Den nya migrationsrätten skapar lidande

Under 2022 slogs ett nytt dystert rekord i världen. Antalet flyktingar passerade då hundramiljonersstrecket, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Bakom den hisnande siffran döljs lika många människoöden, öden som färgats av krig, naturkatastrofer och klimatförändringar.

Till Sverige når en rännil av alla dessa flyktingar. Och den har blivit allt mindre under de senaste åren. Under 2021 sökte drygt 11 400 personer asyl i Sverige. Det ska jämföras med närmare 163 000 toppåret 2015, men också 24 000 år 2006, bara för att ge ett par exempel.

De senaste årens siffror över asylsökande är alltså låga. Färsk statistik, särskilt framtagen för Advokaten visar dessutom att en stor del av dem som registreras som asylsökande inte är nya i Sverige, utan har levt illegalt i landet tills deras avvisningsbeslut preskriberats. Så har det varit i ett antal år, ett faktum som få tycks känna till och som sällan berörs i debatten.

Samtidigt har Rysslands angrepp på Ukraina skapat en ny flyktingström, som än så länge hanteras enligt andra regler.

Mitt i denna turbulenta tid fick Sverige under förra året en ny utlänningslag. Lagen ersatte både den tidigare utlänningslagen från 2005 och den tillfälliga lag som infördes 2016. Tanken med de nya reglerna var, enligt regeringen, en svensk migrationspolitik som är ”långsiktigt hållbar, med ett humant, rättssäkert och effektivt regelverk som inte väsentligen avviker från de i andra EU-länder”.

Så hur har det blivit? De advokater som Advokaten talat med beskriver ett rättsosäkert system där många människor tvingas leva i år efter år av ovisshet om framtiden, med tidsbegränsade uppehållstillstånd och ständiga omprövningar.

Skapar oro

– I praktiken är den nya lagen en form av undantagstillstånd som har permanentats. Där de som söker uppehållstillstånd, men också vi som jobbar med det och Migrationsverket, ska ha en ständigt pågående förlängningsprocess i ett väldigt stort antal ärenden, utan att det finns vare sig resurser eller regelverk som svarar på frågorna, säger advokat Tomas Fridh, som anser att många av de farhågor som bland andra Advokatsamfundet lyfte inför den nya lagen också har besannats.

De korta uppehållstillstånden har ökat arbetsbördan för Migrationsverket, som redan tidigare haft svårt att hinna avgöra ärenden i rimlig tid. De korta uppehållstillstånden för alternativt skyddsbehövande – 13 månader – i kombination med långa handläggningstider har gjort att många asylsökande tvingas leva sina liv i en ständigt pågående förlängningsprocess.

– Även om vi jurister kanske ser att det blir förlängning i 98 procent av ärendena, så kan den som har flytt förföljelse inte riktigt känna den tryggheten utan behöver ett permanent tillstånd, konstaterar Tomas Fridh.

Även advokaterna Petter Aasheim och Sait Umdi ser att den nya ordningen skapar oro hos klienterna. Och oron får konsekvenser, menar de.

– Jag tror att det försämrar deras integration, i och med att det finns ett visst mått av ovisshet om de ska få stanna eller inte, säger Petter Aasheim.

Advokat Karin Gyllenring delar de andras uppfattning. Hon beskriver övergången till tillfälliga uppehållstillstånd som ett paradigmskifte, och påpekar att redan remissinstanserna lyfte fram att den nya ordningen skulle motverka integration och skapa psykisk ohälsa.

– Det är ju det vi ser nu. Människor som får ett tillfälligt uppehållstillstånd på kanske 13 månader känner en otrygghet och en oro för att skickas tillbaka till sina länder. De har svårare att koncentrera sig på jobb eller skola och tänker bara på rätten att få stanna och på att få återse sina familjer. Det blir en oändlig process som kan pågå i många, många år, år av osäkerhet och otrygghet, säger hon.

Sait Umdi har också upplevt att tillämpningen av den nya utlänningslagen får omänskliga konsekvenser som ingen nog riktigt förutsett. Detta gäller särskilt för familjer där barnen fyller 18 år och blir vuxna i juridisk mening.

