Singlar förvaltningsdomstolarna slant?

Kan du skilja lögn från sanning? Många tycker sig kunna det genom att bedöma beteenden. Visst flackar han med blicken? Han ljuger!

Problemet med gemene mans metod är att den inte fungerar. Det finns inga pinocchionäsor, som docenten i psykologi Sara Landström uttryckt det. Metaanalyser visar att människans förmåga att avslöja lögner utan träning ligger på 54 procent. Om vi utan särskild kunskap ska avgöra om en människas berättelse är sann eller falsk, och endast har berättelsen att bedöma, kan vi lika gärna singla slant.

Att de flesta av oss inte kan bedöma trovärdighet är en sak. En domares bedömning om trovärdighet kan dock vara livsviktig och kan till exempel gälla ett barns berättelse om sexuella övergrepp eller våld (i den här artikeln övergrepp) inom familjen. Om domaren, förenklat, bedömer att barnets berättelse inte är trovärdig, trots att barnet berättat om något självupplevt, kan barnet komma tillbaka till sin förövare. Om domaren tvärtom bedömer att barnets berättelse är trovärdig, trots att barnet berättat om något som inte är självupplevt, kan en oskyldig förälder straffas och barnet till exempel bli omhändertaget på felaktiga grunder.

Vid övergrepp inom familjen är bevisläget ofta svårt. Det saknas inte sällan annan bevisning till stöd för barnets berättelse, samtidigt som uppgifterna förnekas av föräldrarna. Ord står mot ord. I den här artikeln kommer sådana mål att benämnas tillförlitlighetsmål. I dessa mål behöver domaren en vetenskapligt förankrad metod för att komma så nära sanningen som möjligt utifrån den bevisning som finns i målet. Domarens slutsats behöver vara säkrare än att singla slant.

Tillförlitlighetsmål finns i brott-, vårdnads- och migrationsmål samt i tvångsmål enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Den här artikeln behandlar utredning och bevisprövning av tillförlitlighetsmål i LVU-processen. Utgångspunkten för artikeln är ett urval av rättspsykologisk forskning samt brottmålsprocessen. Anledningen till det är att en misstanke om övergrepp på barn ofta triggar två utredningar samtidigt. Dels en förundersökning, dels en utredning hos socialtjänsten.

Historisk bakgrund

Frågan hur ett samhälle ska hantera konflikter där ord står mot ord uppkom förmodligen tidigt. Omskrivna är häxprocesserna under framför allt 1600-talet där barn mellan 5 och 15 år utgjorde en särskilt viktig grupp av vittnen.

I slutet av 1800-talet började forsk­are studera minnets tillförlitlighet. Grunden lades till det som nu är ett vetenskapligt fält: rättspsykologi. Forskare började upptäcka att minnet inte var tillförlitligt och att särskilt barn kan påverkas. Det fick konsekvenser i rättsliga sammanhang. Man ansåg länge att barn generellt brister i trovärdighet. Denna skepsis fanns kvar ända in på 1980-talet, men började då förändras.

Forskning kunde påvisa att sexuella övergrepp mot barn inte handlar om enstaka fall utan utgör ett samhällsproblem. Det blev nödvändigt att förhöra och intervjua barn. Samtidigt saknades etablerade och allmänt accepterade rutiner för hur dessa samtal skulle genomföras och bedömas.

Urval av rättspsykologisk forskning om risker, felkällor och möjligheter vid utredning av misstänkta övergrepp på barn

Rättspsykologisk forskning under slutet av 1970- och 80-talet undersökte ledande frågor. Man upptäckte att sådana frågor riskerar att färga ett vittnes berättelse. Dels genom att vittnet medvetet anpassar sig, dels genom att minnet faktiskt rekonstrueras och ett falskt minne skapas. Ledande frågor har större ­effekt på yngre barn än äldre.

