Om betydelsen av vetenskaplig allmänbildning om barnförhör

Psykologiska frågor som handlar om utsagor från barn och minnen från barndomen har inom juridiken ofta betraktats som svåra, speciella och känsliga. Till följd av detta har hanteringen av dessa frågor dominerats av en eller ett fåtal, mer eller mindre informellt utsedda, experter. Dessa har, ofta med hänvisning till resonemang kring vad som är barnets bästa, anlitats för att lansera metoder för barnförhör samt ofta också att utvärdera dessa. I de fall där experter och de metoder de lanserat varit anpassade till vetenskaplig kunskapsutveckling inom barnförhörsforskning, så har förstås den typen av arrangemang stora fördelar. Exempelvis har vi under ett antal år i Sverige haft en situation där medlemmar i svensk poliskår, med stöd i den här typen av expertuppfattning, kommit att utbildas i att hålla förhör utifrån det så kallade NICHD-protokollet. Ett sådant är förstås att föredra framför en situation där till exempel polis, åklagarmyndighet, socialtjänst, rättsväsende och advokatkår närmar sig barnförhörets teori och praktik lite ”på känn”.

Men samtidigt finns tydliga risker med att överlämna alltför stora delar av frågor med relevans för exempelvis juridiska bedömningar eller bedömningar kring vad som är barnets bästa till enskilda självutnämnda auktoriteter. Det kanske allvarligaste problemet är att en alltför inskränkt tillit till en eller ett par individers kunskap, åsikter och förmågor i den här typen av frågor riskerar att leda till att olika perspektiv i viktiga frågor aldrig kommer att brytas mot varandra på det sätt som är så centralt i både akademin och i en rättsstat. Detta problem diskuteras bland annat i slutbetänkandet från SOU 2015:52 (den så kallade Bergwallkommissionen) som konstaterar att i en situation där en grupp människor använder sakkunskap som inte alla medlemmarna i gruppen förmår ifrågasätta riskerar så kallat ”grupptänkande” att uppstå. Konsekvensen blir då att man helt undviker kritiska diskussioner, vilket i sin tur riskerar att leda till grava felbedömningar.

Hur kan man då minska risken för att den här typen av problem ska uppstå när det gäller just barnförhör? En uppenbar men ändå i ett svenskt perspektiv fortfarande relativt obeprövad metod är att helt enkelt arbeta för att öka den grundläggande, vetenskapligt förankrade allmänbildningen om barnförhörsforskning hos praktiker som arbetar med och runt barnförhör. En gemensam kunskapsbas skulle kunna göra det möjligt för olika aktörer att ifrågasätta olika synsätt, tolkningar och perspektiv i hanteringen av barnförhör. Något som gör denna tanke särskilt tilltalande är att den kritiska kunskapsmassan som skulle kunna utgöra basen för en sådan allmänbildning inte är särskilt komplicerad.

I linje med denna tanke påbörjade vi arbetet med en svensk lärobok inom området. Syftet med boken är att erbjuda svenska aktörer möjligheten att på ett lättillgängligt sätt ta del av grundläggande vetenskapligt väletablerad kunskap om barnförhör. Med hänvisning till denna bok (Barnförhör: Att få vetenskap och juridik att fungera i praktiken. Studentlitteratur 2022) listar vi här fem teman som vi tycker utgör en särskilt viktig utgångspunkt för varje vetenskapligt informerad diskussion om barnförhör.

1. Barns minnen är mer känsliga för påverkan än vuxnas.

Barnförhör kräver särskilda hänsynstaganden när det gäller lyhördhet och anpassning av kommunikationen till barnets språkliga och kognitiva utvecklingsnivå. Frågan huruvida förhör av barn kräver särskilda tekniker utöver detta var dock omdiskuterad inom såväl svensk som internationell forskning i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Av särskild betydelse var naturligtvis i detta sammanhang frågan om små barns minnen och berättelser är känsligare för påverkan än äldre barns och vuxnas. Denna grundläggande fråga kan dock nu sedan lång tid anses vara besvarad och det forskningen visat är att en sådan större känslighet för påverkan finns hos barn. I en första våg av studier i början av 1990-talet kom mönster av sådana effekter att bli särskilt tydliga i experimentella studier av den så kallade felinformationseffekten, det vill säga den effekt ledande frågor ställda vid ett särskilt tillfälle kan få på en spontan beskrivning av en händelse vid ett senare tillfälle. Senare forskning har visat att samma mönster också gäller för andra typer av misstag såsom i bedömningar av minnesbilders ursprung och även minnen för stressfyllda händelser som involverar barns egna kroppar. Barns förmåga att korrekt redogöra för sådant de varit med om påverkas också mycket av hur lång tid som går mellan händelsen och den möjlighet de ges att berätta. De är också känsligare för social påverkan exempelvis i form av selektiv uppmuntran. Barnförhör behöver i och med detta utformas på sätt som minimerar den här typen av påverkans­effekter.