Sait Umdi ger ett exempel från sin egen verksamhet: En förälder kvalificerar sig för permanent uppehållstillstånd efter fyra års uppehållstillstånd på grund av arbete. Dock omfattas inte hemmavarande barn per ­automatik av det permanenta uppehållstillståndet, oavsett om barnet är minderårigt eller fyllt 18 år. Det medför att barn kan meddelas ett utvisningsbeslut medan föräldern beviljas permanent uppehållstillstånd. I ­praktiken kan det leda till att föräldern känner sig tvingad att lämna landet, eftersom familjen annars splittras.

– Denna tillämpning strider mot principen om familjens enhet. Ett hemmavarande barn som fyllt 18 år och går i gymnasiet ställs inför valet att hitta ett arbete vid sidan av skolan eller att hoppa av skolan för att arbeta. Annars är risken stor att personen utvisas, påpekar Sait Umdi, som hoppas att lagstiftaren helt enkelt förbisett detta scenario.

– Det skulle vara förfärligt om man insett denna orimlighet i lagstiftningen, men ändå inte vidtagit åtgärder, summerar Sait Umdi.

Karin Gyllenring ser också stora problem med den nya utlänningslagen. Inte minst är det otillfredsställande att en del av bristerna i den tillfälliga lagen nu gjorts permanenta, som svårigheten att få till stånd familjeåterförening eller framför allt att erhålla permanent trygghet i Sverige.

– I grunden var ju syftet med den tillfälliga lagen att begränsa invandringen, och lagstiftaren skrev i förarbetena att de var medvetna om att lagen kunde leda till mänskligt lidande och familjesplittring, men motiverade detta med att lagen var just tillfällig, påpekar Karin Gyllenring, och fortsätter:

– Nu har den lagen blivit permanent med några små ändringar. Det är klart att det blir problematiskt för berörda grupper. I stället för att erbjuda permanenta uppehållstillstånd för människor på flykt, erbjuder lagen permanent osäkerhet och splittrade familjer, säger hon.

Samtidigt är det ändå positivt att lagen är just permanent, anser Karin Gyllenring.

– Det skapar i sig större rättssäkerhet tack vare större förutsebarhet gällande vilka juridiska verktyg vi har att jobba med. Det ger oss också större möjlighet att med tiden erhålla nödvändig praxis från Migrationsöverdomstolen.

Även Petter Aasheim ser vissa fördelar med den nya lagen, som att det blivit lättare för barn att få uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter. Han får medhåll från Tomas Fridh, som också lyfter fram den så kallade gymnasielagen som en framgångshistoria.

Har frågor kvar

De tillfälliga tillstånden påverkar inte bara klienterna – de förändrar också biträdenas sätt att arbeta.

– När klienten får sitt första positiva beslut börjar vi ofta direkt förbereda för förlängningen, förklarar Karin Gyllenring, som ser att de korta uppehållstillstånden på ibland endast 13 månader gör att tiden mellan tillstånd och förlängning kan bli väldigt kort.

De övriga advokaterna har samma erfarenhet. Situationen gör det många gånger svårt att dra en tydlig gräns för biträdesuppdraget.

– Tidigare var det möjligt att nå ett slutligt tillstånd, när de kunde lämna det krisläget och gå över till att etablera sig. Jag behövde inte längre hantera människor i kris. Nu tar jag emot krisdrabbade människor och när jag är färdig är de inte ute ur krisen, utan de fortsätter att ha väldigt stora behov, säger Tomas Fridh, som säger att han känner ett ansvar för sina klienter även när uppdraget formellt är över.

– När jag avslutar mitt uppdrag har de en ny fråga: vad händer om ett år? I dagsläget är det svårt för den som ansöker om förlängt uppehållstillstånd att få ersättning för juridisk hjälp. Personer som beviljats uppehållstillstånd på grund av alternativ skyddsstatus och där Migrationsverket bedömer att det finns presumtion för förlängning har till exempel ingen rätt till biträde i asylutredningen, berättar Tomas Fridh.

Problemet är bara att utredningen i sin tur kan leda till att presumtionen ändras, och en avvisning plötsligt blir aktuell. Som biträde har då Tomas Fridh och hans kolleger en färdig utredning som måste bemötas.

Karin Gyllenring, som ofta fortsätter att arbeta med förlängningsansökan, är också väl medveten om att hon som regel inte kan räkna med ersättning från staten. I stället får klienten själv stå kostnaden, eller söka medel från någon av de organisationer och fonder som finns. Det händer också att arbetsgivare går in och betalar, berättar hon.

