Överfulla häkten hotar rättssäkerheten

En nya våldsbrottsligheten, straffskärpningar och hårdare regler om häktning. Det är några av förklaringarna till att svenska häkten nu fylls i en takt som aldrig tidigare skådats. Under sjuårsperioden 2017 till 2024 nästan fördubblades antalet inskrivna i häktena, och allt tyder på att ökningen kommer att fortsätta. 

Trots snabba byggprojekt och utbyggnader räcker inte cellerna till, och många häktade delar nu cell, två och två. De nya häktesplatserna byggs från början för två personer, med större rum. Äldre häkten, som Kronobergshäktet i Stockholm, har bytt enkelsängarna mot våningssängar i de små cellerna. 

Den höga beläggningsgraden, och i många fall överbeläggningen, påverkar förstås livet allra mest för de intagna. I en rapport 2024 pekade Kriminalvården på flera risker med överbeläggningen i häkten och på anstalter: misskötsamhet, ökad självmordsrisk och psykisk ohälsa, samt ökad återfallsrisk för intagna. Rapportförfattarna listar också risker för personalen, som stress och ökad risk att utsättas för våld. 

Men det finns också andra grupper som arbetar i ­häktena. En av dem är försvarsadvokaterna, som, när allt fler misstänkta häktas, får tillbringa mycket tid i häktet. Det handlar om förhör, omhäktningsförhandlingar och planering av försvaret med klienterna, men också 
om rent sociala och stöttande besök hos klienter som annars inte får träffa några utomstående på grund av restriktioner. Hur påverkas advokaterna av situationen i häktena? 

Systemet kokar över

Häktet är förstås en mycket speciell arbetsplats redan från början. Här stängs människor in i små utrymmen, ofta inlåsta i sina rum upp emot 23 timmar per dygn. Reglerna för vad som får föras in och hur saker får överlämnas är hårda, och i värsta fall tvingas besökaren klä av sig för att komma in genom säkerhetskontrollen.  

Men ovanpå det kommer nu också de problem som överbeläggningen skapar. Framför allt handlar det om svårigheter att kunna tala ostört med klienterna. 

Advokat Mikael Westerlund är verksam i Stockholm och Västernorrland, men har försvararuppdrag över hela landet. Han konstaterar att han sedan omkring ett år besöker häkten mer sällan än tidigare. Och det beror inte på att färre klienter sitter häktade.

– Jag är ju i häktet när det hålls förhör med klienten förstås, och för omhäktningar. Men besöken däremellan blir faktiskt färre. På vissa häkten är det, rent ut sagt, skitsvårt att få tid för besök. Det är så många häktade nu och så få besöksrum, säger Westerlund, och tillägger att problemen är värst i Stockholm. 

Mikael Westerlund är inte ensam om sin upplevelse. Flera brottmålsadvokater på olika håll i landet vittnar om att det blivit svårare att få kontakt med klienterna, att det kan vara svårt att få till möten med dem och att det rent allmänt blivit svårare att arbeta i häktet. Problemen tycks vara störst i storstäderna, och framför allt i Stockholm.  

Samtidigt som de intervjuade advokaterna är kritiska mot en svår arbetssituation och att klienterna far illa, är alla också tydliga med att de inte lägger skulden på personalen för situationen. De anställda får genomgående beröm av advokaterna. 

– Häktespersonalen över lag är bra att ha att göra med. Det är bara det att systemet håller på att koka över. Det är så oerhört många intagna och så mycket ny personal och en närmast ohållbar situation, sammanfattar Mikael Westerlund.

Omöjligt att komma fram

Mikael Westerlund skräder inte orden när han får frågan om hur det går att ringa till klienterna. ”Ett rent helvete ibland”, säger han. Utanför Stockholm är det dock mindre besvärligt, enligt Westerlunds erfarenhet. 

Men advokat Emelie Jörwall, verksam i Malmö, har liknande erfarenheter från Skåne som Mikael Westerlund beskriver i Stockholm, även om det varierar mellan olika häkten. 

– I vissa häkten, till exempel till Ystad eller Helsingborg, så kopplar de vidare samtalet in till avdelningen direkt. Då är det lättare. Men i Malmö ringer man till receptionen, som sedan meddelar avdelningen att jag söker min klient. Och så lägger de på luren. Samtalet från häktet kan komma tre timmar senare när jag sitter i en huvudförhandling. Eller så kommer det inte alls, säger hon, och tillägger att hon ofta får ringa många gånger. 

