Tvångsmedel och Europakonventionen – dags för lagstiftaren att vakna?

Till årsskiftet har europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen eller EKMR) gällt som svensk lag i 30 år. Precis som andra offentligrättsliga lagar ska denna konvention följas av svenska offentliga organ. Även om konventionen inte har status som grundlag har den något av en särställning genom stadgandet i 2 kap. 19 § regeringsformen, enligt vilket föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av EKMR.

Europakonventionens artiklar är dock vagt formulerade, vilket gör att det i hög grad är Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som ger EKMR ett konkret innehåll. Att använda sig av Europadomstolens avgöranden som rättskälla innebär dock flera utmaningar. För det första är det i det närmaste omöjligt att överblicka den stora mängd avgöranden som finns. Det är också ofta problematiskt att tolka vilken bäring Europadomstolens avgöranden har på svensk rätt, då dessa är kasuistiskt utformade och det finns relativt få domar mot Sverige. Slutligen kan äldre avgöranden bli överspelade av den utveckling som sker över tid i Europadomstolens praxis.

Användning av tvångsmedel – såsom häktning, beslag och kroppsbesiktning – är något som ofta innebär ett intrång i någon av Europakonventionens artiklar, kanske i synnerhet artikel 8 i vilken hem, korre­spondens, familjeliv och privatliv skyddas. I en nyligen publicerad rapport utgiven av SNS Förlag, Regleringen av brottsutredares tillgång till befintlig digital information, har undertecknad bland annat undersökt i vilken mån den svenska regleringen av tre tvångsmedel – beslag, reell husrannsakan och genomsökning på distans – tillgodoser de krav som följer av artikel 8.

I denna undersökning intar fyra av Europadomstolens avgöranden mot Finland en central roll, nämligen Sallinen, Sorvisto, Harju och Heino mot Finland. De frågor som har varit centrala i dessa avgöranden är om Finland har uppfyllt de krav på begriplig lagstiftning och rätt till domstolsprövning som Europadomstolen anser följa av artikel 8.

I fallet Petri Sallinen mot Finland hade husrannsakan genomförts hos en finsk advokat (S), varvid bland annat två datorer beslagtagits. Syftet med husrannsakan var att söka efter bevisning i den bedrägeriutredning som pågick mot två av S:s klienter och där S i ett senare skede var misstänkt för medhjälp. I fallet konstaterade Europadomstolen att tvångsmedelsanvändningen utgjorde ett intrång i S:s hem och korrespondens. För att ett sådant intrång ska vara konventionsenligt krävs bland annat att åtgärderna är lagenliga. Europadomstolen ansåg i detta fall att Finland inte hade uppfyllt kravet på kvalitet i lagstiftningen – som är en komponent i lagenlighetsrekvisitet – då de författningar som reglerade den aktuella tvångsmedelsanvändningen var oklar: dels var det oklart hur ett rekvisit skulle tolkas, dels hur tre olika bestämmelser förhöll sig till varandra. Mot bakgrund av detta slog Europadomstolen fast att Finland hade kränkt artikel 8.   

I fallet Sorvisto mot Finland var omständigheterna liknande som i Sallinenfallet. Även här bestod tvångsmedelsanvändningen av husrannsakan och beslag i syfte att erhålla bevisning mot S, som misstänktes för underlåtenhet att deklarera vissa tillgångar. I fallet aktualiserades samma finländska lagstiftning som i Sallinenfallet, varför Europadomstolen åter igen diskuterade om det kvalitetskrav på lagstiftning som ingår i lagenlighetsrekvisitet var uppfyllt. Fastän det vid denna tidpunkt hade tillkommit ett par avgöranden från Finlands högsta domstol som klargjort rättsläget ansåg Europadomstolen även i detta fall att Finland hade kränkt artikel 8, eftersom dessa HD-avgöranden hade meddelats efter att den aktuella tvångsmedelsanvändningen hade ägt rum.

I fallet Heino mot Finland hade husrannsakan genomförts hos en finsk advokat (H), varvid vissa handlingar hade beslagtagits. Syftet med husrannsakan var att utreda affärstransaktioner som hustrun till H:s klient hade företagit. Europadomstolen slog i fallet fast att tvångsmedelsanvändningen utgjorde ett intrång i H:s hem och korrespondens. Vidare ansåg domstolen att Finland i detta fall inte hade uppfyllt kravet på domstolsprövning – som är en beståndsdel i lagenlighetsrekvisitet – genom att finländsk domstol varken beslutade om husrannsakan eller hade möjlighet att pröva beslutet i efterhand. Europadomstolen konstaterade därför att Finland hade kränkt artikel 8. I fallet Harju mot Finland – som prövades samtidigt som Heino-fallet – var omständigheterna liknande och domstolen kom till samma slutsats som i avgörandet mot Heino, trots att husrannsakan här hade riktats mot den misstänkta (i ett mål om ordnande av olaglig inresa). Som en följd av dessa fällande domar infördes i Finland en rätt för dem som drabbats av en husrannsakan att få beslutet prövat av domstol i efterhand.

I svensk rätt är det i straffprocessen oftast polis eller åklagare som enligt rättegångsbalken (RB) fattar beslut om husrannsakan, och för sådana beslut finns i praktiken ingen möjlighet att få till stånd en domstolsprövning i efterhand i och med att husrannsakan redan har hunnit verkställas innan en överprövning blir aktuell (huvudregeln i svensk rätt är att så kallade deserta frågor som inte kan föranleda någon åtgärd inte kan vara föremål för prövning). Likaså är den motsvarande svenska regleringen av beslag och husrannsakan hos advokater inte särskilt tydlig – till exempel hade redan de gamla rättsvetarna Per Olof Ekelöf och Lars Welamson olika uppfattning om hur bestämmelsen i 36 kap. 5 § 2 st. RB skulle tolkas, och lagrummets lydelse i denna del är oförändrad sedan denna diskussion ägde rum. Trots att alltså motsvarande svensk lagstiftning lider av samma typ av problem som den finländska uppvisade i de fyra fallen i Europadomstolen har den svenske lagstiftaren förhållit sig passiv. Så sent som i våras ändrades visserligen fjärde stycket i 36 kap. 5 § RB, men något försök att göra paragrafen mer förståelig gjordes då inte av lagstiftaren.

Som inledningsvis nämndes kan det i och för sig många gånger vara vanskligt att avgöra vilken bäring ett Europadomstolsavgörande mot en annan stat än Sverige har på svenska förhållanden. Den finska reglering som underkändes av Europadomstolen i de fyra fallen uppvisar dock påtagliga likheter med gällande svensk rätt. I en sådan situationen kan det tyckas naturligt att den svenske lagstiftaren bör agera proaktivt och ändra lagstiftningen, istället för att avvakta en fällande dom mot Sverige.

Avslutningsvis förtjänar det att understrykas att det i ett läge där lagstiftaren förhåller sig passiv blir desto viktigare att andra aktörer – exempelvis engagerade advokater – arbetar för att de rättigheter och friheter som följer av Europakonventionen värnas. Som en illustration till detta kan nämnas att det var samma ombud som i alla de fyra nämnda finländska fallen å sina klienters vägnar drev processen i Europadomstolen.

Mattias Hjertstedt
Universitetslektor vid Umeå universitet och docent i processrätt

Mattias Hjertstedt har i sin forskning bland annat studerat den rättsliga regleringen av olika former av tvångsmedel, inklusive frågan om denna reglerings förenlighet med Europakonventionen.