Barnet i kläm i vårdnadstvister
Nr 3 2010 Årgång 76Varje år upplever omkring 50 000 svenska barn och ungdomar att deras föräldrar separerar. De allra flesta föräldraparen lyckas själva lösa frågorna om vårdnad, boende och umgänge. Men några tusen klarar det inte och tvingas vända sig till domstol. Det har blivit fler som inte lyckas komma överens. Antalet tvister om vårdnad, boende och umgänge har ökat under de senaste åren. År 2005 behandlade tingsrätterna drygt 2 600 sådana mål. 2009 var antalet drygt 3 800.
Enligt föräldrabalken ska barnets bästa vara avgörande i alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Jur. dr Eva Ryrstedt, docent i civilrätt vid Lunds universitet, har studerat hur barnperspektivet kommer fram i vårdnadstvister. Enligt henne kännetecknas reglerna om vårdnad, boende och umgänge av flera inbyggda spänningar.
– Lagstiftaren talar om att utgå från barnet, men det gör man i själva verket inte. I stället är det en gammalmodig syn på äganderätt till barnet som kommer fram, säger Ryrstedt.
Rätten till umgänge är ett exempel på detta, menar Eva Ryrstedt. För även om lagtexten handlar om att barnet har rätt att umgås med sina föräldrar kan man aldrig tvinga en motvillig förälder att träffa sitt barn. Barnet, däremot, kan ytterst hämtas av polis om han eller hon vägrar träffa en förälder.
Glömmer individen
Äganderätt eller inte, att reda ut vad som är bäst för ett barn i en konflikt mellan föräldrarna är naturligtvis inte lätt.
Begreppet barnets bästa rymmer både objektiva och subjektiva aspekter. Det handlar alltså dels om vad som är bra för barn generellt, något som kan vara nog så svårt att avgöra, och dels om behoven hos just det barn som tvisten gäller.
Eva Ryrstedt har gått igenom publicerade vägledande domar från och med oktober 1998 till och med juni 2009. Studien visar att domstolen i de flesta fall stannar vid de objektiva kriterierna och mer eller mindre glömmer den individ – barnet – som beslutet gäller. Ryrstedt efterlyser en tydligare definition av principen barnets bästa i föräldrabalken.
– Det blir ett begrepp helt och hållet beroende inte bara på samhället och samtiden, utan också på den individ som är satt att tolka begreppet, säger hon.
Rådmannen Marianne Gauffin vid Stockholms tingsrätt är en av dem som har att tolka barnets bästa i mål om vårdnad, boende och umgänge. Hon konstaterar att det i och för sig inte finns någon entydig definition av begreppet, men att begreppet är utfyllt genom olika stadganden. Och grundprincipen är att domstolen ska göra en individuell bedömning.
– Det finns inga schablonlösningar utan man bedömer vad som blir bäst för just det här barnet med just de här föräldrarna, eftersom inget fall är det andra likt, säger hon.
Socialnämndens ansvar
För att kunna göra en individuell bedömning är det viktigt att få en bild av det enskilda barnet. Föräldrarna har mycket kunskap, påpekar Marianne Gauffin, och det gäller att utnyttja deras kunskap som en resurs.
Utöver föräldrarna är naturligtvis barnet självt en nyckelperson. En av barnkonventionens huvudprinciper är att barn ska få komma till tals och uttrycka sin uppfattning i alla frågor som rör dem. Enligt föräldrabalken är det i första hand socialnämnden som ansvarar för att barnets vilja kommer fram i vårdnads-, boende- och umgängestvister.
Flera studier visar dock att barnets åsikter inte alltid redovisas i socialtjänstens utredningar. Det har fått Barnombudsmannen, BO, att kräva att en utredning som inte innehåller uppgifter om barnets åsikter i frågan om vårdnad, boende och umgänge inte ska ses som fullständig, om det inte är barnet självt som velat slippa uttala sig.
– Enligt min uppfattning kommer barnet alltid till tals numera, säger Christer Eiserman, advokat med många års erfarenhet av familjerättsmål.
Hans erfarenhet är att föräldrarna är väl medvetna om att barnets åsikter räknas, något som kan få oönskade effekter.