Praxis behövs

Det är tydligt att den nya lagen väcker många frågor, både hos asylsökande och hos migrationsadvokaterna. Inte så konstigt – mycket av migrationsrätten handlar om bedömningar och tolkningar i enskilda fall. Redan när lagen antogs konstaterade också många kunniga jurister att mycket av tolkningarna lagts i händerna på domstolarna, och ytterst Migrationsöverdomstolen.

Problemet är bara att Migrationsöverdomstolen hittills kommit med ganska lite vägledning, anser advokaterna. Karin Gyllenring pekar på att domstolen hittills i år endast kommit med fem vägledande avgöranden, och lämnat sju prövningstillstånd.

– Den takten innebär att det kommer att ta många år innan alla rättsfrågor i den nya lagen klargörs av högsta instans, konstaterar hon.

Bristen på prejudikat gör området svårarbetat, anser Karin Gyllenring, som ser många områden där det skulle behövas vägledning. Ett är frågan om vad den nya lagskrivningen ”särskilt ömmande omständigheter” för vuxna egentligen innebär.

Även Petter Aasheim anser att det behövs förtydligas vad särskilt ömmande omständigheter för vuxna innebär. Lagregeln kom, enligt Petter Aasheim, till med de tidigare ensamkommande barnen från Afghanistan i åtanke. Dessa barn är nu vuxna och i många fall etablerade i Sverige. Frågan är bara hur stark anknytningen till Sverige måste vara.

– Frågan är om ungdomar beviljas uppehållstillstånd utifrån den lättnad som finns för just den gruppen, eller om Migrationsverket i praktiken ändå kräver synnerligen ömmande omständigheter. Där kanske Migrationsöverdomstolen borde gå in och förtydliga var ribban ligger, säger Petter Aasheim.

Sait Umdi lyfter fram grunden för permanent uppehållstillstånd som ett problemområde. Hans upplevelse är att reglerna i dag tillämpas närmast godtyckligt, och att olika enheter inom Migrationsverket kan göra helt olika bedömningar i likartade fall.

– Det skapar rättssäkerhetsproblem eftersom lagstiftningen inte blir förutsägbar. I dag är det väldigt svårt att ge rådgivning inom migrationsrätten just för att den är så oförutsägbar. Lagstiftaren har lämnat väldigt mycket utrymme för bedömningar till rättstillämparen. Det skapar problem, för det ger grund för godtyckliga bedömningar, säger Sait Umdi, som vittnar om en stor frustration hos migrationsrättsadvokater.

– Genom åren som jag har jobbat med detta så har fler och fler lämnat rättsområdet, på grund av bristen på rättssäkerhet. De vill inte vara del av ett så rätts­osäkert rättsområde, hävdar han.

Siffrorna överdrivna

Mitt i anpassningen till den nya utlänningslagen anföll så Ryssland sitt grannland Ukraina, och hela flyktingsituationen i Europa förändrades. Plötsligt strömmade flyktingar in över EU:s gränser, vidare till hela unionen, inklusive Sverige.

EU svarade med att aktivera sitt massflyktsdirektiv för ukrainarna, som därmed kunde få skydd för en begränsad tid utan att genomgå den vanliga asylprövningen. Till och med augusti i år hade närmare 47 000 flyktingar begärt skydd under massflyktsdirektivet. 97 procent fick bifall på sin ansökan.

De ukrainska flyktingarna har i normalfallet ingen rätt till offentligt biträde i processen så länge massflyktsdirektivet gäller. Därför har advokaterna inte heller haft särskilt många ukrainska klienter. Frågan är bara vad som händer med ukrainarna när direktivet upphör att gälla i mars nästa år. Ett möjligt scenario är förstås att EU-länderna förlänger massflyktsdirektivet. Men Tomas Fridh är ändå lite orolig.

– Migrationsverket har redan i dag rekordlånga väntetider för förlängningsansökningar. Då undrar man hur det ska gå när ukrainarnas asylsökningar ska prövas enligt samma system. Finns det resurser till det? frågar han.

Än så länge är de ukrainska klienterna alltså få. Men flera advokater vittnar om att de under de senaste åren fått bistå fler ryssar än tidigare, ryssar som alltså flytt undan Putins regim. Karin Gyllenring beskriver att Migrationsverket i många fall ansett att dessa ryssar kunnat få myndighetsskydd i sitt hemland, och avslagit asylansökningarna. Avslagen har dock ändrats av migrationsdomstolarna.

