Annonser

Var går gränsen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens ansvar vid arbetstagarens agerande i sociala medier?

Eftersom allt fler tidningar tillåter sina medarbetare att bedriva delar av, eller hela, sitt journalistiska arbete via sociala medier – samt det faktum att kränkningar på Internet riskerar att orsaka betydligt större skada än vad som är fallet med motsvarande kränkningar i en tryckt skrift – är det önskvärt att frågan om ansvaret för journalisters agerande i sociala medier får ett svar. Det anser Thomas Ekenberg, advokat, och Yvonne Wingqvist, jur. kand.

Utvecklingen av Internet och vårt alltmer digitaliserade samhälle har inneburit ökade möjligheter att sprida nedsättande uppgifter om såväl offentliga som icke-offentliga personer. Uppgifter som lämnas på nätet når ofta ett vida större antal läsare än de uppgifter som endast förekommer i tryckt skrift. Straffbestämmelserna avseende ärekränkning, däribland förtal, tillämpas på samma sätt för gärningar på nätet som för gärningar utanför nätet. För vissa av dessa gärningar kan tryckfrihetsreglerna vara tillämpliga – till exempel då en journalist sprider nedsättande uppgifter i en tidnings digitala upplaga. Frågan är dock vem som bär ansvaret när en tidnings medarbetare sprider ned­sättande uppgifter i sociala medier, såsom Facebook eller Twitter. Var går gränsen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens ansvar vid arbets­tagarens agerande i sociala medier? 

Artisten Richard Herrey blev för en tid sedan – närmare bestämt på midsommarafton förra året – utsatt för ett så kallat näthat på det sociala nätverket Twitter. En av Aftonbladets medarbetare och anställda hade genom ett antal inlägg på sitt twitterkonto pekat ut Richard Herrey som rasist. Twitterkontot, som journalisten vid den aktuella tidpunkten uppenbarligen bedrev en stor del av sitt journalistiska arbete via, innehöll bland annat en länk till Aftonbladets kultursida. Vidare innehöll merparten av journalistens inlägg länkar till och kommentarer avseende olika artiklar publicerade i Aftonbladets digitala upplaga. Det var således tydligt att Twitterkontot hade en direkt koppling till Aftonbladet. Richard Herrey, som ansåg att de kränkande uppgifterna skadat honom såväl privat som yrkesmässigt, valde att väcka skadeståndstalan på grund av förtal. Mot bakgrund av Twitterkontots tydliga koppling till Aftonbladet, valde Rich­ard Herrey att – i första hand – rikta sin talan mot Aftonbladet. I andra hand framställdes ett skadeståndsanspråk mot journalisten. Som grund för förstahandsyrkandet åberopades att journalisten gjort sig skyldig till förtal och att Aftonbladet är ansvarigt i egenskap av arbetsgivare. Frågan i det mål som för närvarande pågår vid tingsrätten är därmed bland annat om journalistens eventuella skadeståndsgrundande agerande omfattas av Aftonbladets så kallat principalansvar.

I tryckfrihetsrätten gäller ett ensamansvar för utgivaren av den tryckta skriften. Denne kan ställas till svars för alla brott, som utgör tryckfrihetsbrott, och som sker genom den tryckta skriften. Förtal är ett sådant brott som kan föranleda tryckfrihetsansvar enligt reglerna härom för det fall brottet begås genom en tryckt skrift, såsom en tidning, och om denna är periodisk. Vad är då förtal? Förtal är att peka ut någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att på annat sätt sprida uppgifter som har varit ägnade att utsätta någon för andras missaktning. Något som kan göra att förtalet betraktas som grovt är att de kränkande uppgifterna har spridits i stor omfattning – liksom i detta fall. 

De flesta tidningar har i dag både en upplaga i pappersform och en upplaga i digital form. Såväl pappersupplagan som den digitala upplagan faller under det tryckfrihetsrättsliga utgivaransvaret. Tidningens ansvarige utgivare ansvarar således enligt tryckfrihetsförordningen även för vad som publiceras i tidningens digitala upplaga. Så långt är ansvarsfördelningen mellan tidningens utgivare, tidningen och dess uppgiftslämnare tydlig. Utvecklingen av Internet har dock medfört att det blivit allt mer vanligt att journalister, inom ramen för sitt journalistiska arbete, för att driva trafik till den digitala tidningen eller av andra skäl, förmedlar information via så kallade sociala medier, såsom Twitter, Facebook, Instagram och bloggar. Eftersom de inlägg som publiceras i dessa medier kan delas så att de blir läsbara av en ännu större krets, är risken att eventuella ärekränkande uttalanden orsakar betydligt större skada än vad som är fallet i traditionella medier. Vem bär då ansvaret för skada till följd av ärekränkande uppgifter som lämnas i sociala medier? 