– Inte sällan utsätts barnet både för mutor, till exempel löfte om en hundvalp, och påtryckningar, till exempel att föräldern visar hur ledsen han eller hon blir om barnet säger att det inte vill bo lika mycket hos föräldrarna, berättar han.
Och advokat Eva Kullman, som ägnar en stor del av sin tid åt familjemål, varnar för att lägga en alltför stor del av beslutet på barnen, som lätt kan känna skuld för att det ”väljer” en älskad förälder framför den andra.
– Jag märker ibland att klienterna och motparten tycker att barnen på något sätt ska avgöra detta. Då säger jag bestämt ifrån: ”Det är inte barnet som ska bestämma, det är ni som ska ta ansvar och lyfta bort ansvaret från barnen. Barn ska komma till tals, men hur det sker och vilket sätt man talar med barnen på är väldigt viktigt, säger hon.
Inte val mellan föräldrarna alltså. Däremot är det viktigt att barnet får berätta om sitt liv, om skola och fritid och allt som kan påverka var det passar bäst att bo eller hur umgänget ska utformas, menar Eva Kullman.
Forskaren Eva Ryrstedt är inne på samma linje.
– Barnet måste få uttrycka hur det ser och upplever sitt liv, till exempel att flytta mellan föräldrarna eller att bo hos den ene och träffa den andre. Det kan ju barn bara uttrycka om man använder bra metoder för det och lär sig tolka vad barnet vill, säger hon.
Ett sådant underlag, där barnet verkligen fått berätta om sitt liv skulle dessutom hjälpa föräldrarna att fokusera på barnet i stället för på den egna konflikten, tror hon.
Saknas metoder
Barnets egen berättelse kan, och bör, alltså vara en nyckel i tvisten, enligt Eva Ryrstedt. Men att tala med barn är svårt, och kräver kunskap, särskilt när barnet står mitt i en konflikt mellan två föräldrar som ofta mår dåligt. Eva Ryrstedts bild är att socialtjänsten ofta saknar tillräcklig kunskap och bra metoder för att fånga barnets åsikter och vilja.
– Det är inte yrkesgruppens fel, utan handlar ju om att man inte haft de resurser de behöver ha. De behöver utbildning, sammanfattar hon.
Dessutom behövs enhetliga modeller för vårdnads-, boende- och umgängesutredningarna, så att domstolen får ett mer stabilt underlag för sina beslut.
– Vilket verktyg som används varierar i dag från kommun till kommun, om de ens har något. Det är allvarligt. Det är väldigt svårt för en domare eller advokat att hantera dessa frågor om det inte finns en ordentlig grund lagd för det, säger Eva Ryrstedt.
Bristen på en enhetlig metod, till exempel i form av checklistor över vilka ämnen som ska tas upp och hur man kan fråga, ökar risken för godtycke. Alla människor bär med sig sina erfarenheter från livet som, om man inte är medveten om dem, kan styra beslut på ett olyckligt sätt.
– Den här erfarenhetsbanken man har kan vara till oerhörd nytta om man vet varför man känner på ett visst sätt. Men om man inte vet varför tappar lokutionen om barns bästa totalt sitt innehåll, säger Ryrstedt.
Bättre, men mer kvar att göra
Även 2002 års vårdnadskommitté pekade i sitt slutbetänkande på behovet av utbildning för de handläggare som utför vårdnadsutredningar. Det handlar enligt utredningen bland annat om att samtala med barn på barns villkor, att tolka barns uttryckssätt och olika utredningsmetoder. Samtidigt konstaterade kommittén att kvaliteten på vårdnadsutredningar förbättrats på senare år, och att barnen fått komma till tals i betydligt större utsträckning än bara några år tidigare.
Rådmannen Marianne Gauffin i Stockholm upplever däremot att underlaget från familjerätten oftast håller god kvalitet, men att det ofta tar för lång tid att få, förmodligen för att familjerätterna inte har tillräckliga resurser.
Advokat Eva Kullman märker i sina mål att utredningarnas kvalitet varierar mycket, beroende på kommun och utredare. Små kommuner har svårt att anställa experter, säger hon. Socialsekreterarna blir mångsysslare, och det märks på kvaliteten.