Yngre barn är även känsliga för suggestion, vilket definierats som de sociala och psykologiska faktorer som kan påverka ett barns berättelse. Studier har även visat att social påverkan via situations- och förväntanseffekter kan leda till falska berättelser, där barn beskriver dramatiska händelser som aldrig inträffat.  Barn är ofta inställda på att läsa av och förstå vilken typ av svar en vuxen auktoritet önskar och förväntar sig. Till och med centrala detaljer och händelseförlopp kan förvanskas, särskilt om en lång tid gått sedan händelserna inträffade. Andra möjliga felkällor är psykisk ohälsa och barn svältfödda på uppmärksamhet.

Vidare är välmenande vuxna, paradoxalt nog, en risk i utredningar om övergrepp på barn. Ett exempel är det nutida så kallade McMartin-fallet. Där misstänkte man, helt felaktigt, att över trehundra barn utsatts för de värsta tänkbara former av sexuella övergrepp på ett daghem i Kalifornien. Man vill skydda barn och straffa den vuxne som skadar dem. Det för dock med sig risken för ett överengagerat och underanalytiskt agerande.

Gällande värdering av risker och felkällor är även kunskap om barns kognitiva utveckling viktig. Barn utvecklar förmågan att ljuga från cirka fyra års ålder, och det är en del i barnets naturliga utveckling. Fyra- till sexåringens lögner är lätta att avslöja, men när barn kommer upp i skolåldern är lögnerna inte längre lätta att genomskåda. När barn är ungefär tolv år är de, med Sara Landströms ord, färdiga, fullfjädrade lögnare. Samtidigt är barn i denna ålder inte mogna att förutse de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar. Den förmågan når sin fulla mognad först i 25-årsåldern.

Ytterligare en fallgrop är bekräftelsejäv (confirmation bias) hos utredaren. Det är en stark psykologisk kraft som gör oss blinda för förhållanden som talar emot det vi tror på. Risken för bekräftelsejäv är extra stor när det är samma utredare som formulerat misstanken (hypotesen) som även gör den efterföljande utredningen.

Det händer att vuxna felaktigt misstänker att barn blivit utsatta för övergrepp. I en studie uppgav 1,5 procent av elvatusen finska skolbarn att en vuxen hade misstänkt att de utsatts för sexuella övergrepp trots att ett övergrepp inte inträffat. Två promille (det vill säga 22 barn) uppgav att sådana ogrundade misstankar lett till någon form av anmälan. Det händer också att barn framför mycket allvarliga anklagelser som inte är sanna. Dessa fall torde dock enligt docenten i rättspsykologi Julia Korkman vara ovanliga och sannolikt betydligt färre än antalet barn som aldrig klarar av att berätta om riktiga erfarenheter av våld och övergrepp. Men som alternativ hypotes i samband med utredningar kan detta inte bortses ifrån, anser hon.

Det finns alltså en mängd utmaningar kopplade till barns berättelser om övergrepp. Forskningen visar samtidigt att barn som inte utsätts för påverkan, till och med barn i tidig förskoleålder, normalt berättar om händelser de varit med om på ett korrekt sätt. Små barn är visserligen ofta något detaljfattigare i fritt berättande. Men några skillnader i hur korrekta berättelserna är saknas genomgående. Barn kan under professionell ledning lämna tillförlitliga berättelser, även om svåra saker som övergrepp.

Enligt forskningen ska barnet kort tid efter den aktuella händelsen ges möjlighet att lämna en egen fri beskrivning av sin upplevelse av det inträffade utifrån öppna frågor. Om intervjuaren behöver använda ledande frågor ska hen snarast återgå till mer öppna frågor. Målet är att skapa en sund arbetsallians med barnet i en hypotesprövande intervju. Pressen att få barn att berätta får aldrig bli så stark att intervju­ledaren ”hjälper” ett ovilligt, oförstående eller kanske till synes lidande barn att berätta, till exempel med ”hjälp” av ledande frågor.

