Unik fransk rättegång efter terroristattentaten i Paris 2015

Advokat Frédérique Giffards slutplädering handlade om kärlek. ”Det fanns många förälskade på platserna som attackerades av terroristerna.”

Hon talade inte bara om offrens kärlek, utan också om hur de anklagade delvis drevs av en vrångbild av relationer och drömmar om ett paradis fyllt av unga oskulder.

”Det svåraste att förstå är att ni åtalade aldrig tog avstånd från detta.

Jag talar inte om det politiska eller religiösa projektet, jag talar om det filosofiska och humana projektet. Att ni män låter er förödmjukas genom att man exploaterar er sexuella misär.”

I dag när rättegången är över säger Frédérique Giffard att hon är övertygad om att hon har förändrats under det senaste året, ett år som till stor del ägnats åt processen om attentaten i Paris i november 2015.

Humanitet och värdighet

Rättegången var en särpräglat stark och unik upplevelse, säger hon till tidskriften Advokaten.

– Där fanns mycket humanitet, mycket värdighet. Det är när man hör offren som man verkligen förstår vad terrorismen är och förstår den chockvåg som skapas hos individer och i samhället i stort.

Hon berättar att omkring 400 offer eller familjemedlemmar till offer hördes under förhandlingarna.

Därtill hördes en rad andra personer, bland andra poliser, vårdpersonal och en lång rad experter, förutom de 20 personer som åtalades för att på olika sätt ha haft en anknytning till eller deltagit i attacken. Frédérique Giffard företrädde 24 målsägande, däribland Alva Berglunds familj. Den 23-åriga svenskan dödades vid attacken mot konserthallen Bataclan.

Några tillfällen under processen beskriver hon som särskilt tunga.

– Utöver offrens berättelser var det att se videor från terroristgruppen Daesh, och att se och höra filmer och ljudupptagningar från konserten.

Advokaten säger att hon knappt missade en enda dag av förhandlingarna, som pågick i nästan tio månader.

Omöjligt att arbeta ensam

Men hennes engagemang i målet startade betydligt tidigare, några veckor efter attentaten, när hon kontaktades av en drabbad familj i bekantskapskretsen.

Att hennes slutplädering i juni i år handlade om kärlek var inte bara ett personligt val. Många av advokaterna på de målsägandes sida beslutade att samarbeta knappt två månader efter attacken.

– Vi insåg att vi inte skulle kunna arbeta isolerat. En av anledningarna var att vi förstod att det skulle bli psykiskt mycket tungt. Dessutom var allt nytt och fallet enormt omfattande. Handlingarna uppgick ju till en miljon sidor när rättegången började.

Advokaterna utbytte information och delade upp arbetet mellan sig. Målet var också att inte i onödan störa domarna som ansvarade för den juridiska undersökningen.

Särskilda skador hos offren

Ett år efter attentatet publicerade advokaterna också en vitbok tillsammans, där de förklarade varför offer för terrorism borde behandlas på samma sätt som personer som drabbas av andra kollektiva katastrofer. De krävde att den statliga skadefonden skulle erkänna ytterligare två former av skada: den rädsla för omedelbar död som personer som befann sig på platsen kan drabbas av i efterhand, och även den skada som en del familjer utsattes för när de fick leta i flera dygn efter dödade närstående.

– Många av våra förslag i vitboken antogs av regeringen.

Frédérique Giffard tog senare själv initiativet till ett unikt och nytt samarbete, som hon kallar för ”kollektiva slutpläderingar”. Hon berättar att tidigare terroristrättegångar i Frankrike har blivit onödigt utdragna och röriga, därför att flera advokater ställde samma frågor och samtliga skulle plädera. Den här gången delade de in sig i arbetsgrupper som kunde koncentrera sig på olika delar av materialet.

Pläderade kring teman

– I stället för att plädera 2 500 gånger för alla klienter, pläderade vi kring teman. Jag talade om kärlek. Någon annan kring barnen. En kollega talade om de överlevandes skuldkänslor.

Ett 90-tal av advokaterna valde att plädera som vanligt, en del avstod helt, men omkring 130 av dem deltog i projektet.

Frédérique Giffard säger att försöket slog så väl ut att hon är övertygad om att liknande samarbeten kommer att ske vid framtida stora rättegångar i Frankrike.

Ytterligare en nyhet under processen var att advokaterna på de måls­ägandes sida beslutade att agera solidariskt gentemot kollegorna på försvarssidan.

I Frankrike får såväl tilltalade som målsägande i terroristrättegångar statlig rättshjälp. Men arvodena betalas ut per klient. Det betyder att en advokat som företräder många personer får betydligt mer betalt för sina dagar i domstolen, än en advokat som bara har en klient.

