Mycket arbete återstår för att barns röster ska höras

Den 12 november överlämnade regeringens utredare, hovrättspresidenten Anders Hagsgård, sitt betänkande om barnkonventionen och svensk rätt. Hagsgård konstaterar i utredningen att svensk lagstiftning och praxis ”till allra största delen stämmer överens med barnkonventionen”. I den drygt 1 800 sidor långa utredningen redogörs sedan för undantagen, ett trettiotal punkter där lagändringar kan behövas.

Bristerna finns, enligt utredningen, på en rad olika områden. Många av dem rör barn som redan är i en utsatt situation: barn som placerats i olika former av samhällsvård, barn på flykt, barn som begått brott (läs mer).

Barnkonventionsutredningens resultat handlar om lagstiftning och praxis, inte den faktiska tillämpningen av reglerna. Och som alltid när olika människor och organisationer ska hantera regelverk blir bilden betydligt mer komplex i praktiken än i lagtexten.

Paradoxal barnsyn

– Vi har ett i grunden bra system, men när barnen faller mellan stolarna så kan de falla väldigt långt. Det kan handla om stuprör, men också om hur systemet är utformat, att det krävs vuxna som kan föra ens talan. Har man inte det så kan man bli väldigt ensam i systemet.

Det säger Ida Hellrup, jurist på och en av grundarna av Barnrättsbyrån, en ideell organisation som arbetar på uppdrag av barn och unga. Byrån finns i Stockholm och Umeå och hjälper till med praktiska och juridiska frågor som barnen själva vill ha hjälp med.

Ida Hellrups uppfattning får stöd av alla de advokater och barnrättsexperter som Advokaten talat med. De flesta barn har det bra i Sverige. Men de som far illa, de kan å andra sidan falla långt och ha stora problem med att hävda sina rättigheter.

Många av fallen mellan stolarna beror på resursbrist eller strukturer som inte är anpassade efter barns behov och verklighet, anser Ida Hellrup.

– Men sedan skulle jag också säga att det många gånger är en barnsyn som är problemet, att man inte tar barn på allvar och inte ser barn som fullvärdiga personer som har rätt att bli lyssnade på och har en plats vid bordet i saker som rör deras egna liv, säger hon.

Även Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt och verksam vid Barnrättscentrum vid Stockholms universitet, pekar ut de redan sårbara barnen som de som också har svårast att få sina rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda. Det kan handla om omhändertagna och inlåsta barn, liksom papperslösa migrantbarn.

Men även ekonomiska faktorer kan leda till kränkningar av barnkonventionen, påpekar hon.

– Det finns mycket som talar för att barnfattigdomen ökar. Möjligen håller hela samhället på att bli sådant att förutsättningarna skiljer sig väldigt mellan olika grupper. Det riskerar att slå särskilt hårt mot barn, och det står i väldig kontrast mot strävandena i barnkonventionen, säger Leviner och tillägger att rättigheterna i konventionen ska åtnjutas utan åtskillnad av något slag.

Att vi aldrig talat så mycket om barns rättigheter, samtidigt som åtminstone vissa barn faktiskt tycks få det sämre, är bara en av paradoxerna inom barnrättsområdet, menar Pernilla Leviner.

– En annan sak är att det finns motstående trender där barns grundläggande friheter faktiskt står på spel och röster som höjs för att barn ska kontrolleras. Som att man på riktigt diskuterar utegångsförbud för barn för att hålla nere kriminalitet, påpekar Pernilla Leviner.

Det är förstås viktigt, inte minst för barn, att vi bekämpar kriminalitet, fortsätter hon. Samtidigt tycks många vara benägna att acceptera betydligt större frihetsinskränkningar för barn än för vuxna, utan att se några problem i det. I stället för att ses som fullvärdiga människor med samma rättigheter som vuxna, plus vissa som de har i egenskap av att vara barn, får barn finna sig i att deras grundläggande rättigheter beskärs.

Paradoxerna tycks ligga inbäddade i samhällets rådande barnsyn, menar Pernilla Leviner, som efterlyser mer reflektion kring dessa frågor.

