Hedersbrott mot barn

Barn behöver sina föräldrar, och varje människa behöver en trygg barndom. I första hand är det föräldrarna som bär ansvaret för barnets bästa. Men vi har alla ett ansvar för att barn inte far illa. Ändå riskerar drygt 240 000 unga i Sverige att falla offer för brott i hederns namn. Varje år. Och mörkertalet kan vara stort. Merparten av brotten begås i hemmen.

Min bok När barnen tystnar. Förtryck i hederns namn handlar om dessa barn. Kärnfrågan i boken är: Vad får föräldrar göra mot sina barn (flickor och pojkar under arton år) utan att samtidigt begå brott och hur inverkar hedersmotivet?

Frågan har plötsligt blivit viktig eftersom heder som motiv utgör en straffskärpande grund sedan juli 2020 och det från juni 2022 finns ett nytt brott: hedersförtryck. I augusti 2022 kom vidare en ändring i skadeståndslagen som innebär att kränkningar av grundlagsskyddade fri- och rättigheter kan medföra ansvar för staten. Grundlagsskyddet omfattar även barn.

Brottet hedersförtryck straffbelägger vissa upprepade gärningar mot ett och samma offer med heder som motiv. Som enstaka gärningar mot offret är de straffbara sedan tidigare. Då undrar man vad det nya brottet tillför när det handlar om barn som offer. Här är några av mina synpunkter och slutsatser.

Hedersrelaterat våld  och förtryck

Hedersbrott är inte något juridiskt begrepp. Kultur eller religion utgör ingen ursäkt i det svenska rättssystemet. Brott som brott. Det gäller även om ett hedersmotiv är en försvårande omständighet som numera ska beaktas vid valet av påföljd.

Men hedersrelaterad brottslighet – som kan börja som brott mot frihet och frid (som olaga hot och ofredande) och i värsta fall sluta med dödligt våld (som mord eller dråp) – är en definition på allvarlig brottslighet. Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har funnit ett behov av att formulera saken så. Jag utgår från den definitionen. Den lyder:

”Hedersrelaterad brottslighet är brott som helt eller delvis begåtts för att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps anseende utifrån en föreställning om heder.”

Det centrala i definitionen är alltså motivet. Brotten begås för att bevara eller upprätta någons heder. Med heder avses här det värde en familj eller person har i andras ögon. ”Inte utan min heder” är det som gäller. Jag vill framhålla att heder inte är en förklaring till brotten, utan ett synnerligen icke hedersamt sätt att ursäkta och bortförklara dessa gärningar.

Alla typer av brott kan således vara hedersrelaterade om åtminstone ett motiv till brottet är heder. En enstaka gärning (handling eller underlåtenhet) räcker för straffansvar även om hedersrelaterat våld och förtryck ofta handlar om upprepade kränkningar mot ett och samma offer, vilket nu är straffbart som det särskilda brottet hedersförtryck.

De brott som i praktiken är renodlade hedersbrott är äktenskaps­tvång, barnäktenskapsbrott, vilseledande till äktenskapsresa (tidigare tvångsäktenskapsresa), hedersförtryck och brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Med hedersrelaterat våld och förtryck avses att människor, främst flickor och kvinnor men även pojkar och män, begränsas i sina liv och utsätts för påtryckningar och våld som syftar till att upprätthålla familjens kontroll över individen. Hedersrelaterat våld och förtryck är kopplat till hedersnormer som bygger på starka patriarkala eller heteronormativa föreställningar om kön och sexualitet.

I familjer som lever med hedersnormer (särskilda regler och värderingar som inte delas av övriga samhället) är det oftast männen som bestämmer och utövar hedersförtryck, men även kvinnor kan göra det. Söner har betydligt större frihet än döttrar. En dotter måste i regel underordna sig släktens, pappans och brödernas krav. Och hon måste behålla sin oskuld.

Hedersbegreppet är starkt kopplat till kontroll, där flickors oskuld och kyskhet står i fokus. Kontrollen kan sträcka sig från begränsningar i vardagen, som exempelvis klädval, socialt umgänge och rörelsefrihet, till livsval, som utbildning, jobb och giftermål. Det är inte ovanligt att kontrollen utvecklas till hot om våld och våld, och ibland även dödligt våld.

