Kritik från advokathåll – ett rop i öknen
Nr 4 2007 Årgång 73Jag vill uppmana alla kollegor att ta fram förra numret av Advokaten och noga läsa igenom hovrättsrådet Lars Hessers artikel ”JK-debatten”. Lars Hesser menar nämligen att JK:s kritiska synpunkter på rättsväsendet kan avfärdas, eftersom det enda egentliga stöd som JK fått kommit från advokathåll. Varje läsare bör fundera lite närmare över innebörden av detta påstående och vad det återspeglar.
Advokater är en yrkesgrupp med unik inblick i rättskipningen i allmänhet och i brottmål i synnerhet. I straffrättsprocessen är det en av försvararens uppgifter att värna den misstänktes grundläggande rättigheter i syfte att garantera dennes rätt till en rättvis rättegång. Om nu ett flertal representanter för denna yrkesgrupp framför kritik mot hur dessa rättigheter upprätthålls inom rättskipningen, är det då inte en kritik som bör tas på allvar eller kan den bara avfärdas med att den kommer från just ”advokathåll”?
Svepande kritik
Under mer än tjugo års tid har advokater, och särskilt försvarsadvokater, varnat för att domstolarnas bevisprövning inom vissa typer av mål tenderar att urholka beviskravet i brottmål. I vissa enstaka fall har kritiken varit svepande på ett sätt som kunnat uppfattas som att den avsåg hela den dömande verksamheten, men dessa inlägg utgör en försvinnande liten del av de samlade synpunkterna. I de allra flesta fall har den inriktats mot specifika frågor rörande till exempel konsekvenser av undermåliga förundersökningar, tekniken för prövning av muntliga utsagor och bedömning av stödbevisning. Vanligtvis har kritiken ignorerats eller endast bemötts med ett lakoniskt påstående om att beviskraven i brottmål är alltid högt ställda i alla mål. I och med professor Hans-Gunnar Axbergers rapport ”Felaktigt dömda” har situationen nu förändrats dramatiskt.
Bekräftar problemen
I den debatt som följt på rapporten har, tvärtemot vad Lars Hesser påstår, ett antal domare bekräftat de problem som rapporten och JK pekat på, även om de inte i alla delar instämmer i kritiken. Således har till exempel före detta hovrättslagmannen Torsten Cars framhållit med avseende på renodlade ord mot ord-fall att det vore ”ohederligt att hävda att man kan bifalla åtalet i ett sådant mål med upprätthållandet av det beviskrav som brukar uttryckas som att åtalet är styrkt bortom rimligt tvivel” och han efterlyser en uppriktig och förbehållslös diskussion om detta (SvJT 2006 s 983). F d justitierådet Bo Svensson anser att rapporten ”kommer att få sin största betydelse just när det gäller bevisvärderingen i brottmål och särskilt då av trovärdighetsbedömningar av målsäganden i sexualbrottmål” och pekar på att det i och med NJA 2005 s 712 kan komma att ske en omsvängning som innebär ökade krav på stödbevisning (JT 2006-07 s 381).
Lars Hesser gör även gällande att inga av de advokater som ger JK sitt stöd, och det får antas att Lars Hesser då åsyftar de advokater som uttalat kritiska synpunkter mot den dömande verksamheten, förmått ge några exempel som stöder kritiken. Detta är givetvis inte korrekt av det enkla skälet att kritiken från advokathåll grundas på de egna erfarenheterna och därmed en uppsjö av olika rättsfall att hänvisa till. Lars Hessers påstående är dessutom förvånande mot bakgrund av att det i rapporten ”Felaktigt dömda” redovisas inte mindre än elva fall som utgör ett mer eller mindre starkt stöd för dessa advokaters påståenden.
Har ett annat ärende på agendan
Således finns det flera rättsfall att diskutera för det fall Lars Hesser önskar att göra det. Problemet är emellertid att Lars Hesser egentligen har ett helt annat ärende på sin agenda. Lars Hesser har tidigare anslutit sig till den tribunal som i artiklar och debatter angripit JK och krävt hans avgång. Anmärkningsvärt är att flera av dessa, dock inte Lars Hesser, sedan länge utmärkt sig i den infekterade debatten om sexualbrottmålens handläggning och mer eller mindre oförblommerat förespråkat sänkta beviskrav som det bästa medlet för att komma åt de ofantliga mörkertal och rituella övergrepp som de anser sig ha exklusiv kunskap om. För dem är frågan om oskyldigt dömda inte ett juridiskt problem, utan en ideologisk fråga – de anser helt enkelt att det inte finns några oskyldigt dömda (se t ex Christian Diesens, Madeleine Leijonhufvuds och Inger Nyströms artikel på DN debatt den 9 januari 2007).
För det fall Lars Hesser verkligen har intresse av att diskutera frågor om den dömande verksamheten vore det mer intressant att till exempel höra hans analys av fall nr 7 i rapporten ”Felaktigt dömda”.
I det fallet dömde Svea hovrätt en man till fängelse i fyra år för grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Hovrätten fann med stöd av bland annat den behandlande psykologens uppgifter att målsägandens uppgifter kunde läggas till grund för en fällande dom. Drygt ett år senare beviljades mannen resning av Högsta domstolen och han frikändes efter en ny rättegång. Det intressanta med detta fall är att Lars Hesser deltog som hovrättsråd i den första rättegången och skrev sig skiljaktig. Lars Hesser ville således frikänna mannen.
Ord mot ord
Fall nr 7 aktualiserar ett flertal principiella frågor rörande bevisprövningen i mål där ord står mot ord. För det första kan det diskuteras vilken metod tingsrätten och majoriteten av hovrätten använder sig av för att pröva målsägandens trovärdighet och tillförlitligheten i utsagan. Finns det brister i denna metod och hur vanligt är det att metoden tillämpas i den dömande verksamheten? För det andra kan det diskuteras vad som avses med stödbevisning i mål av detta slag. Kan en behandlande psykolog, som kommit i kontakt med målsäganden i tiden efter händelserna, anses utgöra stöd för hennes uppgifter och finns det något vetenskapligt stöd för påståendet om ett visst efterföljande beteende och tidigare övergrepp? Enligt kritikernas uppfattning är den metod som ofta används av domstolarna för att pröva målsägandens uppgifter förenad med avsevärd osäkerhet och därför inte tillförlitlig. I denna del har kritikerna numera till viss del erhållit stöd av Högsta domstolen som i NJA 2005 s 712 förklarat att det under i vart fall vissa omständigheter måste krävas stödbevisning. Vidare menar kritikerna att domstolarna många gånger övervärderar behandlande psykologers uppgifter om målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet. I rapporten finns ett flertal exempel på detta, se till exempel fall nr 10 och 11, och jag kan, om så önskas, ge ett flertal exempel från egen fatabur där domstolarna helt utan vetenskapligt stöd godtagit en behandlande terapeuts uppgifter om orsakssamband mellan ett visst beteende och tidigare övergrepp.
Redovisa grunderna
Således föreligger ett flertal exempel på vad som kritikerna menar utgör systemfel i den dömande verksamheten och Lars Hesser har haft en unik inblick i ett av de fallen. Därför menar jag att det minsta man kan begära av dem som anser att kritiken är helt obefogad, däribland Lars Hesser, är att de till exempel redovisar grunderna för den eller de metoder som tillämpas för att avgöra svårbedömda fall där ord står mot ord. Den sakliga och förutsättningslösa diskussion om dessa frågor, som även Torsten Cars efterlyser, torde vara mer välgörande för tilltron till rättsväsendet än ett antal mer eller mindre förtäckta personangrepp på JK.