Svårt men meningsfullt att föra barnets talan

Att företräda barn är speciellt på många sätt. Barn är ju just barn, med varierande mognad och förmåga att förstå och ta till sig information, och att berätta vad de själva vill. Många barn som hamnar inför domstolen har dessutom upplevt konflikter och trauman, som ytterligare påverkar förmågan och viljan att lita på vuxna och att berätta om sina upplevelser. 

Som barnets advokat måste man anpassa sig till klienten, konstaterar advokat Rebecca Lagh. Det kan ta tid, och ibland kräva att man sätter sig på golvet och leker en stund. 

– Det är en konst att bygga ett förtroende så att barnet kan berätta på ett bra sätt. Ibland går det jättebra, barn är ju olika. Vissa barn har svårt att uttrycka sig eller att koncentrera sig på att prata med mig eller sitta ner, säger Rebecca Lagh, som tillägger att man måste anpassa miljön och hur man klär sig, så att det inte blir så ”advokataktigt”.

Gustav Ahlbäck, som företräder barn i brottmål och LVU-mål, har samma erfarenhet. 

'– Det räcker inte att bara åka ut till ett barn och sätta sig vid köksbordet, spänna ögonen i det och säga ”nu ska vi prata”. För då blir de knäpptysta, säger han och pekar på att han i stället måste sätta sig ner, pilla med något och varsamt leda in samtalet på de viktiga frågorna.

Även de övriga advokaterna tycker att det är speciellt att ha barn som klienter. 

– När vi företräder barnen så måste vi ju använda vår egen erfarenhet och oftast leverera en egen inställning och också ta helt andra hänsyn just därför att de är små. Vi måste se till att de är skyddade och hörda i processen och att det är deras bästa som är vår utgångspunkt, säger UllaBella af Klercker, som säger att just barnet i rättsprocessen ligger henne allra varmast om hjärtat i advokatverksamheten.

Samtidigt som det är speciellt att ha barn som klienter och advokaten litegrann tvingas släppa sin vanliga roll, gäller det att inte glömma uppdraget, påpekar 
UllaBella af Klercker.

– Mycket handlar om att ta sig tid, sätta sig ner, ta in information och se vad det är för information vi får. Samtidigt ska vi vara försiktiga så vi inte börjar psykologisera. Vi är där som jurister. Men vi måste ändå gå utanför det som egentligen är vårt verksamhetsområde och kunna prata med de här barnen, säger hon. 

En annan utmaning för den som företräder barn, enligt flera av advokaterna, är att barn som utsatts för brott från närstående, eller som ska omhändertas för att föräldrarna brister i omsorg, ändå ofta är mycket lojala med och älskar sina föräldrar. 

Ödmjukhet viktigt

Just för att barn har svårare att föra fram sina åsikter och ibland också att själva se sitt eget bästa, får advokater och jurister som företräder barn i många fall en bredare roll än bara som juridiska biträden. De blir ställföreträdare eller särskilda företrädare. Rollerna innebär att advokaten ska föra fram både barnets egen uppfattning och en egen uppfattning om vad som är barnets bästa i situationen. 

Tomas Fridh företräder barn i migrationsmål, både yngre barn som ställföreträdare och barn över 15 år som biträde. För honom är det trots de olika uppdragen stora likheter mellan rollerna. 

– Om ett barn är tillräckligt gammalt för att jag inte ska vara ställföreträdare utan blir biträde, så är det ju fortfarande ett barn. Omvänt, när jag är ställföreträdare och ska ha en egen åsikt så är det fortfarande jätteviktigt att jobba nära barnet och barnets åsikter, säger han.

För att verkligen kunna företräda barnet krävs också en stor portion ödmjukhet inför barnens erfarenheter och sammanhang.

– Det är lätt att utgå från sig själv och sin egen värld och ha någon sorts allmän norm på vad som är barnets bästa. Men då riskerar man att glömma bort att anpassa sig efter det här barnets verklighet. Vi är ju ändå gäster i våra klienters liv. Klienten lever långt före och långt efter samspelet med mig, säger Tomas Fridh, och fortsätter:

– Det gäller att knyta an till den plats där barnet är och faktiskt tala utifrån de värderingarna och de förutsättningar som är viktiga för barnet.

Att göra det är förstås inte lätt. I migrationsrätten kommer det till ytterligare svårigheter för att verkligen få fram barns vilja och behov, konstaterar Tomas Fridh. Dels kommer barnen från andra kulturella sammanhang, dels är ofta tolkar inblandade. 

Att som ställföreträdare eller särskild företrädare driva en annan linje än vad barnet själv önskar kräver både respekt och pedagogisk förmåga, anser Rebecca Lagh, som upplever detta inte minst i LVU-mål.

Gör lika som med vuxna

Uppdraget att företräda barn skiljer sig alltså på vissa sätt från uppdrag där klienten är vuxen. Samtidigt är själva kärnan densamma: lojaliteten med klienten, oavsett om klienten är 4, 7 eller 27 år. 