För de individer som försöker trotsa kontrollen kan följderna bli allvarliga. Det kan räcka med ett rykte. Flera tragiska ”hedersmord”, faktiska eller förtäckta, där barn och unga bragts om livet visar vad det kan handla om. Offren dödades av ett enda skäl – de blev kära i ”fel” personer.

Det finns också flera skrämmande exempel på oskuldskontroller, könsstympningar och så kallade balkongfall med familjen som förövare.

Hedersbrott skiljer sig från andra brott i nära relationer eftersom det många gånger finns mer än en gärningsperson och offrets familj eller släkt ofta ställer sig bakom brottet, vilket vanligen har planerats under lång tid. I många fall saknar brottsoffret ett skyddsnät och befinner sig därmed i en särskilt utsatt situation.

I utredningar med ifrågasatta hedersbrott mot barn gäller en oskriven lag: Barnets säkerhet är viktigast. Utredningarna skiljer sig från andra utredningar med våld i familjen, eftersom risken för fortsatt brottslighet inte nödvändigtvis undanröjs för att någon berövas friheten. Det kan finnas andra – i familjen eller släkten – som kan utgöra en fara för barnet.

Hedersrelaterat våld och förtryck är följaktligen ett allvarligt samhällsproblem med oacceptabla konsekvenser. Det gäller särskilt när det handlar om barn som brottsoffer. Att brotten dessutom ofta sker i hemmet kan innebära en extra påfrestning eftersom barnet då inte har någon trygg plats där. I samtliga fall handlar det om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Brottet hedersförtryck

Det nya brottet hedersförtryck har utformats med fridskränkningsbrotten (grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning) i 4 kap. 4 a § brottsbalken som förebild. I den mån rekvisiten överensstämmer kan alltså uttalanden i förarbeten som gjorts och praxis som utvecklats beträffande de brotten användas som ledning för tillämpning även av brottet hedersförtryck.

Straffbestämmelsen finns i 4 kap. 4 e § brottsbalken. Paragrafen lyder:

”Den som mot en person begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och ett motiv varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för hedersförtryck till fängelse i lägst ett och högst sex år.”

Brottet straffbelägger alltså vissa upprepade gärningar mot en person med heder som motiv, när gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Brottet innebär att en särskild straffskala införts för den som begår dessa gärningar.

Också annan påverkan än sådan som sker genom fysiskt våld omfattas av regleringen. Brottskatalogen motsvarar fridskränkningsbrotten i sin helhet, vilket innebär att också förtal och grovt förtal ingår. Straffet för hedersförtryck är detsamma som för fridskränkningsbrotten, det vill säga fängelse i lägst ett och högst sex år.

Till skillnad från fridskränkningsbrotten innehåller brottet hedersförtryck däremot inget krav, för straffbarhet, på att gärningspersonen och brottsoffret ska vara närstående till varandra. Något förenklat kan man säga att närståendekravet har ersatts av ett hedersmotiv.

En annan, och svårmotiverad, skillnad mot fridskränkningsbrotten är att hedersförtryck undantagits från kravet på dubbel straffbarhet. Kravet innebär att en person inte kan dömas för en brottslig gärning begången i ett annat land såvida inte gärningen är brottslig i båda länderna.

Men det gäller alltså inte för hedersförtryck. Det återstår att se om det är folkrättsligt acceptabelt att lagföra utomlands förövade gärningar därför att de enligt svensk rättsuppfattning är påtagligt straffvärda.

En första förutsättning för straff­ansvar är, i likhet med vad som gäller för fridskränkningsbrotten, att det handlar om flera brottsliga gärningar (minst tre) mot samma person.

Gärningarna måste vidare utgöra brott enligt 3 kap. (brott mot liv och hälsa), 4 kap. (brott mot frihet och frid) 5 kap. 1 eller 2 § (förtal och grovt förtal), 6 kap. (sexualbrott) eller 12 kap. (skadegörelsebrott) brottsbalken eller enligt 24 § lagen om kontaktförbud.

De brott som innefattas är sådana som typiskt sett innebär en kränkning av den personliga integriteten. Det kan exempelvis vara fråga om misshandel, olaga tvång eller sexuellt ofredande. Om kraven är uppfyllda ska domstolen döma för hedersförtryck, i stället för att döma för de brott som gärningarna innebär, till exempel misshandel och olaga tvång.