– Frågan är verkligen: När ska barn behandlas annorlunda bara på grund av att de är barn, och när ska de inte behandlas annorlunda? Det är viktigt att tänka ibland: Skulle det här vara okej om det var en vuxen? Om svaret är nej, då behöver man ställa sig frågan: Vilka är de legitima skälen, och vilket stöd har jag i lagen för att behandla barn annorlunda?

Med handen på hjärtat kan det också vara så att vissa särregler för barn syftar mer till att skydda systemet och de inblandade vuxna än barnen, anser Pernilla Leviner och ger ett exempel.

– ”Det är inte bra för barn att komma till domstol”, säger man. Nähä. Är det verkligen inte bra för barn att komma till domstol? Eller är det jobbigt för domstolen om barnen kommer dit? frågar hon retoriskt.

Kompetensen varierar

Advokat Tove Sander inledde sin yrkesbana som fritidsledare. När hon skolade om sig och blev advokat låg det nära till hands att arbeta med barnärenden, som målsägandebiträde och särskild företrädare i brottmål, som ställföreträdare i LVU-mål och som ombud och medlare i vårdnads-, boende- och umgängestvister.

Barnglädjen skiner igenom när Tove Sander får frågan om vad det ger att arbeta med utsatta barn.

– Det är en gåva att få möta alla dessa unga, kloka, fantastiska personerna och känna att man är en pusselbit på vägen till att det blir bättre för dem, säger hon.

Tove Sanders bild är att de barn som upplevt enstaka händelser, som ett brott, och som har trygga vuxna runt omkring sig, som regel klarar sig ganska bra, även med de påfrestningar som en rättsprocess innebär. Värre är det för barn som levt med långvariga vårdnadstvister och med systematiska övergrepp och som saknar trygga vuxna i sina liv.

Det är också högst varierande hur bra olika företrädare för myndigheter och rättsväsende är på att möta barnen och se deras behov.

– En del har jättehög barnkompetens, men det är verkligen inte alla som har det. Jag kan tycka att det ganska ofta är så att vuxna runt barn lägger sina egna erfarenheter till grund för bedömningar i stället för att ha ett objektivt barnperspektiv, säger Tove Sander, som menar att exempelvis många socialsekreterare är väldigt präglade av egna uppfattningar och de intryck de fått av föräldrarna.

Just detta händer då och då i de vårdnadsmål som Tove Sander arbetar med. Resultatet blir att barnet eller barnen har svårt att få fram sina synpunkter i vårdnadsutredningen.

– De personer som ska träffa barnet och utreda dess behov är samma personer som träffar föräldrarna. De börjar med att träffa föräldrarna och skapar sig en bild utifrån det. Sedan pratar de med barnet utifrån den bilden, i stället för att förutsättningslöst prata med barnet, säger Tove Sander.

Det har länge diskuterats bland advokater om inte barn i vårdnadstvister borde få egna ombud. Tove Sander är inte säker på att det just är en advokat som behövs.

– Men det behövs någon med kompetens som pratar med barnet, kanske flera gånger, så att det verkligen är ett barnperspektiv och att det blir barnets tankar om situationen som kommer fram, säger hon.

Effekter av lagen

Barnkonventionen har nu varit lag i ett drygt år. Har det då blivit några förändringar under året som gått? Tove Sander och de kollegor hon talat med tycker sig skönja vissa förbättringar.

– Vi uppfattar att domarna i vårdnadsmål, framför allt vid muntliga förberedelser, är lite tydligare med att man ska ta hänsyn till barnets vilja, även för lite yngre barn, säger hon.

Även advokat UllaBella af Klercker tycker sig se att den nya lagen börjat ge effekt i praktiken. Hon har arbetat med barnrättsärenden sedan början av 1990-talet och har upplevt att konventionen ofta har viftats bort av myndigheter och domstolar och att barn inte alls fått göra sig hörda.

När hon startade sin bana var det till exempel ovanligt att ett biträde faktiskt besökte och talade med sina barnklienter, åtminstone om de var under tonåren. UllaBella af Klercker fick utstå en del syrliga kommentarer när hon själv redovisade uppgifterna från – och kostnaderna för – möten med tre- eller fyraåringar.

– Det här har svängt, på en relativt kort tid, från att barnen inte kom till tals över huvud taget, till att det skrevs in i LVU att barnet har rätt att göra sig hört. Och nu har vi barnkonventionen som lag, där det slås fast att barnen är rättighetsbärare, konstaterar hon.