– Det är enkla saker som att vissa handläggare skriver som att de själva upplevt något, de anger inte källan. Det kan vara oklart varifrån uppgiften kommer, men man får intrycket att det är sanning och kontrollerat, säger hon, och fortsätter:
– Vi ombud som jobbat länge, vi vet ungefär i vilka kommuner det blir bra utredning och samtal med barnen och när det inte blir det. Då har man anledning att vara mer kritisk och ta in egen utredning och annan bevisning, säger hon.
Precis som Eva Ryrstedt efterlyser Kullman en enhetlig modell för vårdnads-, boende- och umgängesutredningar. Dessutom behöver kompetensen höjas, något som kan göras genom att att flera små kommuner samarbetar om familjerätten.
Utgången i vårdnads-, boende- och umgängestvister är ofta svår att förutsäga, anser Eva Kullman. Och ovissheten ökar pressen ytterligare på klienter som redan är i kris. Det blir lätt så att en förälder i tvist lyssnar på alla möjliga källor, vänner, motparten, intresseföreningar och får med sig felaktiga uppfattningar om vad som gäller. Allt detta gör det svårt för föräldrarna att se till barnets bästa.
Vad kan hon som advokat göra när klienten glömmer bort huvudpersonen i tvisten: barnet?
– Man försöker få klienten att tänka på barnets bästa och att ha ett långt perspektiv. Det gäller att vara rätt kritisk mot sin klient när hon tappar fokus, säger Eva Kullman.
Tydlig rådgivning, där man förklarar vad domstolen kan tänkas acceptera och inte, är ett annat sätt. Som regel går det att få klienten tillbaka på ”den smala vägen” som Eva Kullman uttrycker det. Men inte alltid. Och då ska hon som advokat stå vid klientens – förälderns – sida.
– Man får driva det professionellt och ta fram det som åtminstone skulle kunna tala till klientens fördel och sedan med varm hand överlämna detta till domstolens prövning.
Forskaren Eva Ryrstedt förstår advokaternas dilemma i dessa lägen, och har svårt att ge råd.
– De har ju en svår situation, eftersom de är prisgivna till en förälder som inte mår bra – för det gör de ju sällan – och samtidigt prisgivna åt ett system som inte riktigt fungerar och som de måste använda. Det enda jag kan råda dem är möjligen att hela tiden försöka inkludera och föra fram barnet som den viktiga personen i processen, säger hon.
Arga, sårade föräldrar som riskerar att glömma barnets bästa är vardag i tvister om vårdnad, boende och umgänge. Det tycks i det läget vara rimligt att, som lagstiftaren gör, utgå från att det bästa för barnet som regel är att föräldrarna kan komma överens i stället för att domstolen beslutar.
Men Eva Ryrstedt är kritisk till den i hennes tycke överdrivna fokuseringen på överenskommelser. När hon studerade socialtjänstens samarbetssamtal såg hon att barnets bästa ibland kom i skymundan av strävan efter att nå ett avtal mellan föräldrarna. Samtalen blev till förhandlingar, där föräldrarna gav och tog, och barnet decimerades till ett objekt för förhandlingen.
Eva Ryrstedt ifrågasätter inte alls att sanna överenskommelser, där föräldrarna löst sina konflikter och förmår se till barnets behov, gynnar barnet. Men för att nå dit behöver man ofta hjälpa föräldrarna att lösa sin grundkonflikt, som kanske inte alls handlar om barnen, menar Ryrstedt, som vill ha mer terapeutiska inslag i samarbetssamtalen.
Också Barnombudsmannen pekar i rapporten ”Barnets bästa” på risken för att strävan att nå en överenskommelse mellan föräldrarna bara leder till ”kompromisslösningar i syfte att skapa rättvisa mellan föräldrarna”.
Advokat Eva Kullman upplever att strävan efter att nå överenskommelser ibland går för långt.
– Parterna är ibland så rädda för att inte verka samarbetsvilliga och att det ska skada deras sak, att de går med på det ena eller andra utan att man löst den grundläggande konflikten, säger hon.
Även andra advokater i Kalmartrakten har reagerat mot domstolarnas och socialtjänstens fokusering på överenskommelser. De har uppfattningen att det i normalfallet bör hållas ett möte på advokatkontoret med parter och ombud i syfte att nå en lösning.