En annan förutsättning är att var och en av gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av personens integritet. Hur många gärningar som krävs för att kränkningen ska anses som upprepad bör bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare gärningen är, desto färre gärningar bör det krävas för att kränkningen ska anses som upprepad.

Vidare krävs att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Av uttrycket ”ägnat att” följer att det är tillräckligt att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. Det behöver alltså inte i det enskilda fallet bevisas att personens självkänsla verkligen har skadats.

I de allra flesta fall kommer kravet att vara uppfyllt genom att det föreligger ett hedersmotiv. Ett liv i en miljö och kontext där hedersrelaterat våld och förtryck förekommer innebär nämligen typiskt sett att självkänslan skadas allvarligt. Kravet kommer därför att få betydelse främst när det handlar om mycket lindriga gärningar, som ofarliga ofredanden.

En ytterligare förutsättning för straffansvar är att ett motiv för gärningarna ”varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder”. Kravet på heder ska förstås på samma sätt som motsvarande krav i den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § tionde punkten brottsbalken.

Med heder avses enligt förarbetena en sådan kollektivt präglad heder som kännetecknas av starka patriarkala och heteronormativa föreställningar om att familjens eller släktens anseende, ställning eller liknande är beroende av individuella medlemmars handlande. Hit hör till exempel flickors oskuld samt deras faktiska och påstådda beteende i förhållande till detta ideal.

Genom formuleringen bevara eller återupprätta träffas såväl brott vilka begås för att motverka att hedern skadas eller förloras som brott vilka begås när hedern redan anses skadad eller förlorad, det vill säga i efterhand i syfte att återupprätta personens eller gruppens anseende.

Och viktigt: Hedern behöver inte handla om gärningspersonens eget anseende. I lagtexten i 4 kap. 4 e § brottsbalken anges uttryckligen att det räcker att det är fråga om en persons eller grupps heder. Begreppen familj och släkt avser både nära familjemedlemmar och avlägsna släktingar. Med annan liknande grupp menar lagstiftaren till exempel klaner.

Hedersmotivet behöver inte ha varit det enda eller ens det huvudsakliga motivet för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Det räcker att ett motiv har varit hänförligt till heder.

Kravet på heder är inte riktigt detsamma som det Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten använder sig av. Där räcker det med en föreställning om heder. En enhetlig rättstillämpning förutsätter givetvis att hedersrekvisitet tolkas på ett och samma sätt.

Straffansvar förutsätter uppsåt. Det är tillräckligt att gärningspersonen har haft uppsåt beträffande de faktiska omständigheterna som läggs till grund för bedömningen, men värderingen av om gärningarna inneburit en kränkning och varit ägnade att allvarligt skada brottsoffrets självkänsla görs av domstolen oavsett gärningspersonens egna värderingar och syften med gärningarna. I fråga om motivet krävs avsiktsuppsåt. I övrigt är likgiltighetsuppsåt tillräckligt.

Problem och möjliga lösningar

Brottet hedersförtryck fyller onekligen en symbolisk funktion, eftersom det markerar att hedersrelaterat våld och förtryck är särskilt förkastligt när det upprepas mot ett och samma brottsoffer. Men antalet fall per år då förutsättningarna för brottet hedersförtryck är uppfyllda, och inte samtidigt förutsättningarna för fridskränkningsbrotten, kan nog räknas på ena handen.

Brottet kan i några fall medföra att fler förövare kan dömas, till exempel avlägsna släktingar. Jag skriver ”några fall” eftersom de flesta hedersbrott begås av närstående. Åklagaren måste dessutom kunna bevisa att det handlar om minst tre straffbara gärningar med åtminstone ett hedersmotiv.

I fråga om konkurrens bör brottet hedersförtryck i flertalet fall ha företräde framför fridskränkningsbrotten enligt en allmän regel om lex specialis, även om det ytterst är en bedömning som rätten ska göra i det enskilda målet.

En oklar fråga är om ansvar för medverkan (anstiftan och medhjälp) och förstadier (försök, förberedelse och stämpling) omfattas av de brott som kan utgöra hedersförtryck. Frågan får lösas i rättstillämpningen, men det finns goda skäl för lagstiftaren att klargöra rättsläget.