Som stöd för intervjuledaren finns intervjumetoder. Av dessa har NICHD-protokollet varit föremål för mest forskning. Protokollet utgör därför en viktig referenspunkt i diskussionerna om bästa intervju- och förhörspraxis. Av protokollet framgår att video- och ljudupptagning sker av samtalet. I motsats till detta är sammanfattningar ett vanligt, och enligt expertisen beklagligt, förfarande. Anledningen är att det av sådana berättelser inte exakt framgår vad intervjuaren frågat, vilka interventioner i intervjun som använts och vad berättaren själv sagt. Ur ett minnesperspektiv är det enligt Julia Korkman hårresande att inte spela in förhör.

Det är dessutom svårt att sammanfatta barns berättelser. I en studie Julia Korkman redogör för, ombads en grupp föräldrar lyssna till en diskussion mellan en mamma och ett barn. Föräldrarna blev därefter ombedda att direkt skriva ned vad barnet sagt. Utifrån denna instruktion rapporterade de om allt som kommit fram i diskussionen, oberoende av vem som sagt vad. Sammanlagt var bara 37 procent av det föräldrarna angav sådant som barnet sagt. Utöver detta var 12 procent av den information deltagarna angav sådant som inte alls förekommit i konversationen.

Utsageanalys

Om barnets berättelse om övergrepp lämnas till professionella utredare som använder professionella utredningsmetoder – är barnets berättelse självupplevd då? Nej, det räcker inte, visar forskningen. Berättelsens (utsagans) tillförlitlighet måste ändå analyseras genom att bedöma verbala ledtrådar. Det kallas för utsage­analys. I dag finns flera utsageanalytiska metoder som både används praktiskt och prövats empiriskt.

En av dem är statement validity assessment. Den har i Tyskland sedan 1950-talet rutinmässigt använts i domstol vid misstänkta fall av sexuella övergrepp mot barn. En mycket kort sammanfattning av denna metod är att en bedömare ska fokusera på hur tillförlitlig en utsaga är i stället för att se till den generella trovärdigheten hos en person. Efter att berättaren intervjuats analyseras det ordagrant utskrivna förhöret med hjälp av en lista av kriterier, criteria-based content analysis (CBCA).

Samtliga kriterier är sanningskriterier. De förväntas förekomma i utsagor om självupplevda händelser i högre utsträckning än i fabricerade. När kriterierna är genomarbetade görs en analys av tänkbara orsaker till att utsagan skulle kunna uppstått på andra sätt än att den bygger på något självupplevt.

Flera studier och metastudier av kriterierna har genomförts. Det huvudsakliga fyndet är att det totala CBCA-värdet är signifikant högre i sanna jämfört med falska berättelser. Uttryckt i procent innebär det att cirka 70 procent av utsagorna blir korrekt klassificerade om man använder CBCA-kriterierna.

Förundersökningar av misstänkta övergrepp på barn och bevisprövning i allmän domstol

Om ett barn berättat om ett övergrepp inleds ofta en förundersökning (23 kap. 1 § rättegångsbalken [RB]). För utredning av barns berättelser finns särskilda regler. Förhör med barnet ska hållas av någon med särskild kompetens för uppgiften (18 § förundersökningskungörelsen [FUK]). Vidare följer av 19 § FUK att om en utsaga av barn är av avgörande betydelse för utredningen, bör, om det finnes vara av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga.

Förhör med barn under 15 år dokumenteras med ljud och video. [1] Dessutom bör även förhöret skrivas av ordagrant i protokollet. Det framhålls av lagstiftaren att frågan om hur förhöret skrivs ned är en rättssäkerhetsfråga. Vid valet mellan en ljud- och bildupptagning och enbart en ljudupptagning, bör det beaktas att den förra ger ännu bättre möjligheter att bedöma förhörsutsagan. [2]

Vad gäller värdering av bevis bygger svensk processrätt på principen om fri bevisprövning. Högsta domstolen (HD) har dock sedan 1990-talet gett vägledning för de allmänna domstolarnas bevisprövning av barns muntliga utsagor, framför allt vad gäller sexualbrott mot barn. Ett intressant avgörande är NJA 1992 s. 446 där HD bland annat uttalade att anlitandet av psykologiska experter i mål om sexualbrott i en del fall kan utgöra en värdefull hjälp för domstolarna när de har att göra en trovärdighetsbedömning.