Även i Göteborg är situationen besvärlig, enligt advokat Ulrik Smedberg, som har uppdrag både i Västsverige och i Stockholm.

– Jag och alla mina kollegor upplever att det är väldigt svårt att komma i kontakt med klienterna på telefon. Särskilt efter klockan 17. Då är det i princip omöjligt, säger han. 

De små häktena, som Uddevalla och Borås, är något bättre, berättar Smedberg, som betonar att svårigheterna naturligtvis inte beror på ovilja från personalen, utan på att de helt enkelt inte hinner.

Klienten blir besviken

Advokat Louise Gunvén, verksam i Stockholm, suckar när hon får frågan om hur det fungerar att ta kontakt med häktade klienter. ”Har du tid?” frågar hon lakoniskt, och berättar om en mycket besvärlig situation, för henne själv och försvararkollegorna på byrån. När det borde vara som enklast, hon är förordnad som försvarare och häktet har information om detta, tar det ändå timmar och ofta dagar att komma fram till klienterna.

– Det börjar med att vi ringer upprepat över hela dagen och möts av inget svar alls eller upptaget, förklarar Louise Gunvén.
Precis som för Emelie Jörwall kan samtalet sedan komma när Gunvén sitter i förhandling eller förhör.  

– Då rapporterar häktet till klienten att ”vi har sökt advokaten, men han eller hon svarar inte”. Och det leder till att våra klienter blir fruktansvärt besvikna och ledsna på oss, säger Louise Gunvén, och tillägger att det ibland helt tappas bort att häktet ska ringa. 

I andra fall, där häktet kanske inte vet vem som är försvarare eller klienten är häktad i ett annat ärende än det som Louise Gunvén är förordnad i, kan allt bli ännu krångligare. 

Advokat Magnus Ericsson har sitt huvudkontor i Luleå. Hans bild är att kontakten med de häktade klienterna fungerar ”hyfsat bra”. Men även i de nordliga häktena har det blivit svårare att få kontakt via telefon, berättar han. 

– De senaste två åren har det kanske blivit lite vanligare att jag ringer, och så återkommer de inte, fast de ska ringa tillbaka. Det är framför allt om advokattelefonen är upptagen eller om personalen inte har möjlighet att få tag i klienten just då, och så säger de att de ska ringa upp. Men det är inte ett jättestort problem, säger Ericsson.

Får ingen information

De ständiga samtalen fram och tillbaka mellan försvarare och häkte återkommer i alla de intervjuade advokaternas berättelser. Och kommunikationen underlättas inte av att samtal från häktena alltid i telefonen visas som ett och samma nummer. 

– När jag kollar i min telefonlista efter en förhandlingsdag så kan jag se att jag har fem missade samtal från ett nummer 077-28 08 00. Och då vet jag ju inte vilken klient, eller vilket häkte eller vilken anstalt, det är, säger Ulrik Smedberg.

Magnus Ericsson har samma erfarenhet. Han önskar att Kriminalvårdens personal kunde bli bättre på att lämna meddelanden på telefonsvararen. Om sekretessen sätter hinder i vägen för att säga namnet på klienten kan de ju åtminstone berätta varifrån de ringer, påpekar Ericsson. 

Ett annat problem som flera av advokaterna tar upp är att klienterna i och med överbeläggningen oftare flyttas mellan häkten. Och det är inte alltid försvararen får veta att klienten har flyttats. 

– Jag kan ha en klient som jag tror sitter här i Luleå, som jag ska ringa och besöka. Och så har han flyttats till Umeå. Det är lite störande, säger Magnus Ericsson.

Även Louise Gunvén har upplevt att informationen kan brista kring var klienten egentligen finns, trots att hon kanske har ett inbokat möte på häktet.

– Det händer att jag är där på häktet eller på väg dit och råkar ringa för att kolla att allt är i sin ordning. Då får jag besked om att klienten har flyttats. Då kan jag ha ringt i flera dagar och bett att bli motringd, och inte fått information om att klienten har flyttats, säger Gunvén, som tillägger att hon normalt sett inte får veta vart klienten flyttats, utan måste ringa Kriminalvårdens växel för att utreda var klienten kan befinna sig.  

Påverkar relationen

Men det är inte bara telefonkontakten med klienterna som är besvärlig. Åtminstone i storstäderna vittnar advokaterna också om att det är svårt att få tillgång till ett mötesrum för att träffa klienten. Ulrik Smedberg uppger att hans klienter ibland får vänta upp till en vecka på ett möte med sin försvarare. 

