Juridiken som en del av någonting större

”En juristutbildning är som att lära sig reglerna till alla världens sällskapsspel utantill, men att aldrig få spela ett enda av dem.”

Min bästa vän Johan och jag gick hemåt i eftermiddagssolen på Övre Slottsgatan i Uppsala efter ytterligare en sokratisk lektion i sakrätt på Universitetshuset. Eftermiddagssolen letade sig ned genom lövverket. Det var runt millennieskiftet och vi var uttråkade. Eller det är inte helt sant. Vi var mer än uttråkade.

Vi kände oss lurade. Båda hade vi sökt oss till juridiken för att vi var intresserade av samhället och att förstå det. Vi ville påverka och göra någon slags skillnad, även om det var väldigt oklart vad den skillnaden skulle bestå i eller vilka uttryck den skulle ta. Vi visste bara att vi ville göra det som var rätt och att juridiken skulle lära oss att förstå skillnaden mellan rätt och fel. Mest av allt skulle utbildningen få oss att diskutera stora principer och avväganden. Rättvisa. Vad skulle den annars handla om? ”Eller kanske får man spela ett av spelen då”, suckade Johan. ”Efter examen.”

Ett par månader senare hade han hoppat av juridiken för att plugga medicin.

Många år senare skulle jag stjäla den där konversationen till min bok Ett ärligt liv som handlar om en ung juridikstudent i Lund som upplever samma frustration över innehållet i en juris kandidat-examen som Johan och jag gjorde. Johan flydde till medicinstudierna. Min huvudperson flyr in i en berättelse fylld av spänning, anarki och uppror. Som vänner och romankaraktärer gör.

Men jag blev kvar. Jag tragglade mig igenom sakrätten och bolagsrätten, somnade till skatterätten och tog ett halvår i Berlin efter termin sex i ett halvhjärtat försök att undkomma. Men jag misslyckades och kom tillbaka till Uppsala och juridiken. Under ett utbyte i Maastricht upptäckte jag EU-rätten och hittade någon slags riktning. En ofullständig union vars syfte var att förena en kontinents folk som genom årtusendena gjort sitt bästa för att utplåna varandra. Öppna gränser, fred, frihet, framsteg. Sturm und Drang. Det var inte att lära sig spelregler, det var att skriva dem för allra första gången. Det var mål och mening. Det var rätt. Och det passade mitt romantiska och aningen grandiosa sinnelag.

Men det var inte det som höll mig fast i juridiken egentligen. Inte då. Och inte nu. För någonstans visste jag redan den där höstdagen på Övre Slottsgatan att det inte var sant att juridik bara var spelregler. Det var kul att tänka på det viset för det ligger såklart något i det. Men jag hade börjat ana att juridik var något mer än avtalslagens torra paragrafer eller svårtolkade rättsfall, något större än det som fick plats på sidorna i förarbeten eller i Strömbergs oändliga band om processrätt.

Men vad?

De senaste årens offentliga samtal har varit prövande för många jurister, även om de flesta av oss har vänt bort blicken och försökt låtsas som ingenting.

”Det är bara snack”, har vi sagt med den distanserade arrogans som utmärker vårt skrå. ”Rubriker och politik, inte konkreta förslag. Inget att ta på allvar.”

Men när vi trots allt har höjt blicken har vi inte kunnat undgå att se hur förslag efter förslag har gått i en enda riktning. Hur krav på repression staplas på krav på repression. Anonyma vittnen, husrannsakan utan brottsmisstanke, visitationszoner, förnedringsstraff. Vi har inte kunnat undgå att se hur förslagen syftar till att utvidga statens makt på bekostnad av individen. Hur rättigheter vi är utbildade att upprätthålla plötsligt verkar devalveras.

”Vi är inte Ungern”, säger vi. ”Vi har grundlagar. Överdriv inte.” Men så ser vi hur regeringen verkar se grundlagarna som rekommendationer, om ens det. Vi ser hur Lag­rådet gång efter gång ses som en remissinstans som kan ignoreras och köras över som om det vore en intresseorganisation som vilken som helst. Hur försvarsadvokater misstänkliggörs för att de gör det arbete de är utbildade för. Det arbete som är centralt för själva grunden i rättsstaten: tanken om att ingen ska utsättas för statens oerhörda kraft utan att få adekvat representation och sin sak prövad.

Att ett fungerande samhälle alltid måste fria om en misstanke inte kan bevisas.

Jurister är konservativa. Vi överdriver inte. Det ligger i sakens natur för den vars utbildning och arbete oftast handlat om att tillämpa spelregler som någon annan stiftat. Det är inte juristens uppgift att ha en åsikt om spelreglernas innehåll. En jurist skapar inte lag. Den tillämpar den.

Men för varje förslag som inskränker individens rättigheter, för varje argument som åsidosätter juridiken, dess företrädare, oss, börjar vi tala med allt mindre övertygelse. Det blir allt svårare att se den man talar med i ögonen och övertyga den om att inte oroa sig. Sverige är inte som Ungern? Det blir allt svårare att upprätthålla den där distanserade arrogansen vi har varit så måna om att lägga oss till med.

Varför? Vad är det som gör juridiken till mer än spelregler?

Vårt samhälle har prövat sig fram genom århundradena. Politiken och åsikterna har böljat fram och tillbaka. Det är inte mycket vi har varit överens om. Men det vi har kunnat enas om har vi gjort till lag för att kunna leva tillsammans, för att ha något att hålla oss till. För att minska livets inneboende godtycklighet. Avtal och ägande. Straff och process. Skadestånd, beskattning, miljö och hälsa. Juridik är summan av det vi har kunnat komma överens om. Den minsta gemensamma nämnaren. Juristens arbete är att upprätthålla den minsta gemensamma nämnaren.

Och under allt det finns det som är själva källkoden. Grundlagarna. De demokratiska processerna, rättigheterna och friheterna. Inte heller de är givna av gud, inte automatiska eller heliga. Kanske är de inte ens rättvisa. Men de är det bästa vi har mäktat med, resultaten och lärdomarna vi har dragit av att testa allting annat. De är vår erfarenhet. Vår historia har lärt oss, bortom varje rimligt tvivel, att våra demokratiska processer och våra grundläggande rättigheter och friheter är garantin för ett fungerande samhälle. De är den sista utposten.

Kanske var det vad många av oss anade redan de där första terminerna på juristlinjen? Att juridiken inte bara var paragrafer, utan någonting mer, någonting större? Kanske är det dags att vi tänker på det igen?

Kanske är det dags att vi till sist pratar om det?

Joakim Zander
Författare och doktor i juridik