– Här vore det bra med lite uppdaterad kunskap och ett rättsligt ställningstagande från Migrationsverket, fastslår Karin Gyllenring.

Förutom ukrainarna, som alltså sällan får offentliga biträden, vittnar åtminstone Petter Aasheim om att han märker att färre flyktingar och skyddsbehövande i dag söker sig till Sverige än tidigare under hans verksamma år.

– En väldigt stor del av de asylärenden som jag får i dag är personer som har preskriberade ärenden, alltså att de har vistats här i fyra år efter utvisningsbeslut och har rätt att söka igen, säger Petter Aasheim, som beskriver det som att det förekommer mycket rundgång i systemet.

Och ny statistik från Migrationsverket bekräftar Petter Aasheims känsla. Under de senaste tio åren har i genomsnitt 2 500 av de inkomna asylsökningarna varje år kommit från personer som tidigare fått ett avvisningsbeslut, som sedan preskriberats.

Antalet är relativt stabilt mellan åren, samtidigt som den totala mängden asylsökande minskat. Förra året kom därför så mycket som en dryg fjärdedel av alla asylansökningar, drygt 3 000 av omkring 11 500 ansökningar, från personer som redan levde i Sverige. Den massinvandring som ibland beskrivs i debatten syns alltså inte till.

Missgynnar erfarenhet

Färre asylsökande i Sverige kan förstås innebära att det också behövs färre offentliga biträden. Ingen av de intervjuade advokaterna har dock ännu märkt någon tydlig nedgång i antalet ärenden. Däremot finns en hel del synpunkter på Migrationsverkets hantering av biträdenas förordnanden och ersättningar.

Sedan några år tillbaka är Migrationsverkets förordnandesystem datoriserat. Advokater och andra jurister som åtar sig uppdrag som offentliga biträden anmäler detta till Migrationsverket, och redovisar vilka tider de finns tillgängliga i en digital kalender. Uppdragen fördelas sedan på ett sätt som är tänkt att vara rättvist.

Petter Aasheim är kritisk mot systemet, som han menar missgynnar erfarna och ofta begärda biträden.

– Den som blir begärd räknas också som att han eller hon har fått ett förordnande. Det har gjort att jag inte längre får några förordnanden ex officio från Migrationsverket, eftersom jag blir begärd, säger han, och tillägger att så är det inte i brottmål.

I kombination med kravet på att redovisa sin kalender har förordnandesystemet fått Petter Aasheim att sluta ta ex officio-förordnanden från Migrationsverket, för att i stället bara arbeta med uppdrag där han är begärd.

– Jag skulle ändå inte få uppdragen, då finns det ingen anledning att hålla på och serva Migrationsverket med min kalender. När folk begär mig så får verket helt enkelt ringa min sekreterare, precis som i alla andra typer av ärenden. Detta i sin tur gör att jag bara får begärda ärenden just nu, förklarar han.

För klienternas del innebär dagens system en risk för sämre juridiskt stöd, påpekar Petter Aasheim.

– Om du inte har förslag på namn när du söker asyl får du per automatik de minst efterfrågade biträdena. Det ser jag som ett potentiellt rättssäkerhetsproblem.

Även Tomas Fridh tycker att kravet på att redovisa sin kalender är besvärligt, inte minst när antalet migrationsrättsliga uppdrag minskar, och han behöver arbeta en del med andra typer av ärenden.

– Då blir det väldigt svårt att tillgodose Migrationsverkets krav på att vara tillgänglig, konstaterar han.

Utgår från schabloner

Förutom förordnandesystemet har advokater också under lång tid pekat på problem med att de tvingas agera bank åt staten, när Migrationsverkets betalningar tar lång tid. För ett biträde kan det innebära inte bara att man får vänta på ersättning för sitt arbete, utan också att biträdet tvingas ligga ute med kostnader för tolk och momsbetalningar.

Sedan några år har Migrationsverket centraliserat utbetalningarna till offentliga biträden. Kostnadsräkningarna handläggs därmed numera separat från själva ärendet. Har det blivit bättre på detta vis? Meningarna går isär.

– Det har blivit allt vanligare att vi får vänta en längre tid, i vissa i fall i månader, på beslut i ersättningsfrågan, trots att beslut är fattat i ärendet, säger Sait Umdi, som ser att väntetiderna skapar stora problem för byråer specialiserade på migrationsrätt.