– Det blir förstås ohållbart när det mesta som händer i de målen går mycket snabbare än så, säger han.

Även Malmöhäktet har svårt att få besöksrummen att räcka till, berättar Emelie Jörwall. 

– Det ställer till det för oss. Många gånger är det brådskande frågor som måste avhandlas, säger Jörwall.

Mikael Westerlund pekar på att det hårda trycket på besöksrummen gör att han måste boka in besök långt i förväg. Det fungerar inte alltid bra. 

– Jag kanske bokar in ett förhör nere i Malmö på onsdag men sen kommer det in en häktningsframställan där det ska hållas förhör någon annanstans. Det är svårt att ha den framförhållningen i vår värld därför att det hela tiden händer saker för oss försvarsadvokater. Vi måste ha en flexibilitet och den finns inte i dag på vissa häkten i Stockholm, säger han. 

När det inte går att få till möten får försvarare i stället försöka få telefonkontakt med klienterna. 

– Jag försöker kompensera med att ha ett ordentligt telefonmöte med klienten varje vecka, berättar Westerlund.

Vissa yngre klienter, vana vid att kommunicera via appar och telefoner, tycker att det går lika bra, berättar han. Men andra vill ses fysiskt, och blir irriterade när det inte går. 

– De är arga. Och de tror att det handlar om oss försvarare, att vi inte vill träffa dem, säger Westerlund.

Också Emelie Jörwall menar att kontaktsvårigheterna riskerar att påverka relationen till klienten, inte minst när en huvudförhandling närmar sig. 

– Det är ju en jättestor frustration för både mig som vill göra mitt bästa och för klienten. Klienten kan också bli orolig och kanske må ännu sämre än han eller hon redan gör, säger hon. 

Minst tycks problemen med fullbokade besöksrum vara i norra Sverige, där Magnus Ericsson är verksam.

– Jag tycker att jag får komma ungefär när jag vill. Alldeles nyss så ringde jag och bokade in ett möte till 12.30 med en klient i häktet, säger Ericsson, när han talar med Advokatens journalist klockan 11.30 på dagen.

Samtidigt märks det höga trycket och överbeläggningen även norröver, konstaterar Magnus Ericsson. Han behöver ibland vara lite flexibel, och icke brådskande möten kan få vänta till nästa dag. 

Ingen positiv början

Louise Gunvén i Stockholm och hennes byråkollegor upplever även de att det blivit allt svårare att arbeta inne på häktena. Dels för att rummen är hårt bokade, dels på grund av diverse praktiska besvär. 

– Ett häkte i Stockholmsområdet förbjuder advokater att parkera utanför vilket innebär ett visst merarbete. Sedan kan det vara enorma köer till inpasseringen, konstaterar hon.

Köerna innebär ibland att hon blir försenad in till en omhäktningsförhandling eller ett klientmöte. När det handlar om ett möte innebär det också att hon får kortare tid med sin klient, eftersom rummet bara är bokat för 45 minuter eller en timme. 

Besöken kompliceras också av olika regler och rutiner på olika häkten för vad advokater får ta med in i besöksrummet. Louise Gunvén ger ett exempel:

– Under en period var det ett häkte i Stockholmsområdet som inte tillät att vi tog med pennor in. De skulle kvitteras ut och kvitteras tillbaka uppe på avdelningen. De här reglerna införs godtyckligt. Vi vet inte vad som gäller, säger hon. 

Själva inpasseringen och den säkerhetskontroll som finns på vissa häkten uppmärksammades mycket för omkring ett år sedan. Nya, känsliga larmbågar i kombi­nation med nya säkerhetsrutiner ledde då till att advokater tvingades klä av sig och passera metalldetektorn iförda lånade morgonrockar. Rutinerna ska nu ha tydliggjorts, men enligt Louise Gunvén är det fortfarande både tidskrävande och integritetskränkande att ta sig in på häktet. 

– Man står där utan skor och utan kavaj och går igenom kontrollen. För kvinnor piper den nästan alltid, för att metallbågen mäter så små kvantiteter av metall att räcker det med ett blixtlås och en hyska på BH-n för att det ska börja pipa, berättar hon.

När det piper måste den person som gett utslag undersökas med en handhållen detektor. Det ska som utgångspunkt göras av en vakt av samma kön som besökaren. Men för det mesta hinner inte Louise Gunvén vänta på en kvinna utan behöver godta att en man skannar henne. 