Vid en fällande dom för hedersförtryck går det inte att tillämpa straffskärpningsgrunden för upprepade brott med hedersmotiv, eftersom det skulle innebära en otillåten dubbelbestraffning (ingen får dömas två gånger för samma sak). Hedersmotivet som en försvårande omständighet kan i så fall bara beaktas vid andra brott än hedersförtryck, vilket gör att brottet delvis motverkar syftet med straffskärpningsgrunden.

Härtill kommer ett stort tillämpningsproblem. Att bedöma vilket uppsåt en person haft vid utförandet av en gärning kan vara mycket svårt. Det gäller även om man ofta kan dra vissa slutsatser kring uppsåtet utifrån hans eller hennes agerande när gärningen begicks. Men det verkliga motivet för att skada offret vet som regel bara gärningspersonen själv. Och han eller hon kanske inte vill förmedla det till omvärlden.

Bevisproblemen är uppenbara: Hedersrekvisitet kommer aldrig eller sällan att bedömas uppfyllt.

En förutsättning för att en straffbestämmelse ska fylla sitt syfte är att det i enskilda fall går att lagföra personer för brottet. I annat fall riskerar bestämmelsen att förlora sin trovärdighet och legitimitet. Ett brott som tillämpas sällan eller aldrig kan inte anses medföra ett stärkt skydd för barn som blir utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

Värt att uppmärksamma är även de fall som inte omfattas av brottet hedersförtryck.

Hit hör till exempel det inte ovanliga fallet att det i en familj som lever med hedersnormer finns flera brottsoffer, till exempel syskon, som var och en för sig utsätts för separata brott av en och samma gärningsperson. Ett annat fall, som brottet hedersförtryck inte heller reglerar, är att ett brottsoffer utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck av flera förövare, till exempel föräldrar som begår olika gärningar. 

Jag tror inte att det särskilda brottet hedersförtryck kommer att hjälpa de utsatta barnen i tillräcklig utsträckning. Det är svårt att tillämpa och överflödigt, om man vill åstadkomma en strängare syn på brott mot barn i hederns namn.

Vad som behövs är kraftfulla insatser som verkar förebyggande mot hedersrelaterade kränkningar av barn, där straffrätten inte verkar tillräckligt avhållande. Rättsväsendet måste lära sig att identifiera varningssignaler och agera på dem. Att höja kompetensen hos dem som möter de utsatta är naturligtvis viktigt. Men det räcker inte. Jag har ett annat förebyggande förslag.

Lagstiftaren kan helt enkelt lägga till en ny passus (här kursiverad) i 6 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken om att föräldrars ansvar för sina barn även ska innefatta att inte med heder eller andra kulturella eller religiösa föreställningar som ursäkt låta bli att ge barnet den säkerhet och trygghet som barnet behöver.

Med en sådan regel skulle barnets bästa – i detta fall rätten att inte utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck – sättas före föräldrars intresse av att kunna agera i hederns namn. Vi skulle också få en debatt och ett fokus på barn som brottsoffer i stället för att se till familjen som förövare.

För att ett barn ska vara tryggt och säkert behöver barnets rättigheter prioriteras – inte föräldrarnas. Det är visserligen inte straffbart i sig att bryta mot föräldrabalken men förslaget utgår från ett barnrättsperspektiv på vad som är tillåtet eller otillåtet, vilket lagstiftning om barn ska göra. 

Hedersbrott mot barn måste alltid tolkas mot bakgrund av föräldrars vårdnadsansvar och i ljuset av barns grundlagsskyddade rättigheter enligt regeringsformen. Det kräver både Europakonventionen och barnkonventionen, som också utgör svensk lag.

Den lagstiftning jag föreslår skulle – på samma sätt som förbudet mot barnaga (fysisk och psykisk bestraffning) – med tiden göra klart att det aldrig är tillåtet att kränka barn i hederns namn. Om det är svårt? Tänk så här: Det går visst!

Annika Norée

Annika Norée är docent i straffrätt. Hon har främst verkat som forskare och lärare i ämnet vid Stockholms universitet. Hon har publicerat flera böcker och artiklar, däribland avhandlingen Laga befogenhet. Polisens rätt att använda våld.Hon har även haft flera expert- och styrelseuppdrag.