Petter Aasheims erfarenhet är att det tvärt om blivit bättre, jämfört med tidigare år. Däremot blir hans kostnadsräkningar ofta prutade. Nedskärningarna tyder, enligt Petter Aasheim, på okunskap om regelverk och praxis. Många gånger ger migrationsdomstolarna sedan honom rätt, och höjer ersättningen, men överklagandet i sig skapar onödigt dubbelarbete konstaterar Petter Aasheim.

– Det är jättetråkigt. Jag är ändå erfaren och jag har förkunskaper som gör att jag kan göra ett gott arbete utan att grotta ner mig. Men är du ett oerfaret biträde som får några ströförordnanden per år kommer du garanterat inte att få betalt för det arbete du måste lägga ner för att göra ett bra jobb, säger han, och tillägger att svårigheten att få betalt är ett rättssäkerhetsproblem.

Bland det som prutas finns ofta möten med klienter för att gå igenom och rätta utredningsprotokoll, liksom skrivande av inlagor.

– Min känsla är att Migrationsverket utgår från någon slags schablon, ”så här många timmar borde ett asylärende ta”. Blir det mer så ska det prutas, oavsett vad. Då hittar man mer eller mindre på egna rättsregler för att pruta.

Sait Umdi har precis samma erfarenhet och nämner även han just genomgång av protokoll och inlagor som svåra att få betalt för.

– Vi skär redan själva i våra kostnadsräkningar och sedan vill Migrationsverket skära ytterligare i dem. Det blir inte hållbart i längden. Då kommer fler och fler verkligt kompetenta biträden att hoppa av och lämna det här rättsområdet, säger han.

Även Petter Aasheim och Tomas Fridh beskriver ett rättsområde där många erfarna väljer att hoppa av för att syssla med annat.

– Duktiga, erfarna jurister väljer andra områden, för att ha lite mer fritid och få en bättre fördelad arbetsdag, säger Tomas Fridh.

Han upplever att det finns ett fortsatt intresse för migrationsrätten bland unga jurister, just för att den ger möjlighet att verkligen göra skillnad. Och visst är intresset glädjande, menar han.

– Men det är långsiktigt ett problem att det juridiska biträdets arbete ska bygga på individuellt engagemang.

Ligger nära politiken

Trots oklarheterna kring den nya lagen och de praktiska svårigheterna med att få betalt i tid beskriver alla de intervjuade advokaterna sitt arbete med glädje.

– Det är svårt att hitta ett annat rättsområde som har så stor betydelse för människors liv. Under dessa tio år har jag känt stolthet över att kunna bidra till en rättssäker asylprövning och att kunna hjälpa människor i en så utsatt situation, säger Sait Umdi.

Samtidigt känner såväl han som de andra advokaterna oro och frustration inför en situation där politikens fokus ligger helt på att begränsa invandringen och strama åt asylpolitiken.

– Varje dag är en utmaning nu. Det blir väldigt svårt att se människor hamna i en så svår situation och att förklara ett inhumant beslut. Som att förklara för en förälder att ”ja, du får stanna i Sverige så länge du vill, men ditt barn får inte stanna här”, säger Sait Umdi.

Förutom de juridiska och praktiska bristerna i systemet finns också farhågor om att dagens invandringskritiska opinion kan påverka de många bedömningar som migrationsrätten innehåller. Tomas Fridh talar om en förskjutning i riktning mot hårdare bedömningar.

– Den nya lagstiftningen har ju egentligen inte blivit hårdare, utan bedömningen av skyddsbehov ska göras enligt samma kriterier som tidigare. Ändå har praxis skärpts, säger han.

Ett exempel är kvinnor från Afghanistan som i dag inte automatiskt får skyddsstatus, trots att de i hemlandet förvägras grundläggande mänskliga rättigheter. Här skulle det behövas ett rättsligt ställningstagande, menar han.

– Men det kommer inte något centralt. Det är kanske svårare för verkets ledning i dag att ge sådana anvisningar på grund av det politiska trycket, säger Tomas Fridh, och fortsätter:

– Det ligger i migrationsrättens natur. Bedömningarna har alltid legat väldigt nära samhällsklimatet.

Även Karin Gyllenring uttrycker oro för att Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare ska bli färgade av olika politiska uttalanden. Ett exempel kan vara när Sverigedemokraterna ger uttryck för att flyktingar som ”blir” homosexuella i Sverige ska nekas asyl.