2. Även små barn kan lämna tillförlitliga utsagor.

Omfattande forskning har under de senaste decennierna bedrivits om faktorer som kan påverka barns förmåga att lämna korrekt och fullständig information. Denna forskning har oftast designats så att man jämfört grupper med barn som utsatts för olika typer av påverkan med kontrollgrupper där påverkan inte skett. Ett mycket viktigt genomgående fynd i denna typ av studier är att små barn, som inte utsätts för påverkan, normalt berättar om händelser de varit med om på ett lika korrekt sätt som äldre barn och vuxna. Små barns berättelser är visserligen ofta ordfattigare än äldre barns och språkliga formuleringar, ordförråd med mera kan skilja sig, men tillförlitligheten är normalt inte sämre så länge barnet förhörs kort tid efter den aktuella händelsen.

3. Ett spontant fritt berättande är centralt.

Ett sätt att undvika risken för att en berättelse påverkas av information från exempelvis en intervjuare eller förhörsledare är att hjälpa den intervjuade att fritt och på sitt eget sätt återge och beskriva en händelse. I jämförelse med att till exempel ställa frågor om huruvida den förhörda känner igen olika typer av scenarion, platser, föremål eller personer är fördelarna mycket stora med att berätta fritt – särskilt vid förhör eller intervjuer av barn. En fördel är exempelvis att det språk som används i fritt berättande automatiskt anpassas till barnets ordförråd och språkliga utvecklingsnivå. Ett exempel som vi nämner i boken Barnförhör är en flicka som i en redogörelse för hur hon bevittnade mordet på sin pappa berättar att en bil med tända strålkastare stannade framför henne och pappan strax innan han sköts. Skulle förhörsledaren ha velat reda ut frågan huruvida flickan blev bländad av ljusen eller tydligt kunde se den som sköt skulle det naturligtvis ha varit nödvändigt att först reda ut om hon förstod vad ordet blända betyder. Genom att i stället vänta ut den punkt där flickan själv spontant berättar om detta (”Jag såg inte riktigt så bra för det var ljus som gjorde och jag kunde inte titta då.”), försvinner denna problematik och redogörelsen blir automatiskt perfekt anpassad till hennes egen språkliga nivå. Andra fördelar är att det fria berättandet underlättar för den förhörde att följa de associationsbanor utifrån vilket just hen organiserat sitt minne och därmed i typfallet leder till att mer information kommer fram. Allra viktigast är dock, framför allt när det gäller barn, att det fria berättandet leder till mer tillförlitlig information bland annat därför att förutsättningar för suggestionseffekter och misstag i ursprungsbedömning minimeras.

4. Barnförhör bör struktureras utifrån en specifik sekvens.

De tre robusta forskningsfynd som diskuterats ovan (1. att barns beskrivningar är känsliga för påverkan; 2. att barn kan lämna korrekta uppgifter om de förhörs kort tid efter en händelse och 3. att det fria berättandet utgör den säkraste grunden för ett sådant förhör), har lett till att ett antal metoder för förhör med barn och särskilt känsliga vittnen utvecklats. Eftersom de ovan beskrivna observationerna har gjorts med vetenskapliga metoder brukar ofta metoderna beskrivas som ”forskningsbaserade” eller ”vetenskapligt grundade”. Flera har varit föremål för ytterligare vetenskapliga utvärderingar – baserade såväl på verkliga fall som på experimentella försök. Kännetecknande för samtliga metoder är att det fria berättandet utgör förhörets eller intervjuns kärna, men att de utöver detta delar upp förhöret i faser. Normalt kommer det fria berättandet då kontakt etablerats och intervjuns eller förhörets förutsättningar retts ut. Då möjligheterna till fritt berättande uttömts kan uppföljande och förtydligande frågor (till exempel frågor baserade på igenkänning) behöva ställas. Därefter avslutas förhöret.

(Se illustration.)

