När juridik möter psykologi

När psykisk ohälsa är kopplad till narcissism och paranoida föreställningar uppstår ofta relationsproblem med omgivningen, som tar sig uttryck i ett misstänksamt juridiskt processande och ett lika konfliktfyllt som hotfullt beteende. Därmed blir också advokaten utsatt för den andres själsliga tillstånd och verklighetsuppfattning. Antingen man möter dem som deras företrädare eller som motpartens målsägandebiträde finns anledning att stanna upp och fundera kring bemötande och strategi.

Fyra kusiner

Man brukar ibland säga att det finns fyra kusiner inom en och samma familj: Rättshaveristen – Psykopaten – Konspirationsteoretikern – Stalkaren.
Alla fyra med tydliga drag av narcissism, där man ställer egna krav och rättigheter framför andra män­niskors behov och önskningar och vad som är deras uppdrag. Alla fyra med ett tydligt anspråk på att äga makt över sin omgivning. Lite förenklat kan man säga att rättshaveristen kräver makt över sin sakfråga, konspirationsteoretikern kräver makt och tolkningsföreträde om hur verkligheten är beskaffad, psykopaten kräver makt över dig som person och stalkaren är en person med drag av alla de tre andra.

Dessa fyra kusiner har alla koppling till psykisk ohälsa. Psykiatrin relaterar dem ofta till personlighetssyndrom och ibland även till autismspektrat. Det innebär inte att en person med autistiska drag hör hemma inom denna familj. Däremot finns en sårbarhet för att fastna i något av dessa beteendemönster. Särskilt då personens inre värld är präglad av narcissism och paranoiditet, vilket skapar en ständig upplevelsevärld som säger: ”Jag har rätt, och du tänker undanhålla mig det som är min rättighet”. Rättshaveristen söker upprätthålla denna världsbild med hjälp av de rättsliga processerna som ofta blir både långa och omständliga, psykopaten söker genomdriva sina maktanspråk med det vi rubricerar som olaga förföljelse. Därmed möter man psykopaten främst inom brottmål och rättshaveristen i tvistemål, med arvstvister och vårdnadstvister som de mest utmanande. Även rättshaveristen kan bli hotfull och våldsam. Man brukar säga att psykopaten saknar oförmåga till ånger och skuld, medan rättshaveristen inte förstår vad hen utsätter andra för och därmed också kan bli en farlig person. Många advokater jag träffat säger sig känna större obehag inför mötet med personen i vårdnads- och arvstvister, än mötet med den kriminellt belastade personen i ett brottmål. Det är precis så jag själv känner som psykoterapeut när jag möter tvistande personer i behandlingsrummet. Ibland är jag tacksam över att ha en hund på mottagningen, när en klient hotfullt kräver att jag ska skriva intyg att före detta partnern är en psykopat och värdelös vårdnadshavare.

Narcissism och paranoiditet

Narcissist har blivit något av ett skällsord och därmed ganska missbrukat. Det finns en sund narcissism som hjälper oss att vårda och värna vårt egenvärde. En narcissistisk personlighet har drivit denna tanke för långt. Egenvärde och självkänsla står alltid på spel för narcissister och måste ständigt försvaras. Det innebär inte i sig en person som är våldsam och hotfull. Tvärtom kan narcissister framstå som lite distanserade och hjälplösa. När jag möter en klient med narcissistisk problematik på mottagningen går min terapihund Vergilius ofta och lägger sig under skrivbordet. Inte för att han är rädd för dem, snarare uttråkad. Det är som att han känner av klientens oförmåga till relation med och intresse föromgivningen. Narcissisters lättkränkthet och känslighet för att bli ifrågasatta gör dem ofta passiva och lite oåtkomliga i situationer där de inte kan styra och leda som vanligt.

En narcissist har orealistiskt höga tankar om sig själv, hen anser sig vara bättre än andra människor, upplever en överdriven känsla av egen överlägsenhet och är i behov av beundran från människor runt om sig. Men i grund och botten finns det en skör och bräcklig självkänsla, som hen till varje pris vill dölja. Hen har svårt att acceptera att andra människor har ett liv utanför ens eget och har en hög benägenhet att uppleva sig kränkt av avvisande, ovälkomna och oönskade beslut eller vid ett avslag.

