Svårt för unga att aktivera rättigheterna

UllaBella af Klercker tog sig an flickans ärende. Med hänvisning till barnkonventionen försökte hon bli förordnad till juridiskt biträde för att hjälpa klienten att överklaga ett placeringsbeslut som hon aldrig delgivits.

– Jag ville pröva barnkonventionen. Hade det kommit en vuxen till mig och sagt att ”mitt barn är placerat på ett ställe och jag vill inte att hen ska vara där, här är beslutet” så hade jag gått till socialtjänsten och sagt att beslutet måste delges med besvärshänvisning. Sedan överklagar vi det och processen är igång. Men det gick inte för att detta var ett barn, konstaterar UllaBella af Klercker.

Hon har lagt många timmars arbete på ärendet och drivit det till högsta instans, Högsta förvaltningsdom­stolen, men utan resultat. Domstolarna erkänner i och för sig att det kan finnas behov av ett biträde, men hänvisar till socialtjänsten som måste starta processen.

– Socialnämnden ska då anmäla behov av biträde till förvaltningsrätten för att rättigheten ska kicka igång. Om de inte gör det har hon ingen egen möjlighet att aktualisera rätten till ett biträde, säger UllaBella af Klercker.

Fallet med den placerade flickan har granskats av SVT:s Uppdrag granskning och skrivits om i många medier, under namnet Fallet Sofie. Men något biträde har Sofie inte fått. Och socialtjänsten återkopplar inte längre när UllaBella af Klercker skriver eller ringer.

– Jag har hela tiden sagt till den här flickan att barnkonventionen är svensk lag och att vi måste kunna aktivera hennes rättigheter som om hon varit en vuxen. Jag tyckte det var självklart, men har gått på pumpen. Nu vet jag inte vad jag ska göra, säger UllaBella af Klercker, och fortsätter:

– Det som återstår att göra är att anmäla till Ivo.¹ De kan säga till socialnämnden att de har gjort fel och i värsta fall besluta om ett vite. Men det är en process som tar tre–fyra månader. För en liten flicka som är tolv år är tre–fyra månader en evighet.

Är unikt fall

Sofie är inte ensam om att vårdas av samhället. Enligt Barnombudsmannens statistik var 30 500 barn placerade för vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga är 2016. Gemensamt för dem är att de i många fall saknar nära vuxna som kan strida för dem.

UllaBella af Klercker kallar de omhändertagna barnen för en av våra svagaste grupper.

– När myndigheterna då inte tillgodoser deras behov av skydd eller hjälp, då faller de mellan stolarna, säger hon.

Socialtjänsten får ofta utstå kritik när missförhållanden uppmärksammas i medierna, såsom i fallet Sofie. Men UllaBella af Klercker har förståelse för socialtjänstens många gånger svåra roll.

– Det är så lätt för oss att bråka på socialtjänsten. De är hårt pressade och har ingen lätt situation. Samtidigt som de ska göra ingripanden ska de fortsätta att arbeta med föräldrar och barn, säger hon.

Förmågan att hantera de känsliga ärendena med omhändertagna barn skiljer sig också mycket åt mellan olika kommuner, enligt UllaBella af Klerckers erfarenhet. Många kommuner har gjort sin hemläxa och tagit till sig barnkonventionens principer, medan andra är mer osäkra.

– Jag hoppas att fallet med Sofie är unikt. Den här extrema oviljan att ens kommunicera med en advokat som har en fullmakt från barnet, den har jag aldrig stött på tidigare, säger hon.

Samtidigt visar fallet Sofie på två stora och betydligt mer generella problem i skyddet för de omhändertagna barnens rättigheter: svårigheten för barn att faktiskt aktivera sina rättigheter och bristen på sanktionsmöjligheter.

Även advokat Tove Sander har reflekterat över de tvångsvårdade barnens utsatta situation.

– De får ombud när man ska fatta beslutet om omhändertagande och om man ska fatta beslut om upphörande av vård. Däremellan är ju barnen helt beroende av socialtjänsten och har kanske jättemycket kontakter med dem, säger hon.