5. Att hålla barnförhör är en färdighet som behöver tränas.

Att intellektuellt förstå de ovan beskrivna principerna, inklusive de principer som gäller för hur ett bra barnförhör bör genomföras, torde vara möjligt för de allra flesta. Ett sista viktigt fynd, baserat på såväl erfarenhet som forskning, är dock att en sådan förståelse inte automatiskt leder till en tillräcklig kompetens för att genomföra ett bra barnförhör. Här behövs också strukturerad träning och kontinuerlig utvärdering. Ett viktigt skäl till detta är att förmågan att genomföra mänskliga samtal är en färdighet minst lika mycket som en teoretisk kunskap. Ett annat skäl är att de flesta vuxna som har erfarenheter av att prata med barn normalt lägger sig till med ett sätt att tala som är direkt olämpligt att använda i en situation där barnet utgör en unik källa till information. Detta ”normala sätt” att tala med barn innebär att den vuxne hjälper till med handledning och tolkning av barnets berättelse där exempelvis ledande frågor, särskilt till små barn, ofta utgör ett betydande inslag. Utvecklingspsykologisk forskning talar för att det här sättet att tala med barn har stora fördelar i att det kan utveckla barnets förmåga att berätta om och förstå sig självt. Att vuxna i andra sammanhang än barnförhör och utredande barn­intervjuer använder denna samtalsmetod är alltså ingenting att moralisera över. Men samtidigt innebär det att personer som är duktiga på och har stor erfarenhet av att prata med barn bör träna på att undvika att falla in i sin vanliga intränade samtalsstil när de håller barnförhör. Det som avslutningsvis skiljer barnförhör mest från andra samtal och förhör är att de i de flesta fall hålls i multidisciplinär samverkanskontext där flera andra yrkesverksamma praktiker observerar förhöret i real­tid från det närliggande medhörningsrummet. Samtliga med sina respektive utgångspunkter och uppdrag. För många förhörsledare medför denna kontext ett extra påslag som vi menar att man behöver tränas i och få kontinuerlig handledning i för att förbli bekväm och trygg med.

Vad gäller barns berättelser så är det barnförhörets genomförande, snarare än förmågan att till exempel känna igen ett fabulerande barn, som vi uppfattar som det viktigaste för det juridiska systemet, socialtjänst och polisen att ha gemensam kunskap om. Bakgrunden till detta är att möjligheterna att med vetenskapligt förankrade psykologiska metoder i efterhand skilja ut trovärdiga från felaktiga uppgifter från ett dåligt genomfört barnförhör tyvärr är små. Den information egenskaper i berättelsen som till exempel detalj­rikedom, mängden uttryckta känslor etc. kan ge när det gäller trovärdighet är tyvärr begränsad.

Detta understryker ytterligare vikten av att kunskap om hur barnförhör genomförs på ett bra sätt sprids i breda kretsar. Vad gäller utvärdering av huruvida ett barnförhör genomförts i enlighet med forskningsbaserad kunskap är detta i hög utsträckning en fråga om sunt förnuft, noggrannhet och just grundläggande kunskaper. Man kan få ett slags ganska lättbegripligt kvalitetsmått på förhör genom att statistiskt titta på hur många detaljer i barnets svar som ges som respons på ledande respektive öppna interventioner eller frågor. Ett annat, kanske på ett sätt enklare men samtidigt bredare och mer holistiskt, sätt att i efterhand utvärdera ett förhör presenteras i vår bok i form av en feedbackmanual som i första hand är avsedd att användas i samband med barnförhörsutbildningar. Här utvärderas även sådant som hur samspelet mellan förhörsledare och barnet fungerar, vilka brottsrekvisit som kartlagts, hur tempot i intervjun sett ut etc.

Sammanfattningsvis har forskning om barnförhörets teori och praktik i dag mognat till en sådan nivå att det är rimligt att grundläggande kunskaper görs mer allmänt tillgängliga. Vår förhoppning är att rättssäkerheten och tillvaratagandet av barnets intresse i rättsprocessen därigenom inte blir beroende av en eller ett par specifika experter, utan att rättssystemets vanliga aktörer kan hantera situationer där det finns anledning att genomföra barnförhör eller utredande barnintervjuer på ett initierat och respektfullt sätt.

Rickard L. Sjöberg
Docent i medicinsk psykologi, universitetslektor vid institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet.

Anneli S. Larsson
Lektor vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

Rickard L. Sjöberg är överläkare i neurokirurgi, docent i medicinsk psykologi och lektor vid vid institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet. Hans engagemang ledde till den förnyade granskningen av Kevinfallet.

Anneli S. Larsson är lektor vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hon är disputerad i psykologi och har en bakgrund som bland annat barnförhörsledare inom polisen.

”Barnförhör: Att få vetenskap och juridik att fungera i praktiken”, Studentlitteratur 2022

Den i Sverige kanske mest kända och spridda specifika metoden för barnförhör är det så kallade NICHD-protokollet. Detta är en tydligt strukturerad intervju med förslag på formuleringar i en specifik given ordning. Ett annat exempel är så kallad kognitiv intervju, som är mer inriktad på att optimera förutsättningarna för att återskapa minnesassociationer och därigenom maximera det fria berättandet. Det är dock enligt Rickard L. Sjöbergs och Anneli S. Larssons uppfattning viktigast att de grundläggande principer och den grundstruktur som forskningen visat är av avgörande betydelse för kvaliteten beaktas i barnförhör, och inte att förhöret ges en viss beteckning eller för den delen kan associeras med en viss auktoritet.