Vid ett narcissistiskt personlighetssyndrom har denna självupptagenhet blivit ett allvarligt hinder, och man har svårt att dölja sin frustration och vrede av att ha blivit motsagd eller ifrågasatt. Förmågan att på något sätt kontrollera och maskera sin narcissism har gått förlorad. Alla narcissister behöver inte vara psykopater, men alla psykopater är narcissister.

Personlighetssyndrom av paranoid karaktär har många likheter med narcissism. Här står misstänksamheten i centrum. Man är misstänksam mot andra människor och anar lätt komplotter bakom ett besked. Den paranoida personen är överkänslig för kritik, har svårt att släppa oförrätter och isolerar sig därför som ett skydd mot omgivningen. Därför finns det också ett tvångsmässigt drag hos dessa personer. Varken narcissisten eller paranoikern glömmer en oförrätt, och hen är beredd att föra en lika lång som omständlig kamp för rättvisa och upprättelse.

Narcissism och paranoiditet följs alltså åt. Narcissismen är kanske mest framträdande hos psykopaten och paranoiditet hos rätts­haveristen.

Utmana inte den andre – stanna i ditt uppdrag

Hur ska man förhålla sig som advokat i mötet med en klient som har tydliga drag av narcissism, paranoiditet och tvångsmässighet?

En grundläggande regel är att aldrig utmana den andres personlighetsdrag, som att sätta på plats, provocera eller nonchalera. Genom att visa en viss respekt för den andre i hur den vill bli bemött, hjälper man också den andre att kontrollera sitt beteende. Att jag själv är tydlig, noggrann, respektfull och förutsägbar hjälper klienten att ha kontroll över sig själv. Samtidigt är det lika viktigt att stanna inom ramarna för sitt eget uppdrag och inte tillåta den andre att styra vad jag ska göra och inte. Det kan ibland vara lättare sagt än gjort.

Det finns ett lite udda ord från Bibeln som uppmanar oss att vara pragmatiska: ”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.” Överfört till advokatens situation skulle man kunna säga: Försök bemöta klienten utifrån vad som är väsentligt för hen och hens självbild, men stanna tryggt i ditt uppdrag, gör det du ska göra och låt inte dina beslut eller ditt agerande styras av den andre. Att visa respekt för den andres personlighet är inte detsamma som att tillmötesgå den andres krav. En bra advokat, liksom en bra psykoterapeut, läkare eller myndighetsperson, behöver bli trygg i att möta den andres missnöje utan att vare sig gå i försvar och polemik eller tillmötesgå missnöjet. Inte minst hos rättshaveristen finns det ett slags inlindat budskap i allt hen säger: ”Jag är missnöjd, det är din uppgift att göra mig nöjd.”

För oss alla inom kontaktyrken, dit jag också räknar advokaten, är det viktigt att inte svälja det betet utan omformulera det:

"Jag förstår att du är missnöjd, min uppgift är att tillvarata dina intressen på ett korrekt och rättssäkert sätt.”

”Jag inser att du är missnöjd med mitt svar, jag har inget annat svar att ge.”

”Jag förstår att du är missnöjd med det beslut jag har tagit. Det faktum att du är missnöjd är inte skäl nog att jag ska ändra beslutet.”

Undvik argumentation och försvar liksom långa förklaringar. Det tenderar att trigga den andre. Rättshaveristen blir ofta mer misstänksam då någon söker övertala och övertyga hen om något. Tala med en lugn och god ton även då den andre blir hotfull: ”Det du nu säger kommer inte att påverka mitt beslut.” Ofta är det bra att vara fåordig och sparsam med orden vid dessa tillfällen. Att bli mångordig och överdrivet förklarande kan upplevas som att dumförklara den andre, vilket narcissisten definitivt inte uppskattar.

Undvik väcka onödig skam

Framför allt är det viktigt att så långt som möjligt undvika att framkalla onödiga skamkänslor hos dessa personer. Det är inte lätt, eftersom varje nej eller avvisande svar triggar den lättväckta skamkänslan hos narcissisten och paranoikern. Psykologins matematik säger: narcissism + skam = aggressivitet. Ju mer personen känner sig provocerad och avvisad, desto mer kraftfulla destruktiva reaktioner. 

Jag tar ibland hjälp av en snickare i Löderup. I sin verkstad har han skylt med budskap till varje kund:

”Om du är snäll är jag snäll. Om du är dum är jag dummare.”