Själv har hon alltid använt sig av barnkonventionen.

– Där märker jag en skillnad. Tidigare började folk titta i taket och vänta på att jag skulle bli färdig. Nu lyssnar domstolarna mycket mer in det jag säger, de tar det på större allvar, säger hon.

Skillnaden märks främst i förvaltningsdomstolarna, som är vana sedan länge vid att ha barn i rättsprocesser.

– De har lyft fram barnkonventionen och att barnet ska bli hört. Domstolarna är på tå: Har barnets biträde besökt barnet, kommer barnet till tals, vad säger barnet? De tar det på större allvar, säger UllaBella af Klercker.

Även åklagarna, när UllaBella af Klercker är särskild företrädare i brottmål, är nu mer lyhörda för barnets synpunkter och noggranna med att barn får information, menar hon.

– Det har blivit en förändring, men inte den radikala förändring som jag hoppats på. Och det gäller framför allt rätten att få ett biträde, rätten att aktivera sina rättigheter, säger UllaBella af Klercker och tillägger att det också finns en stor osäkerhet kring hur konventionen ska hanteras och vilken tyngd den ska tillmätas.

Hennes uppfattningar delas av alla intervjupersoner. Ja, visst har det gått framåt, inte minst genom att lagen uppmärksammas och alla aktörer känner till principen om barnets bästa och barnets rätt att bli hörd. Samtidigt famlar både myndigheter och domstolar ännu i hur bedömningarna ska göras, när och hur man ska tala med barn och vilken tyngd barns uppfattningar ska ges i beslut.

– Lagen blir en hävstång, både för myndigheter och för alla som företräder barn och unga. Jag hade väl inte förväntat mig något dramatiskt över en natt. Men det görs satsningar, människor utbildar sig och försöker lära sig mer. Så lagen är ett viktigt första steg. Sedan behöver det fortsätta. Det är ett långsiktigt arbete där lagen är ett första steg, säger Ida Hellrup på Barnrättsbyrån.

Skapar osäkerhet

Att en ny lag också innebär nya tolkningsproblem är förstås helt normalt. Men för barnkonventionen, som har formen av en politiskt framförhandlad internationell överenskommelse, som delvis är målinriktad, och som dessutom inkorporerades utan traditionella förarbeten, tycks osäkerheten vara större än vanligt.

Tove Sander kallar processen med att göra barnkonventionen till lag bakvänd.

– Sveriges självbild som stat är att vi tillgodoser barns rättigheter. Det gjorde att när barnkonventionen inkorporerades tänkte man sig att den redan var införlivad i svensk rätt. Vi behövde inte göra så mycket mer, säger hon.

Den bakvända ordningen blev tydlig när det elva månader efter inkorporeringen presenterades en utredning – Hagsgårds utredning – som problematiserade runt vilka förändringar som behövde göras i lagstiftningen, menar Tove Sander.

Även övriga intervjuade tar upp problemen med att först inkorporera och sedan utreda. Så gjorde även Lagrådet som inför den nya lagen använde just uttrycket bakvänt: ”Det är en bakvänd ordning att först inkorporera konventionen och därefter låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning samt analysera konventions­bestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden.”

Enligt Pernilla Leviner förstärks den osäkerhet som uppstått inför lagen av regeringens ovilja att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll. En ratificering skulle ge barn, som upplever att deras rättigheter kränkts, och deras ombud en möjlighet att föra fram klagomål mot enskilda stater till FN:s barnrättskommitté.

– Syftet med protokollet är att ge större möjligheter för barn att faktiskt utkräva sina rättigheter. En ratificering är därmed central i relation till inkorporeringen av barnkonventionen, säger Pernilla Leviner.

Migrationsrättsforskaren Daniel Hedlund, tidigare verksam i projektet Barn, migration, integration (BMI) vid Barnrättscentrum på Stockholms universitet och numera vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, pekar också på hur andra faktorer än bara lagstiftning faktiskt påverkar barns möjlighet att åtnjuta sina rättigheter. Här är ekonomiska resurser ett nyckelord.

– Med resurser kan man utbilda, planera personal långsiktigt. Det är ju viktiga faktorer som kan påverka både möten med barn och utredningar och som borde finnas med även i de politiska besluten, säger han och fortsätter:

– I Sverige verkar det finnas en uppfattning att man ska lagstifta bort problem. Man tror att om bara lagens innehåll blir supertydligt så kommer allt att lösa sig.