Anna Hellron Wikström tycker att det är viktigt att ta fasta på att skyldigheterna gentemot klienten är desamma, oavsett klientens ålder. Som ombud måste hon träffa sina klienter, hon måste ge dem information och hon måste lyssna.

Principen kan verka enkel. Trots det händer det att kollegor frågar Anna Hellron Wikström om hon verkligen träffar små barn som hon ska företräda. 

– Det hade ju varit helt självklart med en vuxen klient, säger hon. 

Även Madeleine Onnela betonar likheten i lojaliteten och vad den innebär gentemot klienten.

– I rollen som advokat så har jag samma skyldigheter mot mina klienter. Barn har ju egentligen exakt samma behov som vilken klient som helst. Det gäller bara att anpassa pedagogiken så att de får tillgång till information, säger hon. 

För UllaBella af Klercker är just denna klientlojalitet viktig att ha i minnet när exempelvis poliser kommer med önskemål om hur klienten ska hanteras. 

– Det händer att polisen vill att jag inte ska berätta för en klient vad ett förhör ska handla om. Det hade jag ju aldrig någonsin gått med på om klienten varit en 27-åring, säger hon. 

På samma sätt berättar UllaBella af Klercker också alltid för klienter att de inte behöver berätta något när de till exempel förhörs av polisen. 

Principen om att stå på klientens sida och behandla barn med samma lojalitet som vuxna klienter kan verka självklar. Ändå är det inte alltid lojaliteten uppskattas av rättsväsendets andra aktörer, påpekar UllaBella af Klercker. Då gäller det som barnets advokat att våga säga nej, även om det blir obekvämt. Hon ger exempel på hur läkare velat undersöka ett barns underliv, trots att det inte fanns några misstankar om sexuellt våld, eller att polisen kallat till förhör på en tid som krockat med barnets aktiviteter i skolan. 

– Jag företräder barn som kanske inte själv kan sätta ner foten och jag ska se till barnets bästa. Då måste jag ta ansvar för det och säga ”nej, jag tycker inte att Kalle ska läkarundersökas” eller ”nej, det här är en för lång resa i förhållande till de brottsmisstankarna som finns”, säger hon.

Det är inte heller alltid barnets bästa är detsamma som vad polisen, åklagaren eller socialtjänsten önskar, påpekar UllaBella af Klercker. Om ett barn är utsatt för brott från en förälder är ju det viktigaste för barnet att få slut på våldet, inte att åklagaren ska få det bästa underlaget. 

– Åklagaren kan säga att ”det här behöver vi inte ta upp, för det är preskriberat”. Ja, men barnet kanske vill berätta ändå. För att socialtjänsten finns där som kan kliva in och säga att ”så här ska du inte ha det” och agera, säger UllaBella af Klercker.

Kräver erfarenhet och kunskap

Det viktiga modet att säga nej och vara obekväm kommer med år och erfarenhet, konstaterar UllaBella af Klercker. Hon anser att även kunskapen om hur man talar med barn och lyssnar på barn mycket kommer med livserfarenhet och ”trial and error”. 

Även Gustav Ahlbäck hänvisar till erfarenhet, inte minst av vårdnadsmål, som många jurister får ta tidigt i karriären. 

– Det är otroligt lärorikt att läsa vårdnadsutredningarna, säger han. 

Just erfarenhet av att läsa om, möta och tala med barn och föräldrar är en viktig källa till kunskap enligt alla advokaterna. Men det finns också goda möjligheter att förkovra sig på området för den som vill det. Flera av advokaterna nämner de kurser och seminarier som hålls på barnahusen som värdefulla. 

Madeleine Onnela har förutom Advokatsamfundets utbildningar om att företräda barn också bland annat utbildat sig om neuropsykologiska funktionsnedsättningar, medan Rebecca Lagh kan berätta om en utbildning om barn och trauma på Karolinska institutet som var mycket givande.

– Ända sedan jag började på advokatbyrå har jag ansett att tvärvetenskaplig kunskap är viktig, inte bara i fyrkantig juridik. Och jag har fortsatt med att vidareutbilda mig i olika ämnen som har betydelse för mina uppdrag, säger Anna Hellron Wikström, som lärde sig vikten av kunskap från olika forskningsfält av sin principal.

Barnpsykologi, barns utveckling och rättsmedicin är några exempel på områden som Anna Hellron Wikström satt sig in i. 

– Sedan är det förstås också en läggningsfråga om man trivs med att arbeta med barn eller utsatta klienter överhuvudtaget, tillägger hon. 

Tomas Fridh beskriver att han lärde sig av sina principaler hur man företräder barn. 

– Jag började på allmän advokatbyrå i Göteborg och fick följa väldigt erfarna migrationsrättare i arbetet. Jag kunde se och lära av personer jag såg upp till, 
säger han. 