Man kan säga att det är just detta förhållningssätt som kännetecknar narcissisten och paranoikern (dit jag inte räknar snickaren i Löderup, även om jag aldrig klagat på hans fakturor). Ju mer man pressar dem utanför deras snäva personlighetsram, desto mer kraftfull reaktion kan vi vänta oss. En god yrkesetik där man uppträder sakligt, korrekt och med god ton skyddar därmed både din klient och dig själv. 

Ett bra sätt att motverka skamkänslor är att försöka uttrycka sig så inkluderande som möjligt. Skammen pekar ju ut en individ som isolerad, ifrågasatt och utanför, vilket är en situation som många klienter redan befinner sig i då de möter advokaten. Skammen får oss att känna oss unika på ett destruktivt och smärtsamt sätt. Skammens tidlösa fråga är: ”Vad har du gjort!” En del personer väljer att hantera sin skam genom undvikande; man uteblir från möten, håller sig undan delgivning och undviker det som väcker skam. Andra kan bli självkritiska och förebrår sig själva med risk för att bli självdestruktiva. En tredje grupp dövar känslan av skam med droger och alkohol. Den fjärde gruppen vänder skammen utåt och projicerar den på någon annan, ofta med ett aggressivt beteende. Någon annan än jag själv ska uppleva skammen och dess konsekvenser. Affektteorin inom psykologin kallar detta för skammens kompass: undvikande, självförebråelse, dövande, aggressivitet. Alla fyra väderstreck kan bli problematiska för advokaten att möta, inte minst den fjärde gruppen som projicerar utåt.

Genom att ha en inkluderande hållning motverkar man eller i varje fall lindrar känslan av skam. Det gör man genom att betona den andres tillhörighet med oss andra, ibland helt enkelt genom att generalisera: ”Det här är en situation många har befunnit sig i före dig”; ”Det är många som upplever att det blir på det sättet.” Du kan också generalisera dig själv och ditt uppdrag: ”I ett sådant här fall brukar jag alltid …” På det sättet talar du inte bara om att den andre inte är ensam eller först ut i sin belägenhet. Du har också gjort tydligt att du har en erfarenhet och kunnighet att hantera situationen, vilket förhoppningsvis gör den andre trygg. Behöver du sätta gränser för den andre är det också bra att vara inkluderande: ”Det där är inte okey, varken du, jag eller någon annan kan kräva det/säga så.”

En egen erfarenhet

Jag körde bil i Stockholm. När man kommer från Tommarp blir det inte så lätt. Jag skulle till centrum men var plötsligt i Nacka. Nytt försök, men nu hamnade jag i Solna. Till slut insåg jag att jag passerat kamerorna för trängselskatt ett stort antal gånger i onödan. ”Det här blir dyrt”, sa jag till hunden i baksätet. Så kom det inbetalningskort från Transportstyrelsen. Inte mycket pengar men på baksidan av avin krävde de betalt för de fem passagerare jag hade haft i bilen. Det gjorde mig upprörd. Jag ringde upp Transportstyrelsen och blev än mer irriterad då datarösten sa att ”det är många som ringer nu”. ”Tacka fan för det”, tänkte jag. När jag kom fram var jag arg. ”Jag har inte haft några passagerare i bilen, i så fall kräver jag att få ut fotografierna”, sa jag bestämt. Jag var övertygad om att jag hade rätt och jag begärde ut offentlig handling och hade därmed beträtt vägen för ett rättshaveristiskt beteende. ”Du, det är många som inte har sett vad som står”, svarade handläggaren. ”Vaddå?” ”Jo, om du ser efter så kanske det står passager i stället för passagerare.” Vilket det naturligtvis gjorde. ”Jag är en idiot”, sa jag till handläggaren. ”Nej, det är du inte”, svarade hon, ”i så fall är vi alla idioter”.

Hon hade räddat mitt ansikte, jag var inte ensam i min dumhet och vi skiljdes åt som vänner.

Begränsad mentaliseringsförmåga

Ett gemensamt kännetecken för de fyra kusinerna är en begränsad mentaliseringsförmåga, vilket betyder att de har ytterst svårt att uppfatta andra människors behov, önskningar och reaktioner på vad de själva säger och hur de agerar. Kortfattat brukar man förklara mentaliseringsbegreppet som en förmåga att kunna se på sig själv utifrån och förstå andra människor inifrån dem själva. Begreppet är besläktat med empati. Märkligt nog är det psykopaten som är den med bäst förmåga att empatisera. Men det är en empati utan koppling till medkänsla. Psykopaten använder sin empati för att utsätta andra för press och skapa otrygghet.