Behövs praxis

Att lagen är ny och oklar ger förstås ett betydande utrymme för rättstillämparen att tolka och skapa praxis. Det har kommit några avgöranden av vikt, men hur det påverkar tillämpningen i lägre instanser är mer oklart, konstaterar Pernilla Leviner, som menar att lagens utformning ställer stora krav på myndigheter och domstolar.

– Rättstillämparen kan vara allt från kommunens socialnämnd, till advokaten, till domstolen, till Migrationsverket, till Försäkringskassan, som själva måste ta ställning till vad konventionens roll i svensk rätt betyder. Alternativt får man vänta tills det kommer vägledande uttalanden från våra högsta domstolar. Men för att det ska komma så måste någon driva de här fallen. Vem gör det? frågar hon.

Pernilla Leviners fråga är troligen en smula retorisk. Men det finns förstås de som verkar för att skapa klarhet och prejudikat. En av dessa aktörer är Barnrättsbyrån.

– Vi är på gång, men det tar ett tag. Att hålla på med strategisk processföring och att få igenom saker hela vägen tar tid, säger Ida Hellrup.

Hon konstaterar att det har kommit några avgöranden där överrätterna börjat argumentera bättre omkring barns rättigheter. Däremot brister de lägre instanserna ofta fortfarande i sin argumentation.

– Man kör de gamla standardformuleringarna som var ett av skälen till att barnkonventionen behövde bli lag från början: ”med beaktande av barnets bästa, blablabla …”. Det är ju inget argument, konstaterar Ida Hellrup som ser att det finns mycket kvar att göra.

– Där har också advokater ett jätteviktigt jobb att göra, att själva argumentera och kräva svar på hur man faktiskt gjort bedömningar, fastslår Ida Hellrup.

Advokat UllaBella af Klercker är en av de advokater som har försökt driva på för att skapa prejudikat i frågan om placerade barns rätt till juridiskt biträde. Det har dock varit svårt att få några klargöranden (läs mer).

Svårt att hävda rätt

Att driva barns rättigheter rättsligt handlar förstås inte bara om att skapa prejudikat. För de enskilda barnen kan den rättsliga prövningen ge en möjlighet att praktiskt erövra och kräva de rättigheter som de förnekats. Men det är inte lätt för ett barn att nå dit. Förutom att barn under 15 år inte är processbehöriga är det förmodligen ganska få barn som har kunskapen och kraften att överklaga myndighetsbeslut. Och om de har det saknar de troligen ofta de ekonomiska resurserna för att anlita en advokat.

– Det är ett generellt problem i Sverige att det är så svårt för barn att få sina röster hörda. Barn blir väldigt utlämnade till att vuxna gör sitt jobb, och om de inte gör det så finns det ingenstans att vända sig, konstaterar Ida Hellrup.

Hon tillägger att de tillsynsmyndigheter som finns inte heller är anpassade efter barn, och att de sällan återkopplar till barn på ett sätt som de kanske borde göra. Ida Hellrup efterlyser därför en funktion liknande Barnrättsbyråns, men för alla barn i Sverige. En sådan aktör behöver inte ha fokus på att driva process, påpekar Ida Hellrup.

– Många gånger behövs det snarare att barnet och myndigheterna får rätt information, att man får till ett bra samarbete, får med sig familjen, kan jobba med hela nätverket runt omkring, säger hon.

En lösning skulle kunna vara att som FN:s barnrättskommitté föreslagit ge Barnombudsmannen uppdraget att ta emot barns klagomål och föra deras talan. En annan kan vara att utöka barns möjlighet att få egna juridiska biträden, menar flera av de intervjuade.

Pernilla Leviner ser flera sådana luckor där barn verkligen skulle behöva juridiska biträden, som under tiden ett barn är tvångsplacerat enligt LVU eller socialtjänstlagen, eller för den delen när barnet placerats med föräldrarnas samtycke. Även barn i vårdnadstvister skulle gynnas av att ha egna oberoende företrädare.