I NJA 2010 s. 671 och NJA 2017 s. 316 (I och II) har HD vid bedömningen av en utsaga lagt vikt vid faktorer som avser innehåller i berättelsen som sådan. I det senare fallet (II) ansåg HD att vid uppspelning vid videoförhör blir av stor betydelse hur förhören har genomförts. Till exempel att frågorna är så öppna som möjligt, så att den hörde ges möjlighet att berätta med egna ord. Även om rättssäkerhetsgarantier har upprätthållits, såsom att försvararen har fått tillfälle att ställa frågor, behöver det beaktas att ett sådant förhör i regel innebär sämre möjligheter för försvararen att ställa följd- och motfrågor.

Socialtjänstens utredningar av misstänkta övergrepp på barn inom ramen för LVU-processen och bevisprövning i förvaltningsdomstol

Om socialtjänsten fattat misstanke om att ett barn far illa inleds en utredning. [3] Utredaren ska som huvudregel avlagt svensk socionomexamen och ha tillräcklig erfarenhet för uppgiften. [4]

I utredarens uppdrag ingår typiskt sett samtal med barn. För dessa samtal anvisas bästa tillgängliga utredningsmetod framför allt i Socialstyrelsens kunskapsstöd ”Att samtala med barn” från 2018 (Kunskapsstödet). Utgångspunkten för publikationen är barns rätt att komma till tals som den kommer till uttryck i barnkonventionen.

Syftet med samtalet är att utreda barnets situation och behov av hjälp och skydd enligt Kunskapsstödet. Syftet är inte uttalat hypotesprövande, även om Socialstyrelsen rekommenderar att utredaren reflekterar över hur mycket han eller hon styrs av egna hypoteser och föreställningar i samtalet.

Av intresse är även Socialstyrelsens rekommendation om samtalstekniker och samtalsmetoder. Kunskapsstödet bygger inte på NICHD-protokollet eller motsvarande utredningsmetod, men betonar vikten av att lyssna till barnets egen berättelse och gör klart att det med ledande frågor finns en risk för att barnets beskrivningar inte längre är dess egna.

Under rubriken ”Ledande eller slutna frågor” samlas dock ett antal exempel när Socialstyrelsen ändå rekommenderar att utredaren ställer sådana frågor. Socialstyrelsen skriver bland annat på s. 74: ”Ledande eller slutna frågor kan vara nödvändiga när det finns tecken på att barnet löper akut risk för att utsättas för våld eller övergrepp, och den professionelle behöver få ett grepp om hur allvarlig situationen är.”

Citatet återges i huvudsak på Socialstyrelsens webbplats Kunskapsguiden som utöver handboken fungerar som stöd för utredare.

Vad gäller dokumentation ska vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande tillvaratas på ett betryggande sätt. [5] Men det saknas krav på att muntliga uppgifter ska antecknas ordagrant. [6] Det saknas även krav på inspelning av ljud eller bild.

Hos socialtjänsten dokumenteras därför barns berättelser om övergrepp i sammanfattningar i barnets journal. [7] Inför nämndens ansökan om LVU gör sedan socialtjänsten ytterligare en sammanfattning, som i regel är åtskild från journalen. [8] Detta dokument kallas för beslutsunderlaget.

I de flesta LVU-mål kommer detta dokument att utgöra det viktigaste beviset för domstolens prövning av om förutsättningarna att bereda barnet tvångsvård enligt LVU är uppfyllda. Ibland i tillförlitlighetsmål kan beslutsunderlaget, tillsammans med barnets ställföreträdares redogörelse, till och med utgöra den enda bevisningen. Domstolen kommer med stor sannolikhet inte att kalla barnet till en muntlig förhandling om barnet är under 15 år. [9] Därmed behöver det undersökas hur förvaltningsdomstolarna tagit sig an bevisprövningen.

Bevisprövning i förvaltningsrätt

Vägledning från HFD om värdering av tillförlitlighet av barns berättelser i LVU-processen kom betydligt senare än HD:s praxis om samma sak i brottmål. Det första refererade rättsfallet av intresse är HFD 2011 ref. 6.

