Risk att barns asylskäl glöms bort
Nr 3 2010 Årgång 76Det menar forskare, advokater och domare, som vill se förändringar av utredningarna för att barnets bästa alltid ska komma fram.
Under 2009 sökte drygt 24 000 personer asyl i Sverige. Över 6 500 av dem var barn. Mer än en tredjedel av barnen kom ensamma, utan familj. Många av de ensamkommande barnen är tonåringar från krigsdrabbade länder som Somalia och Afghanistan.Utlänningslagen kräver att man tar särskild hänsyn till barns behov, Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska som det står i lagens portalparagraf ”särskilt beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Även om barnets bästa inte är asylskäl i sig ska det alltså alltid vägas in i besluten.
Den nya process- och instansordningen i utlänningsärenden infördes 2006 för att öka rättssäkerheten i asylprövningen, för både barn och vuxna. I samband med förändringen ändrades också utlänningslagen på några punkter, bland annat för att starkare lyfta fram principen om barnets bästa och barns rätt att komma till tals.
Så hur har det gått? Tidskriften Advokaten har talat med flyktingadvokater, domare och forskare som alla anser att det finns problem i asylprocessen. Det handlar bland annat om långa väntetider, svårigheter att verkställa beslut om avvisning och om att det saknas kunskap och information om just barns situation i många länder. Mycket tyder dessutom på att tillämpningen av reglerna om uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter, det som tidigare hette humanitära skäl, blivit mer restriktiv.
Allt detta påverkar barn i asylprocessen. Men två problem träder fram som drabbar barn på ett annat sätt än vuxna. Det första är att barns egna asylskäl ibland glöms bort eller inte riktigt räknas. Det andra är att den hårda tillämpningen av det som kallas synnerligen ömmande omständigheter slår mot barn på ett annat sätt än vuxna.
Barnen kommer bort
Så hur kan man egentligen missa barnens egna asylskäl?
Majoriteten av flyktingbarn kommer till Sverige tillsammans med sina familjer. Det innebär förstås en trygghet i livet som de ensamkommande barnen saknar. Men det gör också att barnen riskerar att komma i skymundan.
– Barnen behandlas som ett bagage som följer med föräldrarna. Det kan vara traumatiskt att lämna sitt hemland, men många gånger blir det inte riktigt belyst, säger advokat Lena Isaksson i Umeå, med många uppdrag som offentligt biträde för såväl vuxna som familjer och ensamkommande barn.
Krig och svält drabbar både barn och vuxna, även om de ofta slår hårdast mot barn. Men vissa former av förföljelse och hot riktas mot barn just för att de är barn. Det kan handla om risken att tvingas ut i tjänst som barnsoldat eller att utsättas för könsstympning. Fenomenet kallas barnspecifika asylskäl. På senare år har röster höjts, från bland andra Rädda barnen och Barnombudsmannen, om att barnspecifika asylskäl borde nämnas speciellt som en skyddsgrund i utlänningslagen.
Lena Isaksson betonar att en viktig uppgift för henne som biträde är just att lyfta fram barnens egna skäl. Men det är inte alltid lätt att företräda hela familjen. Dels kan det vara praktiskt svårt att få fram de relevanta uppgifterna från alla medlemmar i en familj med åtta barn. Dels händer det att barn och föräldrar inte har samma kunskap eller ens samma intressen.
– Ibland kan man upptäcka att mamman och pappan har motstridiga intressen. Mamman kanske inte kan berätta för sin man att hon har utsatts för sexualiserat våld, men barnen vet om det. Mörka familjehemligheter som kan ha betydelse kommer inte fram eftersom barnen inte vågar berätta, säger Lena Isaksson, som tycker att man ibland borde överväga att ge flyktingbarn som kommer med sina familjer egna ombud.
Analys av konsekvenser
När Rädda barnen 2008 publicerade sin tredje kartläggning av hur Migrationsverket och migrationsdomstolarna behandlar barns asylskäl visade det sig att barnen ganska ofta hade egna asylskäl. I mer än hälften av fallen kom det fram barnspecifika skäl och former av förföljelse. Däremot ansågs de inte räcka för att ge flyktingstatus. Migrationsverket och domstolarna fokuserades i stället på bedömningar av ömmande omständigheter, föräldrarnas asylberättelser och allmänna överväganden om situationen i länderna de flytt från.
Det är i första hand Migrationsverket som ska utreda vilka skäl som finns för asyl eller uppehållstillstånd. Verket arbetar också på olika sätt för att barns asylskäl ska komma fram, berättar Barbro Bolinder, verksamhetsexpert inom asylprövning vid Migrationsverket.
– Vi arbetar just nu med att få genomslag för en metod för barnkonsekvensanalys inför beslut med ledning av den modell som BO lagt fram, upplyser hon.
Verket ser också över kapitlet om barn i den interna handledningen Utlänningshandboken. Barbro Bolinder berättar också att asylsökande barn alltid ska tillfrågas om sina egna asylskäl, antingen tillsammans med föräldrarna eller ensamma.
