. 

– Vi behöver ta hjälp av Barnrättskommittén och ge svenska barn en möjlighet att klaga dit för att styra upp hur praxis utvecklas. Det kan också ge svenska myndigheter klargöranden om vad barnkonventionen innebär i de här omständigheterna, säger han.