– Även om man inte ska underskatta barn så kan det vara svårt, som det skulle vara för vilken vuxen som helst, att veta var det framgår vad som är ett beslut, om det går att klaga på det och hur man gör det, säger hon, och tillägger att behovet finns trots att socialtjänsten som regel verkligen gör sitt bästa och kämpar för barns rättigheter.

– Men de har ju ett väldigt dubbelt uppdrag. Så det är inte helt enkelt att kombinera, poängterar hon.

Krävs kompetens

I många lägen har barn i utsatta positioner rätt till juridiskt biträde eller en särskild företrädare på det allmännas bekostnad, som vid beslut om tvångsvård eller upphörande av tvångsvård och när barnet utsatts för brott av en närstående.

Ida Hellrup på Barnrättsbyrån ser att advokater och jurister som tar dessa uppdrag kan spela en viktig roll för barnets trygghet och möjlighet att föra fram sin sak.

– Det gör jättestor skillnad för barnet att ha en advokat som träffar barnet och ser till att det har information och förstår vad som ska hända, och förmedlar känslan av att ”ha barnets rygg”, säger hon.

Många av de advokater och biträdena jurister som Ida Hellrup möter är jätteduktiga, konstaterar hon. Andra är mindre bra, och det händer att Barnrättsbyrån hjälper barn att byta biträde.

Även UllaBella af Klercker upplever att kvaliteten är lite blandad bland de advokater som arbetar med barnärenden.

– Många är duktiga. Men det finns också ett flertal som kör detta med vänster hand. De slarvar förbi detta lite och tänker ”Varför ska jag besöka en treåring?”. Det är helt fel tänk. Barnen är ju våra klienter, fastslår hon med emfas.

UllaBella af Klercker ser också att domstolarna, och inte minst förvaltningsdomstolarna, har blivit mer uppmärksamma på att barn ska få föra fram sina synpunkter och sitt perspektiv i processen. Hon har bland annat fått uppleva att en kollega fått arvodet prutat med motiveringen att han inte besökt barnet.

– Det tycker jag är en viktig markering, säger hon och tillägger att hon hoppas på självsanering framöver, så att de som slarvar inte kommer att förordnas för uppdragen.

Barnuppdragen kräver särskild kompetens, anser Tove Sander.

– En vuxen klient kan jag uppfatta som en uppdragsgivare. Men med ett barn som klient måste jag uppfatta barnet som en särskild skyddsperson. Det ställer särskilda krav på mig som ombud, dels att ha kunskap om barns rättigheter, dels också att verkligen kunna ta in, lyssna och förstå barnet, och kunna framföra barnets önskningar, säger hon.

Specialkompetensen kommer med erfarenhet och utbildning, menar Tove Sander, men handlar också om personlighet. Hon efterlyser lite bättre kontroller från domstolarna och högre krav på dem som ska förordnas som ombud för barn. Här kan också Advokatsamfundet spela en viktig roll.

– Samfundet ska vara en aktiv part i diskussionerna om vilka krav som ska ställas på ombud som företräder barn, säger hon.

Tove Sanders önskemål stämmer väl med dem som FN:s barnrättskommitté uttryckt. I sina yttranden till Sverige har kommittén flera gånger betonat vikten av att juridiska biträden för barn har särskild kompetens.

Och även rättsvetarna håller med. Daniel Hedlund efterlyser ett samlat grepp på och en översyn av vad som ska krävas av olika ställföreträdare för barn, både rättsliga ombud och lekmän som gode män. Det kan handla om kompetens och formella kvalifikationer, men även om vilken förmåga personen har att prata med barn.

Pernilla Leviner har i ett kapitel i antologin Barnkonventionen i praktiken pekat på att de kompetenskrav som ställs upp på olika rättsliga företrädare för barnen skiljer sig åt i olika lagar. Men en förändring kan här vara på gång. I september 2020 föreslog regeringen i en lagrådsremiss att det ska införas särskilda lämplighetskrav för offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU, något som Pernilla Leviner välkomnar. Enligt förslaget ska endast den ”som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget” få förordnas som offentligt biträde.

Dags för 2.0

Efter ett år med barnkonventionen är det alltså en blandad bild som tonar fram. Medvetenheten har ökat och många vill verkligen lyfta fram barnens rättigheter. Men fortfarande saknas både kunskap och resurser på många håll. Konventionens princip om rätten att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet är i många fall en chimär, eftersom barnet saknar röst i många sammanhang. Så hur går vi nu vidare med att förverkliga barnkonventionen?

