Recension: Vatten

För den kollega som en kulen höstkväll vill sätta vinglaset åt sidan eller låta joggingskorna stå kvar på hyllan har jag ett råd. Läs Vatten av Staffan Michelson.
Staffan Michelson drev som ung advokat en omfattande och för hans huvudman framgångsrik process mot ett väletablerat kemiföretag, BT Kemi. Han företrädde en trädgårdsmästare som fått hela sitt trädgårdsmästeri ödelagt av gift som grävts ned i marken och som sedan spritts med grundvattnet. Staffan Michelsons arbetskapacitet då kan jag som kollega till Staffan omvittna; vi möttes under den tiden ibland i dörren på morgonen, jag på väg till kontoret, han på väg hem för några korta timmars sömn efter nattarbete.

Nu har Staffan Michelson visat att arbetskapaciteten fortfarande ligger på hög nivå. Han har vid sidan av sin advokatverksamhet utforskat vattnets betydelse för människan ur ett rätts- och kulturhistoriskt perspektiv. I boken, som är illustrerad med fotografier av Lena Michelson, belyser Staffan Michelson att människans förhållande till vattnet hör till de sidor av livet som tidigt kom att omfattas av civilisationens rättsregler. Staffan Michelson undersöker också hur dessa rättsregler ursprungligen formades, och vilka mekanismer som legat bakom framväxten av rättsordningen i allmänhet och regelverket beträffande vatten i synnerhet. Inte helt överraskande betonas religionens betydelse som bestämmande för människors syn på rätt och orätt. Mer förvånande är kanske betoningen av myternas och legendernas betydelse för rättsbildningen. I Vatten beskrivs inledningsvis de pelare på vilken den rättsliga regleringen av vattnet vilar, mytologin, tron, religionen och senare naturforskning, filosofi och rättsvetenskap. För läsaren med det minsta historiska intresse är greppet att belysa rättsreglernas utveckling sedda ur detta perspektiv tankeväckande.

Vatten känner inga gränser och det har medfört tvister mellan människor men även lösningar genom samförstånd. Boken belyser bådadera, bland annat genom att återge en tvist från 370-talet f.Kr. I ett kapitel ”Ditt vatten på min mark” beskriver Staffan Michelson servitutets framväxt och pekar på att redan Platon i sin idealstat Magnesia tänkte sig att det skulle vara tillåtet att leda vatten över annans mark till den egna fastigheten. Enligt romersk rätt var allt vatten i havet liksom i större sjöar allmänt. Som allmän egendom definierades även floder som aldrig sinar. Källor och mindre sjöar däremot kunde vara enskild egendom.
I Vatten får läsaren förståelse för vikten av att rättsreglerna blir stabila och förutsebara som förutsättning för framväxten av den ingenjörskonst som framför allt romarna givit prov på. Främst, säger Staffan Michelson, imponerar romarnas akvedukter på eftervärlden.

Lite grann vid sidan om får läsaren inblick i domstolsprocessen i Athen och Rom, om förberedelse och huvudförhandling. Allt är sig inte likt men mycket känns ändå bekant för dagens processadvokater.

I en epilog benämnd Två årtusenden senare knyter Staffan Michelson an till bland annat begreppet hybris. Kring det senaste millenniumskiftet har skador beräknade till 250 miljarder kronor uppstått på grund av översvämningsskador enbart i Europa. Floden Rhen anförs som ett exempel på vad människan, möjligen inte för mänsklighetens bästa åstadkommit. För att åstadkomma rationella transportleder har flodkrökar rätats ut. Dessförinnan hade Rhen rört sig i en slingrande meanderform med ett otal biflöden genom skogar och öppna betesmarker. Detta naturliga flöde hindrade större fartyg att trafikera Rhen. För att råda bot på detta tvingades på 1800-talet Rhen in i en strömfåra. Rhen blev på detta sätt kortare och vattnet tog sig snabbare fram, men kanske med de enorma översvämningar vi sett på senare år, som följd. Det här, menar Staffan Michelson, bör kanske påminna oss om de grekiska filosofernas syn på hybris.

Sture Linnér säger i ett förord till Vatten att framställningen vittnar allt igenom om djupgående studier av den tongivande internationella litteraturen i ämnet. Till det kan jag, som novis i ämnet, bara tillägga att litteraturhänvisningen anger ett 100-tal hänvisningar till källtexter och vetenskaplig litteratur, allt från Aristoteles till Ronny Ambjörnsson.

Sammanfattningsvis har Vatten egenskaper som gör den till en mycket attraktiv bok. Vatten ger perspektiv i flera dimensioner till rättsutvecklingen över tid. Boken är vacker – till det bidrar inte minst de fotoillustrationer Vatten är försedd med. Staffan Michelson skriver på en lättflytande prosa och Vatten ger den processinriktade advokaten ett och annat guldkorn. Vad sägs om uttrycket att talaren/process-advokaten använde alla retorikens konstgrepp för att ”fördela ljus och skugga på det sätt som bäst gagnade hans sak i domstolen”?.

Alf Lindqvist.