HFD 2011 ref. 6

Bakgrunden var att underrätterna hade kommit till olika slutsatser beträffande om det var ”styrkt” respektive om det ”med den grad av säkerhet som krävs” förekommit fysisk misshandel i hemmet. HFD gjorde ingen utsageanalys av barnens berättelser. Domstolen konstaterade i stället att jourhemsföräldrarna och nämndens handläggare hade sagt att barnen A och B förhållandevis ingående berättat om hur de utsatts för allvarlig och upprepad misshandel och hur fadern skakat C och kastat henne i sängen.

Enligt HFD stod det klart att om dessa uppgifter lämnats oemotsagda, hade det varit grund för vård enligt LVU. En viktig del av domstolens prövning blev därför bedömningen av föräldrarnas invändningar. Rubbade de tilltron till det som barnen berättat, eller gav de någon annan anledning till att barnen inte skulle tvångsvårdas? Det gjorde invändningarna inte. Möjligheten att barnen hittat på uppgifterna om misshandel i föräldrahemmet för att få uppmärksamhet framstod enligt domstolen till exempel som mycket osannolik. Berättelserna tillsammans med viss annan bevisning gjorde att samtliga tre barn bereddes tvångsvård.

HFD 2014 ref. 46

I rättsfallet prövades för första gången ett tillförlitlighetsmål i högsta instans. Underrätterna hade kommit till olika slutsatser beträffande om det var ”klarlagt” respektive ”tillräckligt klarlagt” att det förekommit bland annat fysisk misshandel i hemmet. HFD angav att underrätterna i dessa typer av mål måste ta ställning till om uppgifterna i sig framstår som tillförlitliga. Någon metod för den prövningen anvisade dock inte domstolen, även om justitieråden gjorde någon form av utsageanalys.

Berättelsen bedömdes som detaljrik, men den var också inbördes motsägelsefull och hade ändrats under ärendets gång. Dessutom stämde den inte med vissa kända verkliga förhållanden. HFD beaktade också att det var klarlagt att barnet hade ett intresse av att få stanna i Sverige. Sammantaget gav barnets berättelse i sig inte ”tillräckligt stöd” för att hon varit utsatt för bland annat fysisk misshandel i hemmet. Hon bereddes inte tvångsvård.

HFD 2017 ref. 42

Även detta rättsfall rörde ett tillförlitlighetsmål där förvaltningsrätten och kammarrätten bedömt saken olika. När HFD prövade målet var frågan om de uppgifter om missförhållanden i hemmet som lämnats av ett sexårigt barn var tillräckligt tillförlitliga för att läggas till grund för tvångsvård enligt LVU.

Domstolen uttalade att mot bakgrund av lagstiftningens syfte måste även ett yngre barns uppgifter kunna tillmätas sådan tyngd att de ensamma kan ligga till grund för ett beslut om omhändertagande. Dessutom anvisade domstolen en metod för bevisprövning. HFD uttalade att vid värderingen av ett barns uppgifter bör beaktas bland annat i vilket eller vilka sammanhang samt på vilket sätt uppgifterna har lämnats, om berättelsen är sammanhängande och konsekvent, om berättelsen är tydlig och detaljrik, om uppgifterna vidhållits samt barnets ålder och mognad och dess förståelse för innebörden och konsekvenserna av att uppgifterna lämnas.

HFD värderade därefter barnets uppgifter. Berättelsen ansågs tillräckligt tillförlitlig. Enligt HFD var det därmed ”med tillräcklig grad av säkerhet” utrett att de missförhållanden som barnet berättat om också förekommit. Föräldrarnas förklaring om att förskolepersonalen kan ha påverkat barnet att ljuga om missförhållandena i hemmet framstod som osannolik. Barnet bereddes tvångsvård.

HFD 2023 ref. 33

I HFD 2023 ref. 33 hade nämnden utelämnat de närmare detaljerna i barnet M:s berättelse i sin ansökan om tvångsvård. Skälet var att uppgifterna enligt nämnden omfattades av förundersökningssekretess.