För Gustav Ahlbäck har det egna föräldraskapet varit en viktig skola i att möta och förstå barn – men också föräldrar och de känslor och reaktioner som de kan behöva hantera. Just för att det är så lärorikt att ha egna barn anser han att man borde kunna kräva att advokater och jurister som företräder barn har erfarenheten av egna barn. 

Rebecca Lagh håller med.

– Det är ju en erfarenhet som gör att man kanske förstår barn bättre. Annars kan det vara svårt att förstå hur det är och de här konflikterna som uppstår, säger hon.

UllaBella af Klercker är däremot helt avvisande. Erfarenhet kan man få på olika sätt, anser hon, och det går därför inte att stänga ute vissa för att de inte har barn. 

Tar mer tid

Att vinna förtroendet från ett barn tar tid, det är alla advokaterna eniga om. 

– Det krävs oftast mer tid än med en vuxen klient eftersom du behöver få en annan typ av förtroende. Särskilt som de barn vi träffar ofta inte har något förtroende för vuxna. Det blir en utmaning i sig att få dem att förstå vår roll, säger Madeleine Onnela. 

Förutom tiden för förtroendeskapande innebär rollen ofta kringarbete: att hämta barnet och köra det till förhör, tid för toalettbesök och annat som barn behöver få utrymme till, påpekar UllaBella af Klercker. Trots det upplever hon att hon oftast får betalt för sitt arbete, förutsatt att hon motiverar posterna i kostnadsräkningen ordentligt. 

Även de andra advokaterna tycker att domstolarna som regel är mindre benägna att skära i kostnadsräkningar när ärendet handlar om barn. 

– Det är ju alltid en kamp för att få ersättning i migrationsrätten. Men jag skulle säga att just när det gäller minderåriga så har det i alla fall de senaste tre åren funnits en större förståelse för att uppdraget tar mer tid. Kanske inte så mycket tid som jag tycker, men att det kan ta märkbart mer tid än i vuxna ärenden, säger Tomas Fridh.

– Det är mycket sällan som jag har blivit skuren i kostnadsräkningen när det gäller barn i brottmål. Det finns en stor förståelse för alla möjliga åtgärder som måste vidtas för att få en flicka på 15 år att berätta om en våldtäkt eller liknande, säger Gustav Ahlbäck.

Inom socialrätten är problemen med prutningar större, menar han. Ett exempel är när Gustav Ahlbäck företrädde tre syskon, som LVU-placerats på olika håll i landet. När domen föll reste Ahlbäck till de tre barnen för att berätta. Det borde han inte ha gjort, enligt förvaltningsrätten, som ansåg att tre telefonsamtal fungerat lika bra. 

– Det menar jag är ett hån mot barn i ganska låg ålder som inte alls skulle uppskatta samtal från någon gubbe i Norrköping, utan faktiskt mådde bra av att jag kom dit och pratade med dem, fastslår Gustav Ahlbäck.

Även Anna Hellron Wikström har erfarenheter av att domstolen ibland ifrågasätter om alla åtgärder verkligen varit nödvändiga. I vissa fall har hon överklagat prutningar till hovrätten, och fått rätt där. Samtidigt kan sekretessen göra det svårt att motivera kostnaderna så utförligt som domstolen kanske önskar, påpekar Anna Hellron Wikström. 

Ett ganska nytt problem i brottmål med barn är de så kallade förordnandetaxorna, där biträdet får betalt enligt en taxa i mål där det inte väcks åtal. 

– Jag kommer alltid att vidta de åtgärder som jag tycker behövs för att tillvarata barnets rätt. Men om det inte väcks åtal och det ska gå på förordnandetaxan så får vi absolut inte betalt för vårt arbete, säger Anna Hellron Wikström. 

Känns meningsfullt

Att föra barns talan kan tidvis alltså vara tufft. Men det ger också mycket. 
Madeleine Onnela beskriver att hon alltid varit intresserad av barnfrågor. 

– Jag tycker att det är väldigt givande att arbeta med barn och få träffa barn. Det är tungt också. Men roligt att få träffa dessa roliga och kluriga barn, säger hon. 

– Barn är ju så fruktansvärt utsatta och beroende av att någon för deras talan och är deras röst. Så jag tycker att frågan om att företräda barn är bland de viktigaste som finns, säger Anna Hellron Wikström, och fortsätter:

– Det är ett otroligt förtroende att få hjälpa ett barn i en svår situation. Något finare förtroende kan man inte få. Så jag tar det uppdraget på allra största allvar.

Gustav Ahlbäck resonerar på samma sätt. 

– Jag tycker det är mer givande än att jobba med ­vuxna faktiskt. Just för att det är en social utmaning. Det är inte självklart att nå fram, men när jag gör 
det och barnet har förtroende för mig och faktiskt uttrycker sin åsikt så är det en otrolig känsla. Det känns meningsfullt. Att jag utför ett uppdrag som spelar roll för någon, säger han.