Kriminalvården växer – men andra åtgärder behövs också

Det gängrelaterade våld med skjutningar och sprängningar som vi har i Sverige saknar motstycke i Europa, och skakar om tryggheten och tilliten i vårt samhälle i grunden. Såväl gärningsmän som offer tycks dessutom bli allt yngre och gängkriminaliteten har spridit sig från storstäderna till mellanstora och mindre städer runtom i landet. I jämförelse med annat dödligt våld klaras få av de mord som sker i gängmiljö upp. I takt med den här utvecklingen har människors oro för brott ökat, visar Brås nationella trygghetsundersökning. Otryggheten tilltar inte minst när anhöriga till gängkriminella och andra oskyldiga drabbas av våldet, enbart genom att vara på fel plats vid fel tillfälle.

Frågor som rör lag och ordning rankas numera högt av väljarna, och politiken ägnar följaktligen området allt mer av sin uppmärksamhet. Trenden mot en mer repressiv kriminalpolitik har pågått i flera år, och under de senaste mandatperioderna har ett stort antal förslag på utvidgade kriminaliseringar, straffskärpningar och andra lagstiftningsförändringar genomförts. Effekterna går ännu inte fullt ut att bedöma men att påverkan på Kriminalvården har varit, och fortsatt är, betydande råder det inga tvivel om. Klientvolymerna i häkten, anstalter och i frivården har vuxit kraftigt under de senaste åren till följd av ett ökat klientinflöde, och inte minst längre häktes- och strafftider. Trots omfattande platstillskott räcker inte Kriminalvårdens kapacitet till och det råder sedan flera år tillbaka mycket svår platsbrist i häkten och anstalter.

Utöver att bygga ut och löpande öppna fler platser löser vi situationen kortsiktigt genom att cirka 2 500 intagna delar rum. Vi bygger våningssängar i våra verkstäder och monterar in dem i rum som från början är avsedda för en person, men är tillräckligt stora för att inrymma två. I nyproduktion bygger vi nu från början för att rummen ska kunna inrymma två platser. Vi planerar att växa med ytterligare flera tusen platser i häkten och anstalter under den kommande tioårsperioden. Samtidigt är kompetensförsörjningen en mycket stor och växande utmaning. Vi har redan i dag svårt att ta nya platser i bruk på grund av brist på personal. Detta ska ses i ljuset av en hårdnande konkurrens på svensk arbetsmarknad där inte bara vår myndighet, utan bland annat vården, omsorgen, Försvarsmakten och Polisen är i skriande behov av kompetens.

I den överenskommelse som ligger till grund för nuvarande regeringsbildning, Tidöavtalet, ges kriminalpolitiken stort utrymme. Kriminalvården har, på regeringens uppdrag, gått igenom reformerna och gjort översiktliga beräkningar av vilken kapacitet i anstalter, häkten och frivård som skulle krävas för att genomföra dem. Vår bedömning är att 13 av reformförslagen skulle ge stor påverkan och innebära att nuvarande expansionsplan om 4 200 platser på tio år åtminstone skulle behöva fördubblas. Det motsvarar uppemot 16 nya, stora anstalter.

Det finns redan i dag praktiska svårigheter för Kriminalvården att klara den planerade expansionen. För att kunna lösa situationen ser vi behov av fler och andra åtgärder än att enbart bygga ut. I vår redovisning till regeringen lyfter vi därför också ett antal andra förslag som vi menar bör utredas parallellt med Tidöreformerna. Det handlar till exempel om strafftidsförkortningar och/eller utökade permissions- och utslussningsmöjligheter för intagna som bedöms ha låga risker för återfall i brott. Vi pekar också på åtgärder för att underlätta och förkorta fastighetsprocessen, till exempel kan regler kring bygglov och överprövning ses över.

Med den fortsatta negativa utveckling som vi ser när det gäller den grova brottsligheten är det fullt rimligt att staten agerar kraftfullt med de medel regering och riksdag har möjlighet att besluta om inom det kriminalpolitiska området. Samtidigt är det lika mycket en sanning att brottsligheten i övrigt inte ökar, liksom att nära 70 procent av fängelsedömda avtjänar ett straff som är kortare än ett år. Jag är personligen övertygad om att vid sidan av inlåsning kan samhällsskydd och adekvata straff uppnås även på andra sätt. En påföljd som avtjänas inom frivården är som huvudregel både kontrollerad och ingripande, samtidigt som kostnaden är betydligt lägre än för en anstaltsplats. Det handlar inte om att personer ska undslippa straff eller om att begränsa möjligheterna till inlåsning av dömda med höga risker, utan om att samhället i många fall kan uppnå önskat resultat genom frivårdspåföljder som är väl anpassade för individens risker, behov samt mottaglighet för återfallsförebyggande insatser. Genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV), alltså fotboja, kan en effektiv övervakning säkerställas och fortsatt brottslighet förebyggas samtidigt som den dömde återanpassar sig till samhället. Kriminalvården har till regeringen pekat på några förslag som vi anser bör övervägas:

• Fotboja som alternativ vid fängelse upp till ett år, i stället för som i dag upp till sex månader.
• Fotboja som självständig brottspåföljd som döms ut av domstol.
• Införande av ny verkställighetsform eller påföljd: kontrollerat boende med elektronisk övervakning.
• Hemarrest och områdesarrest som alternativ till häktning.
• Utökning av möjligheterna till beslut om utslussningsåtgärder med fotboja.

Jag menar att detta är nödvändigt om regering och riksdag fullt ut vill uppnå avsedda effekter med Tidöavtalet. Även med fler platser och fler intagna som delar rum, och även med stora ekonomiska satsningar på Kriminalvården, behövs åtgärder som ”lättar på trycket i andra änden”. Sådana åtgärder bör, som jag beskrivit ovan, mycket väl kunna genomföras utan att det uppfattas som en förändring vad avser hårda tag mot den grova brottsligheten. Att det dessutom sannolikt leder till en billigare kriminalvård är också en faktor att beakta i sammanhanget.

Kriminalvården har ett komplext och samhällsviktigt uppdrag som vilar på två ben: det verkställande och det återfallsförebyggande. En stor del av mina medarbetares tid och kraft går i dag åt till att klara den verkställande delen: att ta emot misstänkta och dömda. Samtidigt förväntas vi alltjämt arbeta med varje individ och verka för att han eller hon ska kunna åter­inträda in i samhället med minskad risk för att begå nya brott. Ovanpå detta ska givetvis säkerheten upprätthållas.

Kriminalvårdare, frivårdsinspektörer, transportör­er och alla andra som arbetar i Kriminalvården gör sitt yttersta varje dag för att balansera allt detta och leverera en bra, säker och återfallsförebyggande kriminalvård. Det gör de med den äran, men också under ett allt hårdare tryck. Uppdraget består, samtidigt som kraven ökar och förutsättningarna blir allt mer utmanande. Nu behövs en diskussion om fler åtgärder som – utöver inlåsning – kan bidra till samhällsskydd, brottsoffers upprättelse och ökad trygghet.

Martin Holmgren
Generaldirektör för Kriminalvården