Underrätterna fann trots det att det var ”klarlagt” respektive ”med tillräcklig grad av säkerhet” utrett att M och hennes bror utsatts för bland annat fysisk misshandel i hemmet. I huvudsak litade underrätterna i denna del på nämndens och ställföreträdarens värderingar av tillförlitligheten av M:s berättelse.

Enligt HFD utgör detta inget problem så länge ”de uppgifter som finns i ansökan är tillräckliga för att domstolen ska kunna göra en självständig värdering av barnets uppgifter och om dessa kan läggas till grund för ett beslut om vård enligt LVU”. [10] Så var inte fallet här. Domstolen ansåg att ”Det måste krävas att domstolen självständigt ska kunna värdera ett barns berättelse för att bedöma tillförlitligheten av uppgifterna och därmed också om förutsättningarna för vård är uppfyllda”. [11]

Vad skulle då underrätterna göra i en situation som denna? HFD hänvisade till domstolens utredningsansvar. Eftersom väsentliga uppgifter för att kunna värdera M:s berättelse saknades i målet, borde domstolarna begärt att nämnden gav in de uppgifter från hennes berättelse om missförhållanden som hade utelämnats. Förundersökningssekretess hindrade inte att domstolarna inhämtade uppgifterna. Sekretessen gällde även för domstolen men kunde påverkas av kommuniceringsskyldigheten och rätten till partsinsyn.

Eftersom underrätterna inte utrett målet så som dess beskaffenhet krävde, skulle målet återförvisas till förvaltningsrätten för förnyad handläggning. Slutligen bedömde HFD att förhållandena var sådana att barnen skulle vara fortsatt omedelbart omhändertagna till dess förvaltningsrätten avgjort frågan om vård eller beslutat något annat.

Singlar förvaltningsdomstolarna slant i tillförlitlighetsmål?

Mitt intresse för tillförlitlighetsmål väcktes när jag representerat såväl vårdnadshavare som barn i LVU-processen. Trots att mina erfarenheter inte behöver vara representativa vill jag dela några av dem.

Under processerna har jag förvånats över att samma fråga – är ett barns berättelse om övergrepp tillförlitlig? – behandlas olika beroende på om den ställs i ett brottmål eller i en LVU-process.

Utredningarna har ofta olika ansats. I vissa fall anser inte nämnden att det är myndighetens uppgift att bedöma tillförlitligheten, utan utgår från att barnet berättelse är sann. En utredning hade till exempel huvudfrågan: ”Hur påverkas barnen av det våld de upplevt i hemmet?” Olika ansats är inte fel så till vida att socialtjänsten och polisen har olika uppdrag. Men en sådan ansats som i exemplet riskerar att få konsekvenser för det underlag som domstolen ska värdera. Ansatsen innebär också en risk för bekräftelsejäv. Särskilt när samma utredare som formulerar misstanken är med från första samtal till dom i kammarrätten.

Dessutom ställs inte sällan ledande frågor. Det utgör en risk för påverkan. Det är tveksamt varför Socialstyrelsen till exempel rekommenderar sådana frågor när det finns tecken på att barnet löper akut risk för att utsättas för våld eller övergrepp. Då bör ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU redan kunnat aktualiseras. Kunskapsstödets rekommendationer gällande öppna respektive ledande och slutna frågor uppfattar jag som motstridiga. Det finns därmed ett flertal risker kopplade till visserligen välmenande, men ändock otillbörlig, påverkan på barns berättelser i socialtjänstens utredningar.

Situationen blir värre genom det sätt samtalen dokumenteras. Dels genom att samtalet sammanfattas i barnets journal, dels genom att beslutsunderlaget utgör ytterligare en sammanfattning. Nämndens beslutsunderlag är inte barnets berättelse. På samma sätt är inte heller ställföreträdarens sammanfattning av samtal med sin klient, barnets berättelse.