Bilden av att barnens asylskäl inte riktigt räknas delas av advokat Marianne Andersson i Göteborg, som arbetat många år med asylrätt. Hon försöker alltid tala med sina barnklienter utan att föräldrarna är närvarande, just för att få en så fullständig bild av deras situation som möjligt.
Lena Isaksson och Marianne Andersson tycker båda att det är en svår uppgift att företräda barn.
– Det är bland det svåraste som finns. I synnerhet som det är en så formaliserad situation där de kommer till advokatkontoret och ska prata med mig som kommer neddykande från himlen, säger Marianne Andersson.
Att anlita utomstående experter kan vara en hjälp för de offentliga biträdena i kontakten med barnen.
– Jag skulle önska att man hade barnpsykiatrisk kompetens att tillgå i högre utsträckning än i dag, säger Lena Isaksson.
Expertstöd behövs
Sara Renman, rådman i migrationsdomstolen i Stockholm, delar uppfattningen att barnspecifika asylskäl ibland kommer bort i utredningen, men anser att både domstolarna och Migrationsverket har blivit bättre på att lyfta fram barnen.
– I det material som handleder oss och verket i arbetet är det mycket resonemang omkring barnets bästa. Och det är klart att det finns huvudregler och tankesätt. Jag kan hålla med om att ibland går man för rakt på utan att fundera på det specifika barnet, men det är sällan vi ser ärenden där man helt missat barnperspektivet, säger Renman.
Själv har Sara Renman hela tiden strävat efter att skaffa sig kunskap, både om barn och om de länder hon arbetar med. Men kunskapen varierar bland såväl domare som bland biträden och utredare på Migrationsverket, konstaterar hon.
– Vi ser att det är väldigt, väldigt olika hur man beaktat barnets skäl. Men det är ofta ganska tunt i analyserna, tycker jag, i grundutredningen.
Oavsett hur mycket hon läser på och utbildar sig om barns behov och om hur man tolkar barn önskar sig Sara Renman och hennes kolleger emellanåt stöd för besluten.
– Något vi pratar mycket om är att vi verkligen måste vara medvetna om att vi inte är experter på det här hur ett barn berättar eller reagerar på händelser etc, och att vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser utifrån våra egna liv eller hur vi tror att barn är. För där är vi fullständiga lekmän, konstaterar Renman, som efterlyser bättre stöd av till exempel barnpsykologer och språkanalytiker i utredningarna inför dessa svåra beslut.
Mötet bara en del
Att tala med och tolka barn i allmänhet är svårt, och det blir knappast lättare när barnet kan vara traumatiserat av svåra upplevelser och dessutom talar ett annat språk. Det konstaterar forskaren Anna Lundberg, jur. kand. fil. dr med inriktning mot mänskliga rättigheter, Malmö Högskola. För att barnets rätt att komma till tals ska bli meningsfull måste utredaren, eller domaren när barnet hörs i domstol, också kunna tala med barn och ställa de rätta frågorna, påpekar hon.
– Handläggare och domare uppger själva att de saknar den kompetens som behövs. På papperet är detta ett prioriterat område. Men om man går in och tittar på hur många av Migrationsverkets handläggare som till exempel fått utbildning i att tala med barn, så är det få, säger Anna Lundberg, och fortsätter:
– Mötet och intervjun med barnet är bara en del i rätten att komma till tals. Om man ska kunna komma till tals på ett meningsfullt sätt måste man också ha information som är relevant och går att ta till sig. Så vitt jag vet finns det ingen information hos Migrationsverket i dag som riktar sig till barn och unga.
Hårdare praxis drabbar barn
Ändringen av utlänningslagen år 2006 syftade bland annat till att lyfta fram barnens speciella behov bättre. Men knappt fyra år efter förändringarna upplever i stället många bedömare att det blivit svårare för barn att få uppehållstillstånd i de fall det inte finns asylskäl. De kan då ansöka om uppehållstillstånd på grund av vad som kallas synnerligen ömmande omständigheter.
”Synnerligen ömmande omständigheter” ersatte år 2006 begreppet humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd i utlänningslagen (5 kap. 6 §). Enligt den nya regeln ska Migrationsverket och migrationsdomstolarna göra en ”samlad bedömning av utlänningens situation” för att se om det finns skäl att låta personen stanna. Enligt lagen ska man särskilt titta på hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet. För att lyfta fram och förstärka barnperspektivet och principen om barnets bästa i utlänningslagen lade lagstiftaren till ett andra stycke, om att de synnerligen ömmande omständigheter inte behöver ha samma tyngd för barn som för vuxna.
Lagändringen gjordes enligt förarbetena inte för att minska antalet uppehållstillstånd. Men mycket tyder på att det ändå blivit resultatet – också för barn.
Barnombudsmannen redovisar i sin årsrapport för 2009 en granskning av elva rättsfall från Migrationsöverdomstolen. Slutsats är att de nya reglerna i praktiken gjort det svårare för barn att få uppehållstillstånd i Sverige, genom en hård tillämpning av Migrationsverket och migrationsdomstolarna.
