Annonser

Månadens advokat: UllaBella af Klercker

När barn själva vill höras inför domstol måste vi hitta en form för det

Advokat UllaBella af Klercker tog sig an att företräda 13-åriga ”Sofie” som mot sin vilja blev omplacerad från familjehemmet till ett HVB-hem (se Advokaten nr 1/2021). Kommunen vägrade medge att behov av biträde fanns – men nu har kommunen ändrat sig, och UllaBella af Klercker har förordnats.

Vad gjorde att kommunen ändrade inställning?

– Sofie uttryckte att hon ville ha advokat, att hon inte hade fått information om beslut som fattats om hennes boende, att ingen hade lyssnat på henne eller frågat om hennes åsikt. Hon hade med andra ord inte fått rätt till information eller rätt att komma till tals, som barnkonventionen slår fast i sina grundprinciper. Situationen kändes absurd: Samtidigt som barnkonventionen har blivit svensk lag, satt ett minderårigt barn omhändertaget av myndigheter, helt fråntagen sina rättigheter, och gavs inga möjligheter att få hjälp.

– Sofie kontaktade mig i smyg. För mig känns det självklart att hon måste kunna aktivera sina rättigheter själv, få rätt till ett ombud, till någon som kan hjälpa henne att föra fram sina åsikter – att få komma till tals, helt enkelt. Domstolen ansåg inte att hon själv kunde aktivera rätten till ett ombud. Behov av biträde skulle anmälas av socialnämnden – som hade fattat de beslut som Sofie ville klaga på! Socialnämnden ignorerade mina ihärdiga påstötningar under ett halvår.

– Efter anmälan till Ivo om att socialnämnden inte hade anmält till förvaltningsrätten att Sofie hade behov av juridiskt biträde, kritiserades socialnämnden för just detta. Ivo ålade även socialnämnden att redovisa hur den hade vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med bristerna. Samma dag som Ivo meddelade sitt beslut, stötte jag på socialnämnden igen. Då anmälde nämnden behov av biträde till förvaltningsrätten, som förordnade mig som ställföreträdare och offentligt biträde enligt LVU.

Hur har Sofies situation förändrats?

– Sofies situation har förbättrats efter Ivos kritik. Nu har hon rätt att prata med mig och kommunicera med sina närstående. Det har öppnat möjligheten för oss att ha kontakt och låta domstol pröva de beslut som har fattats. Vi väntar på en process där Sofie själv ska få komma till tals inför domstolen, vilket förvaltningsrätten har beslutat om. Tidigare har barn som inte är processbehöriga, under 15 år, inte fått medverka i domstol. Men när ett barn själv vill komma till rätten måste vi hitta en form för det. Med barnkonventionen som lag måste vi kunna möta barn som vill bli hörda inför domstol på ett sätt som blir bra för barnet.

Vad tycker du om utredningen om barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7), ”Lex Lilla hjärtat”?

– I utredningen föreslås att socialnämnden kan tidigarelägga en vårdnadsöverflyttning till familjehemmen. Om barnen flyttas hem ska socialnämnden i sex månader vara skyldiga att följa upp barnets situation i hemmet. Det känns som en självklarhet för mig. Efter att en tvångsplacering avslutas upphör inte socialnämndens ansvar för barnet. Det är angeläget att den myndighet som har ansvarat för barnets vård följer upp att det fungerar vid en återförening med föräldrarna. Däremot är jag ytterst tveksam till förslaget att tidigarelägga möjlighet till en vårdnadsöverflyttning. Grunden för tvångslagstiftningen är ju att barn ska skyddas från omsorgssvikt. En överflyttning av vårdnaden är ett stort ingrepp i ett barns och en förälders liv och ska inte göras förrän det står helt klart att det är det bästa för barnet. Två år är enligt mig en kort tid utifrån såväl barnets som förälderns perspektiv.