– De insinuerar därmed att hbtqi-flyktingar hittar på sin sexuella läggning eller könsidentitet för att få stanna. Det är klart att det kan påverka handläggare och beslutsfattare att bli mer cyniska och att det riskerar att påverka klienten negativt vid sannolikhetsbedömningar, säger hon.

Inte heller domstolarna är immuna mot samhällsdebatten, påpekar Karin Gyllenring, som ser en direkt effekt av politiskt tillsatta nämndemän som deltar i döm­andet.

Karin Gyllenrings uppfattning får stöd i forskningen. Två studier från 2015 pekade på ett samband mellan politisk tillhörighet hos nämndemän och utfall i olika domar. En av studierna handlade just om migrationsmål, och visade att nämndemän som nominerats av Sverigedemokraterna i mindre utsträckning beviljar asyl till flyktingar än övriga partier, medan de med kristdemokratisk bakgrund i större utsträckning ville ge uppehållstillstånd. 

Ulrika Öster

Den nya utlänningslagen

Den 22 juni 2021 röstade riksdagen för en förändrad utlänningslag, som trädde i kraft redan den 20 juli samma år. Lagen innebar i några fall att reglerna från den tillfälliga lagen permanentades. I andra hänseenden innebar den en återgång till de äldre reglerna, medan annat var helt nytt.

• Lagen innehåller två skyddsgrunder, flykting och alternativt skyddsbehövande. Den tidigare skyddsgrunden övriga skyddsbehövande är borttagen.
• I undantagsfall kan en person få uppehållstillstånd trots att han eller hon inte kvalificerar sig för någon av de två skyddsgrunderna. Det krävs då synnerligen ömmande omständigheter för vuxna, och det något lägre kravet särskilt ömmande omständigheter för barn.
• Tidsbegränsade uppehållstillstånd är huvudregeln (undantaget är här kvotflyktingar). l Uppehållstillstånd för flyktingar beviljas i normalfallet i tre år, medan alternativt skyddsbehövande beviljas uppehållstillstånd för 13 månader.
• Uppehållstillstånd kan efter den första perioden förlängas med två år i taget.
• För att beviljas permanent uppehållstillstånd måste den sökande bland annat ha haft uppehållstillstånd i minst tre år och kunna försörja sig själv.
• Anhöriga kan beviljas uppehållstillstånd under vissa förutsättningar. Bland annat måste den familjemedlem som bor i Sverige vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ha välgrundade utsikter att beviljas uppehållstillstånd under en längre tid. För att uppehållstillstånd ska beviljas för anhöriga krävs också att den familjemedlem som bor i Sverige kan försörja de anhöriga samt att han/hon har en tillräckligt stor bostad.

Ömmande omständigheter

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas.

För barn får uppehållstillstånd enligt första stycket beviljas om omständigheterna är särskilt ömmande. Detsamma gäller för en vuxen person som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Vid bedömningen av om det finns en särskild anknytning får även sådan anknytning beaktas som har uppstått under tiden mellan det att ansökan om asyl gavs in och att uppehållstillstånd beviljas.

5 kap. 6 § utlänningslagen

Massflyktsdirektivet

Massflyktsdirektivet, eller direktiv 2001/55/EG, kom till 2001 i efterföljden av Balkankrigen. Direktivet ställer upp miniminormer för EU-staternas skyldighet att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer till en eller flera medlemsstater inom Europeiska unionen. Direktivet är tänkt att tillämpas när den ordinarie asyllagstiftningen inte räcker till för att hantera ett stort inflöde av asylsökande. I och med Rysslands invasion i Ukraina beslutade EU att aktivera direktivet just för de ukrainska flyktingarna. Direktivet omfattar:

• ukrainska medborgare bosatta i Ukraina före den 24 februari 2022
• statslösa personer, och medborgare i andra tredjeländer än Ukraina, som åtnjöt internationellt skydd eller motsvarande nationellt skydd i Ukraina före den 24 februari 2022
• familjemedlemmar till personer som avses i de första två punktsatserna l personer som har permanent uppehållstillstånd i Ukraina och var bosatta där före
  24 februari 2022, och som inte på ett tryggt sätt kan återvända till sina ursprungsländer.

Syftet med massflyktsdirektivet är att avlasta asylsystemet. Flyktingar som omfattas av direktivet beviljas därför tidsbegränsat skydd utan ordinarie asylprövning. Uppehållstillståndet gäller från det datum tillståndet beviljas till och med den 4 mars 2023.