– Det påverkar lite grann starten på ett förhör att den kvinnliga försvararen står väldigt avklädd och blir kontrollerad runt bysten och överallt inför de poliser som hon sedan ska arbeta mot. Vi har vant oss vid det, men det är en tråkig början på ett arbetsbesök, säger Gunvén.

Även poliser som ska in till förhöret måste gå igenom säkerhetskontrollen. Ofta hanterar de detta genom att komma klädda i sportkläder utan metall, berättar Gunvén, något som inte alltid är möjligt för en försvarare som kanske ska vidare till rätten sedan. 

Emelie Jörwall konstaterar att hon och andra advokater har fått vänja sig att anpassa sin klädsel när de ska till häktet. Själv tycker hon inte heller att det är så integritetskänsligt att bli skannad med handskanner, men hon vet att vissa kollegor känner annorlunda. 

Mikael Westerlund däremot beskriver inpasseringskontrollerna och rutinerna på Stockholmshäktena som något av ett arbetsmiljöproblem för advokaterna. 

– Vi blir ju hanterade som om vi vore kriminella. På Sollentunahäktet får du inte ens ta in en penna i dag. Det är på den nivån. Det är misstänkliggörande. Det är klart att man blir irriterad, säger han. 

Tycker olika om att dela cell

Den stora mängden intagna och överbeläggningen på häktena påverkar helt klart försvararnas arbetssituation. Men mest av allt drabbas förstås deras klienter, som inte kan ta av kavajen och gå hem till familjen efter allt trassel. Hur påverkas egentligen de intagna av det hårda trycket? 

Förutom det faktum att ingen mår bra av att sitta häktad, så beskriver ett par av advokaterna att dubbelbeläggningen av vissa klienter upplevs som positiv. 

– Det är jobbigt att sitta med någon 23 timmar per dygn. Men det där är väldigt olika. Många tycker det är rätt skönt att inte behöva sitta isolerade helt ensamma också, säger Mikael Westerlund.

Även Louise Gunvén har sett att vissa mår bättre av att dela cell och slippa ensamheten. Andra finner det enormt påfrestande att trängas med en främmande människa, inlåst på en mycket liten yta. 

Många intagna i häktet mår psykiskt dåligt. Neuropsykiatriska diagnoser, missbruk och psykiska problem är vanligt förekommande i häkten och på anstalter, förutom det faktum att häktningen i sig sätter spår. Emelie Jörwall ser att vissa klienter som delar cell får ta stort ansvar för cellkamratens mående. 

– De hamnar lätt i någon form av terapeutroll. Det är givetvis väldigt jobbigt, berättar hon.

Ulrik Smedbergs bild är att inga intagna i häktet vill dela cell. Gärna samsittning, alltså gemensamma utrymmen under dagen, men inte dubbelbeläggning i cellen, hävdar han. 

– Det är helt enkelt jobbigt att vara så nära inpå någon. Särskilt i samband med en lång och kanske pressande förundersökning. Då upplever jag att de har svårare att koncentrera sig på sitt eget mål, säger han.

Många av Smedbergs klienter har tidigare erfarenhet av häktning, och är därmed bättre beredda på påfrestningarna än en nykomling i häktet, påpekar Ulrik Smedberg. Dubbelbeläggningen stör därmed inte lika mycket. Däremot blir klienterna ofta irriterade över att de inte kan tillbringa så mycket tid som de önskar med att läsa in sina förundersökningar. Skälet är att ”fupen” inte kan förvaras i cellen, om den delas med en annan intagen. I stället måste den som vill läsa gå till ett annat rum, som det förstås också är hård konkurrens om. 

Emelie Jörwall har samma erfarenhet. 

– Tiden som ges att läsa är ofta väldigt begränsad, eftersom det är många som behöver tillgång till de här separata rummen. Det påverkar ju klientens förberedelse inför en huvudförhandling, säger Emelie Jörwall.

Samma rum ska också användas när en intagen som delar cell ska kommunicera med sin försvarare. När det inte finns lediga rum uppstår ibland märkliga situationer, berättar Jörwall. En gång noterade hon att hon hade mycket svårt att uppfatta vad klienten sa i telefonen. Det visade sig att klienten placerats i duschrummet för att kunna prata ostört. 