Pernilla Leviner beskriver sig som skeptisk men också hoppfull inför framtiden. Samtidigt efterlyser hon fortsatt utveckling på området.

– Jag tror att barnkonventionen har gjort enormt mycket nytta. Men man kan också säga att vi har en annan barnsyn nu, mycket tack vara barnkonventionen, än den vi hade för 30–40 år sedan när konventionen började arbetas fram. Jag kan tycka att det är lite ironiskt att vi håller på och dividerar om huruvida Sverige lever upp till ett 30 år gammalt dokument, säger Leviner, som efterlyser vad hon kallar barnkonventionen 2.0 nu.

Daniel Hedlund konstaterar att vi, även om barnets ställning på många sätt utvecklats positivt sedan 1990-talet, också måste börja tänka i termer av resurser och kompetens i samhällets olika sektorer.

– Där tror jag att vi tyvärr går i motsatt riktning. Jag tror inte att man är beredd att finansiera fler nya eller vidareutbildade socionomer och vad det nu kan vara för att verkligen förändra situationen för utsatta barn och ungdomar eller för att kunna ha kapacitet att arbeta preventivt. Här behövs en tydlig politisk plan för att det ska bli skillnad, menar Daniel Hedlund.

– Vad jag önskar mig, det är väl att man ska ha ett sakligt politiskt ledarskap som verkligen tog det här på allvar och till exempel inför ett val kunde visa upp vad man vill med barns rättigheter både på kort och på lång sikt. Lagen är ju, som man brukar säga, fryst politik. Då bör det finnas en tydlig politisk vilja om de här sakerna. Och finns inte den så händer inget.

Advokat Tove Sander anser att vi nu bör genomföra de lagändringar som barnkonventionsutredningen pekat på. Men sedan är det dags att gå vidare ut i praktiken.

– Det handlar väldigt mycket om utbildning av alla som möter barn i myndighetsutövning och som fattar beslut som rör barn, säger hon.

Även advokat UllaBella af Klercker efterlyser praktisk handling, inte minst från advokaterna.

– Vi måste hela tiden väga in barnen och synliggöra dem i processen, vilket man inte alltid har gjort. Annars blir barnkonventionen bara fina ord, säger hon och tillägger att det förstås tar tid. Det behövs också vägledning från domstolarna. Advokaterna argumenterar, men behöver också få något tillbaka, påpekar UllaBella af Klercker.

– Även om vi är fel ute, så ge oss vägledning och något att tolka. Men även lagstiftaren har en läxa att göra, menar UllaBella af Klercker. Det behövs större tydlighet i hur barn kan aktualisera sina rättigheter, ökade möjligheter till juridiskt biträde och ett klagoinstitut.

Ida Hellrup på Barnrättsbyrån har en tydlig bild av hur arbetet nu ska fortsätta.

– Vi ska fortsätta att gneta på och inte ge upp, och göra det tillsammans med barnen och ungdomarna. Det ­gäller att inte glömma bort dem utan se till att informera, prata med barn och verkligen se till att de förstår, säger hon, och skickar med en rad maningar till advokaterna:

– Var modiga och våga pröva saker för att stärka barns rättigheter. Hänvisa inte bara utan våga argumentera och använda er av de källor som finns. Var kreativa och tänk på nya sätt. Och ta hjälp av oss! Hör av er till oss så jobbar vi tillsammans. 

Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter

1 § Artiklarna 1–42 i Förenta nationernas konvention den
20 november 1989 om barnets rättigheter ska i originaltexternas lydelse gälla som svensk lag.
[…]

Barnkonventionslagen

”Barnets rättigheter ska beaktas vid alla av­vägningar och bedömningar som görs i besluts­processer i mål och ärenden som rör barn. Det är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.”

Det skrev regeringen i ett pressmeddelande den 1 januari 2020, då den superkorta lagen om barnkonventionen trädde i kraft. Ambitionen var hög, och stoltheten tydlig – äntligen skulle barnkonventionen få genomslag i Sverige. Att Sverige faktiskt hade varit bunden av konventionen sedan den ratificerades 30 år tidigare talades det inte lika högt om.

