”En alldeles för hård reaktion”

Hans Brusewitz, lagman i Luleå tingsrätt, vet hur det känns att bli betraktad som en brottsling.
Han åtalades för tjänstefel, fälldes i hovrätten men friades helt i HD.
– Det kändes som en alldeles för hård reaktion att bli åtalad för ett misstag som vem som helst kunde ha begått i motsvarande situation. Det var fruktansvärt att för detta förbiseende få sitta på den tilltalades bänk i min egen hovrätt, säger Hans Brusewitz.

Det var näst sista dagen före semestern sommaren 1999 och Hans Brusewitz fick rycka in för att utfärda en stämning mot en häktad i ett narkotikamål. Den ordinarie rotelansvarige domaren i målet var upptagen av en förhandling i ett annat mål i samma narkotikahärva. Även åklagaren, som begärde att åtal skulle väckas, hade tagit över målet från en annan.
Brusewitz kontrollerade stämningsansökningen, utfärdade stämningen och kallade till huvudförhandling som han brukar göra. Problemet var att åklagaren hade väckt åtal mot den misstänkte för narkotikabrott som avsåg andra tidsperioder än denne var häktad för.
Detta upptäcktes först vid huvudförhandlingen och den tilltalade sattes då på fri fot, men dömdes sedan till tio månaders fängelse för det åtalade brottet.
– Det var en väldigt ovanlig situation. Åklagaren skulle egentligen ha kommit med en ny häktningsbegäran och den tilltalade varit häktad för det nya brottet fram till förhandlingen. Eftersom detta inte gjordes gick det inte heller att avräkna den tid som den tilltalade hade varit frihetsberövad. Istället fick han ett skadestånd från justitiekanslern, JK.
Under hösten 2000 inledde JK förundersökning mot Brusewitz och åklagaren för misstänkta tjänstefel. I januari 2001 var Hans Brusewitz kallad till polisförhör.
– Då kändes det inget särskilt, jag kunde inte föreställa mig att det skulle leda till åtal, minns Hans Brusewitz.
I augusti samma år, just efter semestern, fick han veta att JK väckt åtal mot honom och åklagaren. Beskedet fick han genom tidningarna som ringde upp och ville ha en kommentar till åtalsbeslutet.

DÄREFTER FÖLJDE DET som blev Hans Brusewitz’ absolut dystraste höst. Lokaltidningarna slog återkommande upp nyheten om den brottsmisstänkte domaren stort och med stor bild. Man skrev också ironiskt: nu får minsann domaren och åklagaren känna på hur det känns att sitta på den anklagades bänk. Det hände även att han fick ta emot glåpord från tilltalade i det dagliga jobbet.
Men det allra värsta var ändå själva förhandlingen i hovrätten.
– Detta att lagföras, att sitta på de tilltalades bänk var förnedrande. När jag var på väg in i förhandlingen i hovrätten såg jag att mina kolleger där tyckte att det var pinsamt och höll sig undan.

DAGEN FÖRE JULAFTON kom domen. Både Hans Brusewitz och åklagaren fälldes för tjänstefel. Straffet blev 30 dagsböter, för Brusewitz nästan 20 000 kronor. Dessutom skulle han betala sina försvararkostnader på cirka 15 000 kronor.
– Jag tycker att hovrättens dom var okänslig. Man fäste ingen vikt vid att det var en mycket udda situation och betonade särskilt att det inte hade någon betydelse att min arbetsbörda var hög. Ibland kändes det så tungt att jag övervägde att kontakta läkare för att bli sjukskriven, men det fanns ingen möjlighet eftersom vi var mitt uppe i sammanslagningen med tingsrätterna i Boden och Piteå. Det var bara att kämpa vidare.
Hans Brusewitz’ självkänsla och julhelg räddades dock i någon mån av att inte heller hovrätten visade sig ofelbar. I domens besvärshänvisning hade man nämligen felaktigt uppgett att det behövdes prövningstillstånd för att överklaga beslutet till Högsta domstolen – vilket alltså inte krävs när hovrätten är första instans.
– Hovrätten hade betonat att mitt fel inte kunde ursäktas med att det var fråga om en ovanlig situation. När hovrätten nu skulle hantera en ovanlig situation, det vill säga en fullföljdshänvisning, gjorde man sig själv skyldig till ett förbiseende och det i ett mål om tjänstefel. Jag får nog erkänna att jag kände en viss skadeglädje i bedrövelsen när jag fick domen och såg fullföljdshänvisningen.
Hans Brusewitz var från början tveksam om han skulle gå vidare till HD. En förutsättning var att det inte skulle bli någon förhandling, utan att målet kunde avgöras på handlingarna.
– Jag hade inget nytt att säga och kunde inte tänka mig att sitta på den tilltalades bänk i HD, den domstol som jag bara har roliga minnen av från min tid som revisionssekreterare där.

I JUNI FÖRRA ÅRET kom så HD:s dom där Hans Brusewitz friades. HD ansåg att det fanns förmildrande omständigheter och att hans underlåtenhet inte innefattat sådan klandervärd oaktsamhet som ska föranleda straffansvar för tjänstefel. Domen mot åklagaren stod dock fast.
– Jag gladde mig särskilt åt att jag inte frikändes på grund av att det var ringa utan att HD betonade att det inte var straffbart. Däremot led jag med åklagaren som blev fälld.
Hans Brusewitz har fortfarande inte lagt åtalet mot sig bakom sig helt och händelsen påverkar fortfarande hans dagliga arbete. Den första tiden kontrollerade han allt extra noga men tycker inte att han i dag har tid att vara överdrivet försiktig.
– En sådan här händelse förstärker ens känsla av otillräcklighet och man är ständigt medveten om att man kan råka göra fel igen. En effekt av de rationaliseringar som sker inom domstolsväsendet är att det blir mindre tid för eftertanke och kontroller. Domarna har genom åtalen för tjänstefel fått bära hundhuvudet för dessa rationaliseringar.

BRUSEWITZ STÖDER Domareförbundets linje att merparten av tjänstefelen borde sanktioneras med disciplinära åtgärder och anser att straffansvaret ska reserveras för grova tjänstefel.
– Dagens bestämmelser är kontraproduktiva, de ger inte bättre domare. Inte heller ökar allmänhetens förtroende för rättsväsendet av att man åtalar en massa domare. Allmänheten tror att man måste ha begått ett väldigt allvarligt brott när man blir åtalad. Efter hovrättsdomen mot mig var det flera bekanta som sa: vi vet inte vad du gjort men det måste ju ha varit ett allvarligt fel eftersom du blev åtalad och fick så kraftiga böter.

HANS HELLBERG