Enligt tidningen Le Monde, som citerar justitieministern, uppgick advokatkostnaderna till omkring 50 miljoner euro och utgör den största utgiftsposten för rättegången. Frågan har i efterhand skapat en viss debatt, eftersom några större advokatbyråer som har företrätt hundratals klienter har fått en hög andel av honoraren.

– Systemet är framför allt orättvist gentemot försvarsadvokaterna, säger Frédérique Giffard.

Solidaritet med försvaret

På initiativ av den förre ordföranden i Paris advokatsamfund, Oliver Cousi, beslutade de målsägandes advokater att dela med sig av sina inkomster, upp till 10 procent av arvodena, till dem som företrädde de tilltalade.

Advokat Olivia Ronen säger att hon hade gått i konkurs om inte kollegorna på andra sidan hade agerat som de gjorde, eftersom justitiedepartementet i ett tidigt skede beslutade att inte ersätta försvarsadvokaterna utöver den statliga rättshjälp deras klienter skulle få.

Olivia Ronen har tillsammans med kollegan Martin Vettes haft en tung arbetsbörda under det senaste året eftersom de har försvarat Salah Abd­eslam, den enda av de terrorister som var med under kvällen i Paris som överlevde attentaten.

De två advokaterna skulle ha delat på ett arvode på knappt 3 000 kronor om dagen, men tack vare det solidariska systemet fick de skäliga inkomster under rättegången.

Svårare att samarbeta

Olivia Ronen berättar att de drygt 30 försvarsadvokaterna också samarbetade under processen, men inte i alls samma utsträckning som på ”andra sidan”.

– Våra klienters situation var så olika. Men vi utbytte information, och det hände att vi agerade gemensamt, när vi ansåg att försvarssidan inte behandlades korrekt. En eftermiddag protesterade vi mot att det förekom applåder i salen, och mot att de biträdande domarna uttalade sig på ett sätt som var på gränsen till partiskt.

Olivia Ronen är 32 år och hennes roll under rättegången har väckt stor uppmärksamhet.

Salah Abdeslam kontaktade henne 2018. Exakt varför han valde henne vill hon inte säga. Men hon antyder att hennes specialisering på just terrorism var en bidragande orsak. Den började när hon 2017 blev vald till sekreterare i ”La Conférénce” hos advokatsamfundet i Paris. Det är en sammanslutning som består av tolv unga advokater som under ett års tid får i uppdrag att försvara samhällets mest utsatta.

Innan rättegångens början förra året, trodde Olivia Ronen att hon skulle utsättas för en våg av hat och kanske tvingas be om polisskydd.

– Jag var orolig för att jag inte skulle kunna leva ett normalt liv under rättegången. Men nej. Jag behövde inte skydd, och i stället för förolämpningar och hot har jag fått mycket uppbackning både från kollegor och andra personer som ansåg att det är viktigt att det blev en rättegång och att de anklagade skulle försvaras korrekt.

Kris i tron på rättsväsendet

Men när hon svarar på tidskriften Advokatens frågor en månad efter att rättegången är över, säger hon att hon ändå befinner sig i en kris.

– En kris i min tro på rättsväsendet. Man håller på att skapa en myt kring rättegången, att den var formidabel, extraordinär, oantastlig. Det stämmer att den var väl organiserad. Men nej. Allt var inte fantastiskt.

Olivia Ronen framhåller att de resurser som staten har lagt ner på just den här processen knappast är en spegel av det franska rättsväsendet.

– Vi saknar domare, vi saknar domstolssekreterare, och nivån på den statliga rättshjälpen är låg. Många fall behandlas på löpande band, och tilltalade kan tvingas pausa sina liv i åratal i väntan på rättegång.

Hon är framför allt djupt besviken över att hennes klient dömdes till Frankrikes strängaste straff, icke-reducerbart livstids fängelse, vilket betyder att han kommer att vara inlåst åtminstone under de kommande 30 åren, utan någon möjlighet till villkorlig frigivning.

Besviken över domen

Domen motiverades med att han var delaktig i massakern. Men Olivia Ronen hävdar att straffet är för strängt, eftersom hennes klient fick samma dom som personer som har begått en rad mord och sexuella övergrepp på barn.

– Jag har aldrig glömt att han deltog i ett massmord. Jag vet att attentaten har skapat oerhörd smärta för många människor. Vi visste att han skulle få ett tungt straff. Men han dödade ingen själv, och har förklarat att han avstod från att spränga sig, säger hans advokat.