– Vi vill se vad vi kan åstadkomma och gör där vårt yttersta för att hitta konkreta lösningar. Och går inte det och vi måste driva i domstol berättar vi för domarna att vi har talats vid och försökt hitta en överenskommelse och inte lyckats, så därför får vi be domstolen att hjälpa parterna genom att meddela ett beslut i vart fall interimistiskt, berättar Kullman.
Både advokat Christer Eiserman och rådmannen Marianne Gauffin tror att det som regel är bra för barnen om föräldrarna kan komma överens. Men inte till varje pris.
– Min uppgift är att verka för en överenskommelse som är bra för barnet och inte en förhandlingslösning mellan två arga parter som vill vinna delmoment i en förlikning, säger Marianne Gauffin, och berättar att det händer att hon ber föräldrarna förklara hur de tänkt innan hon skriver dom, om en överenskommelse verkar mindre lyckad ur barnets perspektiv.
Vad göra?
Fällorna och fallgroparna är alltså många när man ska nå fram till barnets bästa i vårdnads-, boende- och umgängesmål, trots att alla parter egentligen vill sträva åt samma håll. Vad kan man göra för att lyckas bättre?
Kunskap är nyckeln, svarar såväl advokater som forskare och domare.
– Jag tror mycket på kompetenshöjning hos domarna och socialsekreterarna och kanske särskilda team och enheter inom socialförvaltningarna, säger Eva Kullman, som också önskar bättre möjligheter att få stöd från barnpsykologer i utredningarna.
Domstolsverket har på senare år satsat mycket på utbildning för de domare som arbetar med familjemål. Marianne Gauffin tycker att hon fått mycket viktig kunskap. Och det behövs.
– Det är inte bara juridik det här, det är så mycket mer. Man behöver kunskap om barnpsykologi, hur barn utvecklas och mer om våld i relationer och hur det påverkar barn och om riskbedömningarna man ska göra och så vidare, säger hon.
Eva Ryrstedt räknar upp flera insatser som behövs.
– Man bör skapa en klarare och tydligare lista av vad som är barnets bästa. Man måste ha bättre utbildning och i vissa fall egenterapi, och man måste ha en klar och tydlig bild av vad barnets rätt att komma till tals innebär, säger hon.
Ryrstedt trycker också på behovet av transparens, för att öka förutsebarheten och möjligheten att lära av varandra. Domstolarna måste motivera sina beslut, påpekar hon, något som domstolen i exempelvis Australien är skyldig att göra om man väljer att besluta mot barnets vilja.
Förslaget om att barn ska få ett eget biträde i mål om vårdnad, boende och umgänge har lagts fram ett antal gånger de senaste åren. I departementspromemorian Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser (Ds 2002:13) föreslog utredaren att domstolen ”i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge” ska förordna ett särskilt biträde för barnet. Förslaget föll av ekonomiska skäl, men har tagits upp igen i flera riksdagsmotioner så sent som vintern 2009–2010. Även Barnombudsmannen driver frågan, men vill gå ännu längre än utredaren och ge barn rätt till eget biträde, oavsett om målet är konfliktfyllt eller inte.
Eva Ryrstedt anser att ett eget biträde kan vara en bra idé, förutsatt att biträdet har tillräcklig kunskap om att tala med barn och tolka barn. Och Eva Kullman tror att egna biträden för barn skulle bidra till snabbare lösningar på tvisterna, något som gynnar barnen.
Christer Eiserman är mer tveksam till förslaget.
– Det är redan många inblandade i målet och jag har svårt att se vad det är som ett sådant ombud ska tillföra målet. Det finns dessutom redan nu möjlighet att utse medlare i målet, säger han.
Fakta
Enligt föräldrabalkens bestämmelser ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Principen om barns rätt att komma till tals uttrycks i formuleringen ”hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad” (FB 6 kap. 2 b §). Om det finns särskilda skäl för det, och inte är skadligt för barnet, får barnet höras inför rätta, men enligt FB är det i första hand socialnämnden som ansvarar för att ta reda på och redovisa barnets inställning.