Det borde få konsekvenser för underlagens bevisvärde och domstolens bevisprövning: Det är omöjligt att göra en självständig utsageanalys av barnets berättelse med hjälp av metoden HFD anvisar i 2017 års fall, eftersom det inte är barnets berättelse som värderas. En sådan bevisprövning är per definition osjälvständig. Det kan påpekas att även i de fall barnet är över 15 år och hörs i domstol, saknas möjlighet att självständigt värdera barnets viktiga inledande berättelse.

Är det dessutom så att barnets berättelse påverkats, saknas i stort sett möjlighet att få en självständig inblick i det. Invändningar om sådana felkällor har framställts, men har avfärdats av HFD som till exempel mycket osannolika. HFD:s fokus på alternativa förklaringar till ”barnets berättelse” har satt vårdnadshavare i tillförlitlighetsmål i en närmast omöjlig sits. Detta medför även risker för barn. En berättelse som inte är självupplevd därför att barnet ljugit och/eller blivit påverkat har små möjligheter att upptäckas i domstol ifall barnet blir trott inledningsvis. I så fall riskerar barnet tvångsvård på felaktiga grunder.

Risken att socialtjänstens och ställföreträdarens sammanfattningar utgör målens enda underlag existerar även efter HFD 2023 ref. 33. Det är varken säkert att både en förundersökning och en utredning enligt SoL öppnas samtidigt eller att barnförhör faktiskt hålls. Nämnden kan bedöma att en polisanmälan skulle strida mot barnets bästa. [12] Ett skäl till det kan vara att det finns för lite information om händelsen eller att barnet uttryckligen motsätter sig en sådan. [13] Om en polisanmälan görs är det heller inte säkert att barnet förhörs innan LVU-processen är avklarad. Trots att polisen och socialtjänsten i många kommuner samverkar runt särskilda barnahus varierar resurserna för sådan samverkan. Bristen på barnförhörsledare kan dessutom innebära uppskjutna förhör. [14]

Innebär en osjälvständig bevisprövning att domstolarna singlar slant? Frågan är kopplad till beviskravet, eller frånvaron av ett uttryckligt sådant. I refererade fall ovan har domstolarna använt en mängd olika ”beviskrav” i förhållande till rättsfaktumet fysisk misshandel. Bland de uttryck som används återfinns styrkt, med den grad av säkerhet som krävs, med tillräcklig säkerhet, med tillräcklig grad av säkerhet, tillräckligt klarlagt och klarlagt. Ingen vet vilket beviskravet är i tillförlitlighetsmål. Det öppnar för skönsmässighet och subjektivitet, och medför en risk för att lika behandlas olika.

Beviskravet finns – oavsett hur man än väljer att formulera det. Med hänsyn till de brister artikeln tagit upp synes det ligga närmare slumpen, det vill säga 50 procents sannolikhet för ett visst rättsfaktum, än de cirka 70 procents sannolikhet man kan uppnå vid en professionell rättspsykologisk utredning. Det är inte tillräckligt bra.

Intressant i detta sammanhang är HFD 2017 ref. 42. HFD konstaterade att det ”med tillräcklig grad av säkerhet” var utrett att de missförhållanden som barnet berättat om också förekommit. Därefter konstateras att föräldrarna har förnekat de uppgifter barnet lämnat och föreföll sakna insikt i hur barnet har påverkats av missförhållandena i hemmet. Plötsligt har alltså missförhållandena i hemmet övergått från att vara utredda ”med tillräcklig grad av säkerhet” till att faktiskt finnas!

Det finns dock ett rättsfall som berör beviskrav i 2 § LVU. I HFD 2018 ref. 6 uttalar domstolen att det för ett förordnande om tvångsvård måste krävas att det är sannolikt att något av de missförhållanden som nämns i 2 § föreligger. Sannolikt innebär enligt professorn i processrätt Christian Diesen en sannolikhet för ett visst rättsfaktums existens med cirka 75 procent. [15] Det är omstritt, men användbart för att jämföra de rättspsykologiska fynden med.

