En statistisk och dold orättvisa – stora skillnader i hovrätternas pt-hantering
Nr 8 2025 Årgång 91Strax innan manusstopp meddelade Högsta domstolen sitt beslut ”Rya kraftvärmeverk” om prövningstillstånd (pt) i miljömål. Målet kan ge inspiration för pt-hanteringen i hovrätterna för ”vanliga tvistemål”. På det området har annars lång tid gått sedan något prejudikat tillkom. Rättsfallet ledde mina tankar till en frågeställning som växt sig starkare genom åren när jag i min roll som processadvokat stöter på beslut i pt-frågan. Är bedömningen ungefär likadan överallt? Annorlunda uttryckt: är pt-prövningen rättvis? Det är snarast omöjligt att konstatera att ett enskilt pt-beslut är fel om inte Högsta domstolen säger det. För att nu försöka svara på frågan behövdes underlag. Samlad statistik över tid borde kunna synliggöra systemavvikelser. Domstolarna för statistik över antal mål och andelen beviljade pt per måltyp. Jag begärde ut uppgifter för de senaste tio åren.
Min hypotes hade två led: I hovrätter med allmän lottning bör andelen beviljade pt vara relativt stabil över tid och likartad mellan domstolarna. Det borde vara utgångspunkten, även om frekvensen av säten för större företag också borde ha viss betydelse. Om målfloran ändå skulle skilja sig åt mellan två domsagor på ett sätt som påverkar pt-frekvensen, borde under alla omständigheter olika avdelningar på samma hovrätt med motsvarande lottning ha ungefär samma andel beviljade pt.
Underlaget som jag fick från Domstolsverket var uppdelat per avdelning och rotel. Jag avgränsade det efter förmåga till ”vanliga tvistemål”. Några avdelningar vid Svea hovrätt fungerar som specialdomstolar med patent-, marknads- och miljömål, vilket snedvrider statistiken där. Jag exkluderade därför Svea hovrätt och behandlade Hovrätten för Övre Norrland, med sina mindre rotlar, som en enhet. Därmed gav materialet elva mätpunkter fördelat på fem hovrätter. Varje mätpunkt hade över 650 beslut i pt-frågor under tioårsperioden – ett stabilt underlag för slutsatser.
Resultatet? Stora och svårförklarade skillnader.
Över tioårsperioden är skillnaden 17 procentenheter mellan avdelningen med högst och lägst antal beviljade pt. Mätpunkterna i detta fall är vid olika hovrätter. Det finns emellertid, för tioårsperioden, påtagliga avvikelser även inom samma hovrätt. Ett enskilt år uppgick skillnaden mellan två avdelningar inom Hovrätten för Västra Sverige till närmare 19 procentenheter. Det är en anmärkningsvärd variation, särskilt när den mer restriktiva avdelningen avslog 82 procent av ansökningarna om pt. Detta vid en hovrätt som tillämpar allmän lottning.
Visst, man kan invända att domare agerar och ska agera självständigt, att skillnader uppstår naturligt och att Högsta domstolen ansvarar för hur pt-institutet ska tillämpas. Det hade kunnat vara giltiga synpunkter om frågan handlade om enskilda prövningar. Men slutsatsen av det omfattande underlaget är tydlig – skillnaderna sticker i ögonen.
Resultatet blir att hovrätten i praktiken är olika tillgänglig som andrainstans beroende på var i landet man befinner sig eller vid vilken avdelning målet råkar hamna hos. Det synes röra sig om en konkret och reell orättvisa i hundratals fall, om än endast synlig genom sammanställd statistik. Högsta domstolen har svårt att fånga upp den här typen av mönster genom sina enskilda prövningar. Det är också svårt att se en granskning av frågan av JK eller JO. Frågan bör emellertid synliggöras och diskuteras vidare. Det är i sammanhanget intressant att notera att pt-frekvens i hovrätten och jämförelser av den mellan domstolar och avdelningar inte tas upp i Domstolsverkets årliga publikation Domstolsstatistik. Det kan i sig vara ett skäl till att skillnaderna kunnat uppkomma och bestå. Låt oss hoppas på ändring av det och på nya prejudikat i frågan.
Emil Andersson
Vice ordförande, Sveriges advokatsamfund