Rättshaveristen kompenserar sin oförmåga att hantera uppkomna och ovälkomna situationer med mentala processer genom att söka hantera dem med juridiska processer och förlopp. Man så att säga ”juridicerar” i stället för att mentalisera. Därför gav professorn i juridik Christian Diesen deras beteende en egen diagnos: ”justice obsession syndrome”. Som egen diagnos är den träffande. Rättshaveristen blandar ofta samman lagtext och regelverk med sina egna föreställningar om vad som är rätt och fel och upprättar en egen privat lagbok som hen också kräver att andra ska rätta sig efter, vilket leder till att hen lätt kommer i konflikt med sin egen eller motpartens advokat. Hen är själv den som vet bäst, vilket kommer till uttryck i nya krav, hot om anmälan, versaler i brev och en vidlyftig kommunikation som sträcker sig även till sociala medier.

Svårigheten att mentalisera förstärker det narcissistiska och paranoida draget hos dessa personer. Det gör det svårt att upprätta en yrkesmässig relation baserad på tillit och samförstånd. Mitt råd är därför att undvika ett relationellt språk i mötet med personen, eftersom det lätt missförstås och misstolkas av den andre. Det uppstår lätt oklara situationer kring vad som sagts och inte. Man vänder och vrider på varje ord du sagt och det får lätt en olycksbådande innebörd hos den andre. Ett mer informativt språk där den relationella ambitionen är nedtonad brukar fungera bättre. Det minskar risken för missförstånd och ger ett ökat skydd för advokaten. I den offentliga världen betonar JO nästan som ett mantra i ärenden som berör rättshaveristiskt beteende: saklighet, korrekthet, god ton och att inte vara godtycklig. Det är bra råd också för en advokat. Det ligger också väl i linje med det som är mitt mest grundläggande råd: Stanna alltid i ditt uppdrag.

När rättshaveristen blir stalkaren

I fransk psykiatri har man kallat rättshaveristen för den förföljde förföljaren (le persécuteur persécuté), vilket antyder en risk att den andres beteende med tiden kan få drag av olaga förföljelse, det som vi ofta vardagligt kallar för stalkning. Jag har mött flera advokater som blivit utsatta för stalkning och förföljelse efter att ha företrätt en klient eller av klienten som motpart. I juridiska processer möter man människor i känslomässigt upprörda tillstånd, det knyts förhoppningar till advokaten och det väcks förbittrade känslor mot densamma. Det kan ta sig uttryck i form av ett ständigt flöde av mejl, brev och sms, oönskade gåvor som kan vara såväl uppvaktande (blommor) som aggressiva (hundbajs i brevlådan), besök i hemmet och på kontor, inlägg på sociala medier där advokaten beskrivs med intima detaljer eller beskylls med falska påståenden, övervakning och kontroll, skadegörelse, hot om självmord om advokaten inte svarar och meddelanden om att personen har koll på en. Det är två typer av stalkare som advokaten riskerar att bli uppmärksammad av: Den närhetssökande stalkaren (the intimacy seeking stalker) – då handlar det ofta om den egna före detta klienten – och hämnaren (the resentful stalker), vilket beskriver en före detta missnöjd klient eller motparten i ett tidigare ärende. Stalkaren särskiljer inte mellan hat och kärlek så länge det vidmakthåller en relation. Med tiden tenderar även den närhetssökande stalkaren att bli alltmer aggressiv.

Det finns ett begrepp: stalkning by proxy, vilket innebär att stalkaren skaffar sig ombud som medvetet och omedvetet agerar på stalkarens uppdrag. Aggressiva inlägg i kommentarsfältet på sociala medier är ett vanligt exempel på stalkning by proxy. Man kan också ta det rättsliga och offentliga samhället i anspråk för att utföra sin förföljelse. Det kan då handla om återkommande anmälningar till Advokatsamfundets disciplinnämnd, polisanmälningar och stämningar till domstol. Det är också vanligt att stalkaren lämnar in orosanmälningar till socialtjänsten angående advokatens barn eller liknande orosanmälningar till länsstyrelsen angående advokatens häst eller hund.

Att bli utsatt för stalkning är en ytterst obehaglig upplevelse där man känner sig ständigt hotad och samtidigt både ensam och övergiven. Man söker undvika att förstärka den andres beteende, men problemet är att det mesta vi gör för att undvika det leder till förstärkning: vädjan, konfrontation, hot, tillmötesgående, motstånd och ilska.