Något genomslag för beviskravet sannolikt i tillförlitlighetsmål märks dock inte hos HFD, men väl hos vissa underrättsdomare. Det är inte bra. Det är stor skillnad på att i en offentlig dom pekas ut som sannolik barnmisshandlare respektive barnmisshandlare.

Det kan också ha betydelse för frågan om upphörande av tvångsvård och möjligheten att samtycka till insatser från nämnden. Likt vårdnadshavarna i HFD 2017 ref. 42 erbjuds mina klienter sällan några andra alternativ än att erkänna att de begått övergrepp. Om de inte gör det, anser socialtjänsten att de saknar insikt i sina egna brister. Då finns ingen möjlig väg framåt mot återförening.

Rättvis rättegång i tillförlitlighetsmål i LVU?

En osjälvständig bevisprövning väcker frågan om rättegången i dessa mål lever upp till regeringsformens krav på rättvis rättegång. Part­erna är inte likställda i en kontradiktorisk process. Frågan är särskilt aktuell i mål gällande barn som inte hörs i domstol. I tillägg till övriga brister saknar vårdnadshavarnas offentliga biträden då möjlighet att ställa frågor till barnet (jfr artikel 6 Europakonventionen). Som vårdnadshavare är det mycket svårt att försvara sig och undvika tvångsvård av sitt barn i tillförlitlighetsmål.

Förslag på förbättringar av nuvarande rättsprocess

Min kritik av HFD:s bevisprövning ska inte uppfattas som en kritik av domstolens och lagstiftningens utgångspunkt, nämligen att en viss osäkerhet måste accepteras när det gäller att skydda en av samhällets mest utsatta grupper. Men Sveriges rättssystem måste samtidigt kunna skydda barn och i tillräcklig utsträckning värna rättssäkerheten för både barn och vårdnadshavare.

Den enskilt viktigaste och enklaste förändringen skulle vara om socialtjänsten dokumenterade utredande samtal ordagrant i dialogform. Samtalen borde sedan, framför allt i tillförlitlighetsmål, ges in till domstolen. Nuvarande lagstiftning hindrar inte en sådan ordning, enligt min bedömning.

På sikt behöver dock rättspsykologisk forskning få ett betydligt större genomslag i både utredning och bevisprövning i tillförlitlighetsmål i LVU-processen. I HFD 2018 ref. 6 uttalar domstolen: ”När det gäller misstanke om fysisk misshandel av ett barn och bedömningen grundas enbart på förekomsten av vissa symtom hos barnet bör en förutsättning för tvångsingripande vara att det finns ett tydligt vetenskapligt stöd för orsakssamband mellan de medicinska fynden och det förutsatta våldet.”

På samma sätt bör det i tillförlitlighetsmål finnas ett tydligt vetenskapligt stöd för orsakssamband mellan rättspsykologiska fynd om tillförlitlighet av barns utsagor och det förutsatta övergreppet. Cirka 70 procents säkerhet för ett rättsfaktums existens, som till exempel statement validity assessment kan ge, bör vara förenligt med beviskravet sannolikt. Vi är tyvärr långt ifrån en sådan LVU-process. Det håller mig vaken om natten.

Carl Matz
Advokat

Carl Matz är advokat på Advokatfirman Park i Göteborg. Han arbetar i huvudsak med brottmål och tvångsmål.

1 Se 23 kap. 21 § samt 36 kap. 4 § RB.

2 Se 22 § andra stycket FUK samt prop. 2016/17:68 s. 45–47.

3 Se 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (SoL).

4 Se 3 kap. 3 a § SoL.

5 Se 11 kap. 1 § andra stycket SoL.

6 JO 2015/16 s. 456.

7 Kunskapsstödet s. 60.

8 Se 5 kap. 9 § SOSFS 2014:5.

9 Se 36 § andra stycket LVU.

10 HFD 2023 ref. 33 p. 19.

11 HFD 2023 ref. 33 p. 20.

12 SOSFS 2014:6 s. 6.

13 Kunskapsstödet s. 117.

14 Barnförhör s. 122.

15 Bevisprövning i förvaltningsmål, Bevis 7, upplaga 1:4, s. 92)