En blogg kan ansöka om utgivningsbevis hos Myndigheten för press, radio och tv enligt reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen. Om ett utgivningsbevis utfärdats faller bloggen, liksom en tryckt skrift, under de särskilda ansvarsreglerna i tryckfrihetsförordningen. De flesta bloggar faller i dag dock under de allmänna reglerna. Det innebär att den som lämnar kränkande uppgifter på sin blogg eller sitt twitterkonto kan ådra sig ansvar enligt den vanliga förtalsregeln. Även de som delar och därigenom sprider sådana uppgifter kan ha ett självständigt ansvar (se om dessa frågor Schultz, Mårten, Förtal och Integritet, s. 153, samt artiklarna ”Vems ansvar är journalistens ord på Twitter”, av Georg Cederskog, publicerad i Dagens Nyheter 18/11 2015, ”Är det förtal att kalla någon rasist”, av Mårten Schultz, publicerad i Svenska Dagbladet 31/8 2015 och "Som om en domare uttalar sig i debatten – journalist kallade artist för rasist på Twitter”, av Jaqueline Balcer Bednarska, publicerad i Dagens Juridik 20/11 2015). 

För det fall det tryckfrihetsrättsliga ansvaret inte kan göras gällande (då det inte är fråga om en tryckt och periodisk skrift) och de nedsättande uppgifterna har spridits i tjänsten borde – liksom i andra sammanhang då arbetstagare vållar skada i tjänsten – rimligtvis arbetsgivaren kunna ställas till svars enligt skadeståndsrättens regler om principalansvar. I det aktuella fallet hade Aftonbladets medarbetare lämnat de kränkande uppgifterna på Twitter och inte i tidningen. Aftonbladet har inte något utgivaransvar avseende Twitter men däremot – i egenskap av arbetsgivare – ett principalansvar för sina anställdas skadeståndsgrundande handlingar i tjänsten. 

Av 2 kap. 3 § skadeståndslagen framgår att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som bland annat innefattar ett angrepp mot dennes ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. Av 3 kap. 1 § sistnämnda lag följer att arbetsgivare ska ersätta skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten. Uttrycket ”i tjänsten” syftar till att begränsa principalansvaret. Detta skall kunna inträda endast under förutsättning att det råder ett visst samband – ett ”funktionellt” samband – mellan den skadevållande handlingen och vederbörande arbetstagares verksamhet för arbetsgivarens räkning. I förarbetena till skadeståndslagen anges att arbetsgivaren ska bära ett ganska vidsträckt ansvar också för vållande till skada genom sådana handlingar av hans arbetstagare som ligger utanför dessas egentliga tjänsteåligganden. När det gäller handlingar av detta slag skall dock som ett minimikrav för principalansvar gälla att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada (se prop. 1972:5 s. 479 ff). 

Den huvudsakliga fråga tingsrätten har att ta ställning till i förevarande fall – förutom frågan om de kränkande uttalandena utgör förtal – är alltså huruvida journalistens agerande har haft ett sådant funktionellt samband med tjänsten att de nedsättande uppgifterna får anses ha lämnats i tjänsten och därmed omfattas av Aftonbladets principalansvar. För detta talar det aktuella Twitterkontots tydliga koppling till Aftonbladet. Journalisten är anställd på Aftonbladet och synes bedriva en betydande del av sitt arbete via nämnda Twitterkonto, som bland annat innehåller en länk till Aftonbladets kultursida (aftonbladet.se/kultur) samt avsändaren ”Aftonbladet Kultur”. De inlägg som publicerats via kontot har kunnat läsas av allmänheten såväl under som utanför journalistens ordinarie arbetstid – om det nu över huvud taget finns någon sådan fastställd. Den del av arbetet som bedrivits via Twitterkontot har vidare kunnat utföras oberoende av tidpunkt på dygnet och oavsett var dess innehavare befunnit sig. Det bör inte ha någon betydelse vid vilken exakt tidpunkt inläggen har publicerats eftersom dessa – fram till dess att kontot raderats – har varit synliga för allmänheten, såväl följare som icke-följare, under obegränsad tid efter publicering. Vidare har arbetsgivaren troligtvis tillhanda­hållit sina anställda utrustning – i form av såväl mjuk- som hårdvara – för att kunna agera i sociala medier, såsom till exempel mobiltelefon och dator/ipad samt därtill hörande abonnemang. 

För det fall de nedsättande uppgifterna inte har lämnats i tjänsten, har journalisten i stället ett självständigt ansvar för den skada Richard Herrey åsamkats. Mot bakgrund av att allt fler tidningar i dag tillåter, eller rentav uppmuntrar, sina medarbetare att bedriva delar av, eller hela, sitt journalistiska arbete via sociala medier – samt det faktum att kränkningar på Internet riskerar att orsaka betydligt större skada än vad som är fallet med motsvarande kränkningar i en tryckt skrift – är det önskvärt att frågan om ansvaret för journalisters agerande i sociala medier får ett svar. Att ett utdömt skadestånd är försumbart pekuniärt är en annan fråga.

Thomas Ekenberg och Yvonne Wingqvist arbetar med särskild inriktning mot affärsjuridik och tvistelösning. De två företräder käranden i det aktuella målet.