Det övergripande rådet är att inte ha någon som helst kontakt med stalkaren, inte ens svara att man inte vill svara, och inte heller skicka tillbaka gåvor, eftersom detta tolkas av stalkaren som att man nu har en relation. Svara inte stalkaren på sociala medier, skriv inte heller där att du är utsatt för stalkning. Måste du korrigera uppgifter som stalkaren lagt ut om dig och din yrkesverksamhet, så gör det övergripande på egen hemsida utan att nämna personen eller situationen. Polisanmälan är att rekommendera. Många offer för stalkning drar sig för detta eftersom man misstänker att stalkarens beteende då kommer att eskalera. Min uppfattning och erfarenhet, som också grundar sig på internationell forskning, är att polisanmälan är bästa sättet att få stopp på beteendet. Om stalkaren lagförs aktiveras också hens egen omgivning, som därmed motiveras att agera: stalkarens familj och närstående, föräldrar och psykolog och psykiatrisk vård som antagligen redan har kontakt med personen. Bästa sättet att hjälpa en stalkare är därmed också en polisanmälan.

Att förstå sin egen utsatthet som advokat – och ta hand om sig själv

Den danske filosofen och etikern  K. E. Løgstrup skriver i sin etik:

Vi är varandras värld och varandras öde. I varje möte med en annan människa har jag något av hens liv i min hand. Men hen har också något av mitt liv i sin hand.

Som advokat, liksom inom många andra yrkesgrupper där man kommer människor nära, är det lätt att underskatta den sista delen, den makt andra personer har över mig.

Att möta människor med psykisk ohälsa, inte minst med höga drag av narcissism och paranoida föreställningar, gör också något med advokaten. Man berörs, påverkas och utsätts för påtryckningar och känslosamma berättelser. Det påverkar oss på ett ofrånkomligt sätt.

Att möta människor i utsatta situationer är samtidigt att möta sin egen utsatthet.

Författaren Harper Lee har skildrat detta ur advokatens perspektiv på ett sällsamt sätt, hur advokaten konfronteras av en såväl yttre som inre utsatthet. Hennes roman ”To Kill a Mockingbird”, 1960, (på svenska ”Dödssynden”) berättar om advokaten Atticus Finch som hjältemodigt försvarar en svart man i den amerikanska södern under den stora depressionen och den påtagliga rasism som då rådde. Han betalar ett högt pris för sitt civilkurage. Såväl han själv som dottern Scout utsätts för hot, och Scout blir överfallen tillsammans med sin bror Jem. Romanen fångar ett välkänt perspektiv för de flesta advokater. Inte bara den egna klienten kan upplevas obehaglig, man betalar också ett pris för att försvara den som av övriga samhället ses som föraktad och skyldig.

Strax innan Harper Lee dog 2016 publicerades hennes enda andra roman hon skrivit långt tidigare: ”Go Set a Watchman” (på svenska ”Sätt ut en väktare”). Romanen utspelar sig 20 år efter händelserna i To Kill a Mockingbird. Den nu vuxna Scout återvänder hem för att besöka sin åldrande pappa och möter då en annan Atticus. Han har blivit cynisk och uppgiven och har en mer konservativ syn på människor, i linje med det övriga samhället. Det är som om hans tidigare engagemang övergått i resignation, trötthet och cynism. Också det är ett pris en yrkesperson kan få betala för sitt engagemang för utsatta människor. I dag talar vi allt oftare om ”compassion fatigue”, medkänsloutmattning, som kan drabba den som engagerar sig för andra.

Den amerikanska psykologen Laurie Anne Pearlman har fångat detta med begreppet ”vicarious traumatization”, ställföreträdande traumatisering. När vi under en längre tid möter människor i utsatta situationer, tar del av deras starka känslor och missnöje och lyssnar till deras berättelser där även vi kan kritiseras och beskrivas som skyldiga, riskerar vi att tappa tilltron till livet och känner oss alienerade i det. Cynismen är, enligt Pearlman, den största risken. Vi har kvar den fysiska och kognitiva orken till arbete, men skyddar oss omedvetet och ofrivilligt från arbetets påfrestning genom att distansera oss från klienter, kollegor och sammanhang med en tilltagande cynisk attityd. Man börjar därmed också ge uttryck för en avsmak inför uppdraget som advokat.

