Låt tvistande parter bidra till finansieringen av domstolarnas reform

Johannes Ericson noterar allvarsamt i Advokaten nr 1 att allmänna domstolar i allt större utsträckning väljs bort av näringslivet för att slita tvister, till förmån för skiljeförfarande. Domstolar och domare är under hård press. Det är en trend till nackdel för Sverige som investeringsland.

Som vd för Litigium Capital arbetar jag med att finansiera tvister. Vårt geografiska fokus är Norden, vilket innebär att vi får en detaljerad insyn i hur tvister slits i Sverige och våra nordiska grannländer. Vi finansierar tvister i såväl skiljeförfarande som i allmän domstol. 

Jag delar Johannes Ericsons trendspaning i alla delar. Grunden till problemet hos de svenska domstolarna som Johannes sätter fingret på är i huvudsak tvådelad. Den ena delen är organisatorisk och hänger ihop med frågor som huruvida tvistemålsavdelningar ska inrättas, hur familjemål ska hanteras och så vidare. Den andra delen är av ekonomisk karaktär. För att göra domaryrket mer attraktivt, samt rekrytera fler domare, krävs högre anslag. Finansieringsproblemet är i dag uteslutande skattebetalarnas huvudvärk.

I en tid när Sverige står inför en mängd utmaningar, inte minst gällande hantering av organiserad brottslighet, är konkurrensen om våra skattekronor stenhård. Jag tror att det finns andra sätt att bidra till just domstolarnas finansiering och se till att såväl åtalade brottslingar som tvistande småföretagare får en rättssäker och tidseffektiv behandling.

I Sverige betalar en part som ansöker om stämning i ett dispositivt tvistemål en ansökningsavgift som antingen uppgår till 900 kronor eller 2 800 kronor. Det gäller oavsett om tvisten handlar om en borttappad spade eller en komplicerad kontraktstvist i miljardklassen. 

Våra grannar i Danmark har en helt annan avgiftsstruktur i dispositiva tvistemål. Likt Sverige betalas en låg ansökningsavgift (1 500 danska kronor) i samband med ansökan om stämning. Därefter ska käranden erlägga ytterligare avgift, vars storlek beror på hur stort det omtvistade beloppet är. För tvister som gäller 
6 miljoner danska kronor eller mer är avgiften 160 000 danska kronor. Den delen av avgiften förfaller i regel till betalning tre månader före huvudförhandlingen. Även Norge har en avgiftsstruktur med väsentligt högre avgifter (från 6 500 till 38 000 norska kronor) där storlek på avgift styrs av hur många dagar huvudförhandlingen äger rum.

Trots att Danmark har en mindre befolkning än Sverige är omfattningen på den dömande verksamheten högst jämförbar. År 2023 avslutades cirka 220 000 brottmål och 50 000 civilmål i de danska byretterna (motsvarande tingsrätt). Det kan jämföras med 126 000 brottmål och 84 000 civilmål i de svenska tingsrätterna under samma period.

De danska domstolsavgifterna inbringade sammanlagt 441 miljoner danska kronor (motsvarande 660 miljoner svenska kronor) för ­räkenskapsåret 2023. Samma period i Sverige intäktsfördes 125 miljoner kronor.

Med den danska avgiftsstrukturen i svenska domstolar skulle marknaden kunna finansiera en väsentlig del av de domstolsreformer som Johannes och hans branschkollegor eftersöker. Den danska modellen ger i snitt intäkter på cirka 8 800 danska kronor (eller 13 300 svenska kronor) per mål, det vill säga cirka 10 000 kronor mer per mål än i Sverige. Motsvarande intäkt per dispositivt tvistemål i Sverige skulle därmed ha potential att på sikt bidra med 500 miljoner kronor extra till domstolarnas budget, utan att det drabbar skattebetalarna (med antagande om 50 000 avgjorda mål per år).

För företag som redan i dag betalar 1 miljon kronor, utöver sina ombudskostnader, för att hantera en tvist om 10 miljoner kronor i ett skiljeförfarande, torde en högre domstolsavgift knappast vara ett problem. 

Men hur är det för dem som inte kan betala hundratusentals kronor för att få till stånd en domstolsprövning? Riskeras rätten till rättvisa? Det skulle jag med bestämdhet hävda inte är fallet. Alla som arbetar med tvister vet att för att nå framgång med en tvist behöver du ha ett bra och kompetent ombud. Att företräda sig själv eller ta hjälp av ett ombud som inte är kvalificerat är sällan ett framgångskoncept. I Advokaten nr 3 2020, som handlar om just access to justice, konstaterar jur. dr Sebastian Wejedal att utan kompetent ombud minskar chanserna till framgång väsentligt. Vi är inte alla lika inför lagen. Kostnaden för att ersätta en skiljenämnd, eller högre domstolsavgifter, är försvinnande liten i relation till kostnaden för ett kvalificerat ombud. Högre avgifter försämrar därmed näppeligen mindre bemedlades rätt till rättvisa. 

Förutom att finansiera reformer så bedömer jag även att avgiftsstrukturen skulle ha andra positiva följder. Högre domstolsavgifter skulle säkerligen leda till att vissa typer av mål inte hamnar hos domstolarna, såsom de så kallade tokmålen. Det torde i sin tur leda till mer effektiva domstolar. Utöver det så kan incitamenten för tvistande parter att träffa en förlikning komma att öka. När käranden tre månader före huvudförhandling ska betala en substantiell avgift, tvingas parten i större utsträckning tänka igenom ordentligt om det inte är mer förnuftigt att förlikas. 

Thony Lindström Härdin
Vd, Litigium Capital

Thony Lindström  Härdin är medgrundare och vd för Litigium Capital som  etablerades 2020. Innan dess verksam som advokat, bland annat på Mannheimer Swartling och Morris Law. 

Läs mer i gäst­krönikan på s. 18, där skribenten föreslår att kommersiella tvister flyttas till skiljeförfarande som ett sätt att avlasta domstolarna.