Blir svårare

Trängseln i häktena sätter alltså spår i de intagna, både psykiskt och när det gäller att förbereda sitt försvar. Den hårt pressade häktespersonalen får också mindre tid för att tala med och stötta de intagna, konstaterar Louise Gunvén, särskilt när också försvararen har sämre möjligheter till de rent sociala besöken.

– Jag har aldrig träffat en klient som är opåverkad psykiskt av att sitta frihetsberövad. Och när de dessutom berövas möjligheten till den här lite personligare kontakten med oss eller att prata med häktespersonalen, då blir ju tiden på häktet ännu svårare, säger hon.

Svårigheten för försvarare att få kontakt med klienten riskerar dessutom att försämra relationen mellan försvarare och klient, och i förlängningen rättssäkerheten för den som är misstänkt för brott, anser Gunvén. 

– När våra klienter får intrycket att de inte kan nå oss finns det en risk att de uppfattar att vi har glömt bort dem eller inte bryr oss om dem. Det riskerar att leda till brist på förtroende. Och sen är det ju såklart annat, mer praktiskt, som blir lidande. Vi måste kunna prata med klienterna snabbt för att få ett besked inför en omhäktningsförhandling, ett kompletterande förhör eller något vittne som ska höras. Vi har ju saker som behöver avhandlas snabbt, för att utredningen ska gå framåt, säger hon. 

Även Mikael Westerlund varnar för sämre rättssäkerhet som en följd av överbeläggningen i häktena. 

– Min förmåga att göra mitt jobb och ge ett fullgott försvar försämras. Tiden för enskilda överläggningar och samråd med klienten kan ju helt gå om intet för att jag inte får en tid på häktet och kanske inte ens kan diskutera per telefon, säger han, och fortsätter:

– Det här är ett mycket allvarligt problem, särskilt under pågående rättegångar. Jag håller precis nu på att sluta en tolv dagars rättegång där det har kommit tilläggsprotokoll lite efter hand. Jag kan få ett tilläggsprotokoll en eftermiddag. Vi ska ha rättegång nästa dag, och jag får inte tag på min klient, och klienten har inte heller fått protokollet när det tas upp nästa dag.

Måste prioritera

Flera av de intervjuade advokaterna vittnar om att överbeläggningen också lett till ett hårdare klimat i häktena, och som en följd mer våld i de fall där intagna får tillbringa tid tillsammans. 

– Det har blivit tuffare där inne. Mindre personal, fler människor på avdelningar som inte är tänkta för så många, säger Ulrik Smedberg. 
Mikael Westerlund beskriver att många av de intagna är frustrerade, vilket påverkar arbetsmiljön för häktespersonalen.  

– Systemet är på bristningsgränsen. Det handlar hela tiden om att släcka bränder, det finns ingen luft i systemet någonstans. Oavsett var man är i landet så är häktena proppfulla. Kris är det permanenta tillståndet, säger han.

Någon snabb lösning på problemen med fulla häkten är naturligtvis svår att hitta. Men flera av advokaterna anser att man borde överväga att faktiskt placera färre misstänkta i häkte. 

– Vi häktar ju helt orimligt mycket folk i det här landet jämfört med andra jämförbara länder. Jag ser att det finns jättemånga alternativ till häkte som man kanske borde fundera över, säger Mikael Westerlund, som pekar på elektronisk övervakning och husarrest som två alternativ. 

Louise Gunvén önskar att domstolarna förhöll sig lite mer kritiskt till åklagarnas häktningsframställningar.

– När åklagaren begär en person häktad blir det så nästan med automatik. En lösning skulle kunna vara att domstolarna funderar lite mer kritiskt över de olika rekvisiten, inklusive proportionalitetsprincipen, säger hon. 

Nya häktesplatser byggs för fullt runt om i landet. Med tanke på de straffskärpningar som beslutats och som föreslås lär dock knappast situationen i häktena bli lugnare under den närmaste framtiden. Just därför är det centralt att häktena förmår att prioritera och välja vad de ska lägga resurserna på, anser Ulrik Smedberg, som särskilt nämner ungdomar i häkte. 

– Unga personer mår särskilt dåligt i häktet. Och sedan behöver de klienter som är närmare sin rättegång eller är i rättegång prioriteras. För då handlar det om rättssäkerhet. En klient som säger att ”jag vill prata med min advokat, för jag har frågor inför min rättegång imorgon”, han måste vara prioriterad. För det är ytterst en fråga om hans rättssäkerhet, säger Ulrik Smedberg.