Hon säger att hennes klient förändrades under rättegången, och att hans uttalanden i början av processen delvis berodde på att han upplevde en social chock. Han hade suttit isolerad i flera års tid, med videoövervakning dygnet runt, för att förhindra att han begick självmord före rättegången. Han inledde rättegången med att deklarera att han är soldat för Islamiska staten: ”Jag vill vittna om att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är hans profet.”

Ett halvår senare brast han i gråt och bad offren om förlåtelse, vilket i och för sig inte togs på fullt allvar av motståndarsidan. Enligt hans advokat är det ett bevis för en viss lyhördhet under rättegången.

Besviken över beslutet

I dag är Olivia Ronen fortfarande hans advokat, men hon har inte bestämt sig ännu för om hon ska försvara honom när han återigen snart ställs inför rätta i Belgien, för sin inblandning i ett annat attentat. Att Salah Abdeslam meddelade att han inte överklagar den franska domen var också en stor besvikelse för henne och hennes kollega.

– Jag förstår hans motiv, men jag tycker att det är synd. Jag tror att det hade varit värt försöket att framhålla våra argument en gång till.

En annan person, som där­emot uttrycker stor lättnad över att det juridiska efterspelet till attentaten definitivt är över eftersom det inte blir någon ny rättegång, är Philippe Duperron, pappa till Thomas som blev 30 år. Thomas skadades allvarligt vid attacken mot Bataclan, lyckades ta sig ut ur salen, men blev liggande på trottoaren i flera timmar innan han fördes till sjukhus, där han avled.

Rättegångens symboliska betydelse

Philippe Duperron arbetade tidigare som affärsadvokat, men hade gått i pension strax före terroristattacken. De senaste sju åren har han vigt sitt liv åt sina uppdrag för föreningen 13onze15: Fraternité et Vérité, som stöttar offren och deras närstående. Han deltog vid domstolsförhandlingarna i stort sett dagligen.

– Vi har fortfarande sorg, och vi vet att
ingenting kommer att bli som innan. Vi kommer alltid att sakna Thomas. Men rätte­gången har gjort mig gott. Den har fungerat som en rekonstruktion. Det är en mycket viktig fas i acceptansen av vad som har skett. Det är först inför domstolen som offren verkligen erkänns i sin roll som offer. Den är av stor symbolisk betydelse.

Philippe Duperron säger att hos en del andra kommer sannolikt en känsla av tomhet att infinna sig, eftersom rättegångsperioden har varit ytterst intensiv. Han förklarar att de som drabbades av attentaten är en brokig skara, med vitt skilda uppfattningar både om rättegången och om domen, framför allt vad gäller Salah Abdeslam.

Rättvisa och inte hämnd

– Jag tycker att det var för­vånansvärt och nästan chockerande att han fick samma dom som de som hade planerat och organiserat attacken. Jag är förvånad över att han inte över­klagade. Vad betyder det? Att han inte har förtroende för rättsväsendet? Men rättegången var balanserad. Reglerna har respekterats. Domstolen gav individualiserade straff. Alla placerades inte i samma säck. Och jag som målsägande kan bara säga att de dömda fick rättvisa straff. En del offer ansåg att man borde ha gått längre och återinfört dödsstraffet. Men för mig handlar inte rättvisan om det. Jag har alltid sagt att domen ska bygga på rättvisa och inte på hämnd. En dom får inte bli ett svar på gatans krav.

Han anser att tonen var respektfull under de tio månader som rättegången pågick.

– Det förekom mycket känslor och många tårar när de målsägande vittnade. Men få vredesutbrott. Där fanns visserligen ilska, men den uttrycktes med värdighet. Det var delvis rättens ordförandes förtjänst.

Philippe Duperron är också tacksam över att advokaterna samarbetade på det sätt de gjorde. Det gäller inte minst de kollektiva pläderingarna.

– För en advokat kan det vara ganska svårt att placera sitt ego vid sidan om. Men att de inte repeterade samma sak om och om igen var inte bara bra för domstolen, utan även för oss offer.

Obesvarade frågor

Han berättar att trots den omfattande rättegången finns det frågor som han fortfarande inte har fått svar på.