Cynism är när vi tycker oss ha genomskådat livet, människor, organisation och oss själva på ett så destruktivt sätt att vi samtidigt förlorat något värdefullt: lust, glädje och hopp i tillvaron. Det kan drabba alla som i sitt arbete möter människor i utsatta situationer, särskilt då det är kopplat till deras psykiska ohälsa och vårt engagemang för dem.

Regissören Roy Andersson har på ett suveränt sätt skildrat denna professionella cynism i filmen ”Du levande”, där en trött psykiatriker bekänner sin livsleda framför kameran på lite tragikomisk småländska:

”Jag är psykiatriker. Det har jag varit i tjugosju år. Jag är alldeles utsliten. Att år efter år lyssna på rader av patienter som inte är nöjda med sin tillvaro, som vill ha roligt, som vill att jag ska hjälpa dem med det. Det tar på krafterna ska jag säga. Jag har minsann inte så roligt själv. Människor begär mycket. Det har jag kommit fram till efter alla år. De begär att bli lyckliga samtidigt som de är självupptagna, själviska och ogenerösa. Ja, jag vill vara ärlig, jag skulle vilja säga elaka helt enkelt, de flesta. Att lägga ner timme efter timme på samtal för att få en elak människa lycklig, det är ingen mening med det. Det går inte. Jag har slutat med det. Jag skriver bara ut piller numera. Så starka som möjligt. Så är det med det.”

Samma trauma kan säkert drabba en advokat. I mötet med klienter, inte minst dem som bär på psykisk ohälsa, är det viktigt att ta hand om sig själv och hålla ett hälsosamt avstånd och distans till dem vi möter, samtidigt som vi tillåter oss att vara engagerade.

Laurie Anne Pearlman talar om self-awareness check. Att regelbundet stämma av hur jag har det med tre viktiga faktorer i livet:

Escape för att se till att du riktigt kommer bort från arbetet. Det gäller inte bara kroppsligt utan även mentalt och kognitivt. Här är allt tillåtet enligt Pearlman, från konst och teater till dataspel. 

Rest för att göra saker som inte följer det vanliga tidsschemat. Saker som andra skulle kalla för meningslösa: njuta av en kopp te, ligga på gräset i en park, en öl med en vän på en uteservering och prata bort en timma.

Play för att engagera sig i aktiviteter som väcker lust, glädje och skratt.

Ska man vara en annan person till verklig hjälp är det också viktigt att vårda sig själv och upprätthålla ett avstånd till den andre. Lidande är inget man kan låtsas dela. De fyra kusinerna uppträder ofta med en aggressiv och känslomässig påstridighet. De tolkar verkligheten ur ett narcissiskt perspektiv, ställer krav utifrån det och utvecklar en misstänksamhet, som ibland kan bli hotfull. För ett rättssäkert samhälle är det viktigt att alla människor har rätt till samma försvar. Jag har alltid beundrat er advokater som är beredda att erbjuda dem det. Men medkänsla och uppdrag har sitt pris. Att alltid stanna kvar i sitt uppdrag, behålla ett avstånd till dem man möter och vårda sig själv med ett gott och innehållsrikt liv är bra redskap för att inte landa i utbrändhet och cynism.

När jag som ung arbetade i psykiatrin på Ulleråkers sjukhus i Uppsala använde vi oss ofta av ett begrepp för att påminna oss om detta. Vi talade om ”svalkande likgiltighet”. Inte kylig likgiltighet där man är föraktfull och cynisk, utan svalkande likgiltighet med ett engagemang som samtidigt inte släppte den andra personen innanför huden. Där man inte tog åt sig av den andres missnöje och kritik på ett självanklagande sätt. Långt senare förstod jag att begreppet kom från den finländske författaren Henry Parland:

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej 
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.
Henry Parland 1927

Man kan parafrasera dikten. Byt ut mor mot advokat och barn mot klient och alla de andra du möter i ditt uppdrag som advokat, så har du ett gott skydd mot egen utsatthet.

Jakob Carlander
Leg. psykoterapeut

Jakob Carlander är leg. psykoterapeut. Han bor i Tommarp utanför Simrishamn men har också mottagning i Linköping. Arbetar även som litteraturkritiker på Upsala Nya Tidning.

Bland utgivna böcker finns ”Rättshaveristiskt beteende – bemötande i praktiken”, Gothia Fortbildning 2021, ”Stalkning och olaga förföljelse i yrkeslivet – före-
bygga, bedöma och hantera”, Gothia Fortbildning 2023, och ”Att förstå sin egen utsatthet – stöd för professionella i människovårdande yrken”, Liber 2019.