Förre hovrättspresidenten, numera advokaten, Bertil Hübinette som på regeringens uppdrag utvärderat processreformen kommer fram till samma slutsats, men konstaterar också att det ännu är svårt att dra några slutsatser om hur de lägre kraven för barn tolkats.
År som formar barn
Domaren Sara Renman och advokaterna Lena Isaksson och Marianne Andersson känner igen bilden av en hård praxis när det gäller de humanitära skälen.
– Jag har företrätt barn som varit omhändertagna enligt LVU för att skyddas från sina egna föräldrar. Ändå har man ansett att de ska kunna skickas tillbaka till den människa som har utsatt dem för misshandel, säger Lena Isaksson, som tycker att man möjligen skulle behöva förtydliga i lagtexten vad synnerligen ömmande omständigheter innebär just för barn.
Både Lena Isaksson och Marianne Andersson tycker också att Migrationsverket och migrationsdomstolarna visar dålig förståelse för vad vistelsetiden i Sverige innebär för just barn. Fem–sex år av livet påverkar ett litet barn betydligt mer än en vuxen, påpekar de.
– I vissa fall kan barnet betydligt mer svenska än föräldrarna kan, barnet tappar mer och mer av hemspråket och kan kanske bara läsa och skriva på svenska. Det tar man inte hänsyn till, säger Marianne Andersson.
Lena Isaksson ger ett annat exempel, en tonårsflicka som ska avvisas till sin pappa i Mellanöstern efter att ha tillbringat många år i Sverige, år då hon format en svensk identitet och frigjort sig som svenska flickor kan göra.
– Det blir kulturkrockar överallt, konstaterar Lena Isaksson lätt uppgivet.
Orimlig avvägning
Enligt Anna Lundberg rymmer principen om barnets bästa i asylprocessen en inneboende spänning. Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas uppdrag är nämligen dubbelt: att se till barnets bästa men också upprätthålla den reglerade invandringen. Dubbelheten tar sig ibland uttryck i direktiv som blir näst intill omöjliga att leva upp till.
Det Anna Lundberg reagerar mot är främst ett uttalande i förarbetena. I propositionen sägs nämligen att man vid prövningen av hälsotillstånd som synnerligen ömmande skäl också ska ta hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett uppehållstillstånd.
– Är det rimligt att en handläggare på Migrationsverket eller en domare i migrationsdomstolen ska göra bedömningen vilka ekonomiska konsekvenser ett uppehållstillstånd får? Eller är det något som lagstiftaren borde lösa, frågar Anna Lundberg retoriskt.
Hennes uppfattning får stöd av Bertil Hübinette. Hübinette skriver i sitt betänkande att domstolarna och Migrationsverket ”i ett enskilt fall inte borde behöva ta hänsyn till annat än om de förhållanden som gäller sökanden i målet är tillräckliga för att han eller hon ska beviljas uppehållstillstånd”.
Kunskap och samtal behövs
Det är ingen lätt spänning som Migrationsverket och migrationsdomstolarna har att hantera i mötet med asylsökande barn. Å ena sidan behovet av en reglerad invandring. Å andra sidan ett stort antal barn, var och en med sina skäl att vilja stanna i Sverige. Vilka är vägarna att i denna svåra balansakt verkligen nå fram till det bästa för det enskilda barnet?
Mer kunskap om barns sätt att berätta och att reagera på svåra händelser och pressade situationer är en väg att nå fram. Både domaren Sara Renman och advokaten Lena Isaksson efterlyser också mer stöd av experter i beslutsfattandet.
– Det gör vi ju i psykiatrimål och socialförsäkringsmål till exempel, konstaterar Sara Renman.
Anna Lundberg tror också på mer utbildning. Samtidigt vill hon också tydliggöra definitionen av barnets bästa. Om det finns risk för att barnets rättigheter enligt barnrättskonventioner blir kränkta är det barnets bästa att få stanna i Sverige.
– Det avgörande bör vara om det finns risk för att barnets rättigheter enligt barnrättskonventionen blir kränkta. Det är det som bör vara avgörande i bedömningen. Därmed blir barnets bästa liktydigt med barnrättskonventionen. Det är också en av de definitioner som finns i litteraturen, att det faktiskt handlar om att respektera, skydda och tillgodose barns rättigheter, säger hon.
Dessutom bör lagstiftaren i lagtexten klargöra att barnspecifika former av förföljelse är en grund för asyl, menar hon.
Dessutom skulle barnens rättssäkerhet vinna på att advokater samarbetade mer och utbytte kunskap och erfarenheter, tror Anna Lundberg.
– Tänk om Advokatsamfundet kunde skapa ett forum, stödja en liten grupp av advokater som blir en kunskapsbank på området, som offentliga biträden kan vända sig till för att få hjälp i arbetet. Att samarbeta med varandra tror jag är enda sättet. Sedan tror jag också att offentliga biträden måste samarbeta med läkarna. Innehållet i läkarintygen är av stor betydelse för utgången i målen, säger hon.