Beslutet att göra konventionen till lag fattades av riksdagen i juni 2018. Den nya lagen togs också emot positivt av många inom barnrättsområdet. FN:s barnrättskommitté, med uppgift att kontrollera att staterna följer konventionen, hade länge uppmanat Sverige att ge konventionen status som lag. Barnrättsorganisationer som Rädda barnen och Bris drev också på för att få en lag.

Samtidigt var många rättsliga experter tveksamma till hur lagen inkorporerades och om en politiskt framförhandlad konvention verkligen lämpade sig att bli lag. Lagrådet kom till exempel med svidande kritik och avvisade förslaget, bland annat med hänvisning till att ”de flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”.

Det framstod dessutom som oklart hur konventionen skulle förhålla sig till bestämmelser i andra lagar. Lagrådet konstaterade att det visserligen fanns brister i hur konventionen efterlevdes i praktiken, men menade att det kunde betvivlas ”att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att – vid sidan av dessa och eventuella andra åtgärder – avhjälpa de brister i tillämpningen av konventionen som må föreligga”.

Barnrättsbyrån

Barnrättsbyrån startade som ett projekt inom Ersta diakoni 2011, och har funnits som egen organisation i fem år. Byrån har i dag verksamhet i Stockholm och Umeå. Totalt 11 medarbetare, bland andra jurister och socionomer, arbetar på Barnrättsbyrån med att ge socialt och juridiskt stöd åt barn och unga, 0–21 år.

Byrån arbetar på uppdrag av barn och unga. Enligt Ida Hellrup är det första steget i kontakten att lyssna på den hjälpsökande. Många av barnen och ungdomarna bär, enligt Ida Hellrup, på er­farenheter av att inte bli lyssnade på. Därefter formuleras ett uppdrag som barnet vill ha hjälp med.

Uppdragen handlar ofta om stöd i kontakt med myndigheter som socialtjänsten, skolan eller rättsväsen.

I de flesta fallen har den unge enligt Ida Hellrup ingen rätt till juridiskt ombud. Där det finns en sådan rätt hjälper Barnrättsbyrån också till med att hitta lämpliga biträden, och samarbetar med dem.

Sedan öppningen har Barnrättsbyrån haft kontakt med över 700 barn och unga. Majoriteten av klienterna har varit placerade i samhällsvården, och kontakterna rör ofta problem med placeringarna. Många kommer också från andra länder. Under 2018 var 59 av de 97 barn och unga som fick stöd ensamkommande flyktingar. Under 2018 bodde 85 procent av de barn och unga som tillfrågats utan sina föräldrar. En mycket stor del av dem stod utan ett ordnat boende.

De hjälpsökande unga hittar ofta Barnrättsbyrån via yrkesverksamma vuxna som möter barn i utsatta situationer. De kan vara skolkuratorer, gode män, lärare, fotbollstränare, advokater och ibland även socialsekreterare.

Källor

• Barnkonventionen och svensk rätt (SOU 2020:63)
• Barnombudsmannen: Dom tror att dom vet bättre, 2020.
• Barnombudsmannen: Vem bryr sig – när samhället blir förälder, 2019.
• Barnombudsmannen: ”Vi lämnade allting och kom hit” – Röster från barn och unga på flykt, 2017.
• Barnrättsbloggen, barnrattsbloggen.wordpress.com.
• Dane, Louise; Köves, Amanda Johansson: Barns rättigheter i migrationsprocessen, i Åhman; Leviner; Zillén: Barnkonventionen i praktiken, Norstedts juridik, 2020.
• FN:s barnrättskommitté: Concluding observations on the fifth periodic report of Sweden, 2015.
• Lagrådet: Utdrag ur protokoll vid sammanträde 6/9 2017.
• Leviner, Pernilla: Barns rätt till delaktighet, i Åhman; Leviner; Zillén: Barnkonventionen i praktiken, Norstedts juridik, 2020.
• Leviner, Pernilla: Barns rätt till skydd från att fara illa – ett tydligt uppdrag men komplexa bedömningar, i Åhman; Leviner; Zillén: Barnkonventionen i praktiken, Norstedts juridik, 2020.
• Lind, Jacob: The Politics of Undocumented Migrant Childhoods: Agency, Rights, Vulnerability, Malmö universitet, 2020.