Kontakterna kan handla om frågor som hur placeringen ska se ut och om umgänge eller inte med föräldrarna.

– Det är på något sätt som att systemet förutsätter att socialtjänsten är på barnets sida. Men det är ju inte alltid som barnet delar socialtjänstens bedömning av dess behov, konstaterar Tove Sander, som tillägger att ­systemet också gör det svårt för henne som advokat att förhålla sig till att ett barn ber henne om hjälp med sitt ärende.

Barnkonventionsutredningen pekade också på flera problem just vid tvångsvård. Ett är att lagen inte garanterar tvångsvårdade barn all information de har rätt till. Ett annat att just barn inte har rätt till juridiskt biträde i alla lägen då de skulle behöva det. Resultatet av reglerna blir att ett placerat barn som är missnöjd med socialtjänstens beslut ska vända sig till just socialtjänsten, konstaterar UllaBella af Klercker.

– Då ska socialnämnden ombesörja prövning av det egna beslutet. Om den inte gör det finns ingen sanktion för att man inte lyft frågan för barnet, säger hon.

Advokater måste driva

Det var inte enbart engagemang för Sofie som fick UllaBella af Klercker att ta sig an rollen som ombud för flickan. Fallet erbjöd nämligen också en möjlighet att få prövat hur rätten till ett biträde egentligen ser ut för de barn som tvångsomhändertagits.

– Det är inte ofta de här målen kommer, och därför är det viktigt att domstolarna prövar frågorna när de kommer på deras bord och att de ger oss riktlinjer, säger UllaBella af Klercker.

Hon anser att advokater är skyldiga att klaga och driva mål i domstol.

– Även om det är ganska mycket jobb, och oavlönat, så måste vi göra det för att få vägledning. Vi måste utmana lagstiftningen, fastslår hon bestämt.

Besvikelsen blev desto större när domstolarna inte gav några riktiga besked i biträdesfrågan för Sofie, utan återförvisade den till socialtjänsten.

– Om vi driver barnets rättigheter, men inte får förordnande från domstolen, så får vi dels inget betalt, dels inte det utrymme att agera i domstol som ett förordnande ger. Det är först när vi förordnas som vi kommer in i processen och kan börja driva barnrättsfrågorna, och först då vi också kan ställa socialnämnden till svars för hur de har agerat, säger UllaBella af Klercker.

Blåser kallt

Både Tove Sander och UllaBella af Klercker förordnas ganska ofta som biträden och ställföreträdare för barn i LVU-mål. Det händer också att de är särskilda företrädare för barn som misstänks ha utsatts för brott av någon närstående. Som förordnad av domstolen är det möjligt att strida för barnets sak, konstaterar UllaBella af Klercker.

Samtidigt ställer uppdragen stora krav på att verkligen ta barnets position och argumentera för barnets bästa, alldeles oavsett vad andra välmenande vuxna i processen tycker.

– Ta ett brottmål där åklagaren driver en brottsutredning mot en förälder för misshandel och vill få fram underlag och bevisning för en fällande dom. Barnets position kanske är en helt annan, resonerar UllaBella af Klercker, som menar att för barnet kan det kanske göra livet ännu svårare om mamma får straff och ska betala skadestånd.

– Det viktiga för barnet är att det slutar. ”Jag vill gå på min bandy och inte bli slagen när jag kommer hem.” Då gäller det att som biträde försöka ha barnets intresse för ögonen. Att inte bara inta den vuxnes perspektiv, säger hon.

Även i LVU-målen krävs det skinn på näsan för att verkligen företräda barn, påpekar UllaBella af Klercker, och inte vara rädd för att ställa kritiska frågor. Är ett omhändertagande verkligen det bästa? Kan situationen räddas på annat sätt?

– Man blir ganska obekväm för socialtjänsten eller åklagaren eller polisen eller en läkare. Det kan blåsa ganska kallt runt oss när vi ifrågasätter, säger hon, och fortsätter:

– Det är ofta mycket bekvämare att sitta i ett LVU-mål och säga att man ställer sig bakom begäran om tvångsvård. Det blir nog bäst så. Men är det verkligen det? 

1. Inspektionen för vård och omsorg