– Vad jag egentligen ville förstå är varför attentaten gjordes. Denna destruktiva vilja att förstöra och att döda. Varför dessa unga personer, som inte har växt upp under svåra förhållanden, slår över i en sådan ­radikalitet att de använder kalasjnikovs och skjuter på unga i sin egen ålder. Förklaringen är viktig för att vi ska kunna arbeta för att attentaten inte upprepas. Men svaret på varför har vi fortfarande inte. Och tyvärr ser vi ju också i dag, även på det ­politiska planet, att radikaliteten och de extrema åsikterna ökar, säger Philippe Duperron. ¶

Anna Trenning-Himmelsbach

Terroristattentaten i Paris 2015

Attentaten

Den 13 november 2015 begick tre grupper terroristattacker på tre olika platser i Parisregionen.

131 personer dödades och över 400 skadades.

Attackerna hade förberetts i Syrien, i Belgien och i Parisregionen.

Ett första kommando anlände vid niotiden på kvällen till idrottsarenan Stade de France i Saint-Denis norr om Paris, där Frankrike och Tyskland möttes i en vänskapsmatch i fotboll.

Männen misslyckades med att ta sig in på stadion. I stället utlöste de sina bombbälten på olika platser i närheten. Utöver terroristerna dog en person.

Några minuter senare körde kommando nummer två runt i Paris 10:e och 11:e arrondissement och sköt med automatvapen mot uteserveringar och barer. 39 personer dödades. En av förövarna sprängde sig själv. De två övriga försvann från platsen men dödades vid ett polisingripande fem dagar senare.

Därefter skedde den tredje attacken mot konserthallen Bataclan, där rockbandet Eagles of Death Metal just hade börjat en konsert inför en publik på 1 500 personer. Männen mördade 90 personer. När attacken var över var de tre terroristerna också döda.

Salah Abdeslam

33 år, är fransk medborgare och uppvuxen i Belgien, och den enda överlevande bland terroristerna, eftersom han slängde sitt bombbälte i en soptunna.

Enligt vad han själv har sagt skulle han ha sprängt sig på en bar, men ångrade sig. Åklagarsidan har ifrågasatt det sistnämnda påståendet.

Han greps i Belgien i mars 2016, och dömdes 2018 till 20 års fängelse i Belgien för att ha avlossat skott mot poliser några dagar före gripandet.

Under hösten 2022 ställs han återigen inför rätta i Belgien för sin inblandning i förberedelserna av tre attentat i Bryssel i mars 2016, där 32 personer dödades.

Salah Abdeslam är nu överförd till ett belgiskt fängelse i väntan på rättegången, men kommer därefter att återföras till Frankrike för att avtjäna sitt straff för attentaten i Paris.

Domarna

Av 20 tilltalade var 11 närvarande vid rättegången. Tre ska befinna sig i frihet, en är fängslad i Turkiet och ytterligare fem antas vara döda.

Samtliga 20 dömdes för att ha deltagit i planeringen av dådet, eller för att på olika sätt och på olika nivåer ha hjälpt terroristerna.

Ingen av dem har överklagat domen.

Salah Abdeslam dömdes till Frankrikes strängaste straff: icke-reducerbart livstids fängelse, vilket betyder att han inte kan uppnå någon strafflindring under de kommande 30 åren.

Därefter kan en domstol ta ställning till om han kan friges.

Ytterligare tre personer dömdes i sin frånvaro till samma straff för att ha planerat och beställt attackerna.

Bland de dömda finns också svenska Osama Krayem, 29 år, som dömdes bland annat för att ha skaffat vapen till terroristerna. Han dömdes till 30 års fängelse, varav minst 20 år ovillkorligen ska tillbringas i fängelse.

Några personer dömdes till betydligt lindrigare straff och kan nu friges.

Rättegången

Rättegången pågick i nästan tio månader mellan den 8 september 2021 och den 29 juni 2022. Det är den hittills mest omfattande, längsta och påkostade i Frankrikes historia, och föregicks av sex års utredning.

Den ägde rum i en specialbyggd sal med plats för 500 personer inne i Justitiepalatset i centrala Paris. Salen används återigen alltsedan rättegången som berör terroristattentatet i Nice den 14 juli 2016 inleddes i början av september.

Rättegången har filmats för eftervärlden.

De målsägande hade också möjlighet att följa förhandlingarna på distans via en webbradiokanal.

Antalet målsägande uppgick till nästan 1 800 vid rättegångens början, men hade ökat till omkring 2 500 vid dess slut.

Advokaterna

Över 350 advokater medverkade vid rättegången, varav ett 30-tal på försvarssidan.

Vid terroristrättegångar i Frankrike får både de målsägande och de tilltalade statlig rättshjälp.

Enligt tidningen Le Monde, som i sin tur citerar justitieministern, var advokatkostnaderna den största utgiftsposten under rättegången. Advokaternas arvoden uppgick totalt till omkring 50 miljoner euro, alltså över 500 miljoner kronor.