Iranska filmer avslöjar shariarättens omänsklighet

Kort efter revolutionen 1979 i Iran startade en maktkamp mellan olika grupper som hade varit med om att störta den tidigare auktoritära kungamakten. Striden handlade om landets framtid och varje grupp ville lyfta fram sin vision. De flesta av dessa hade socialiserats i en revolutionär anda och använde följaktligen omstörtande metoder för att bekämpa varandra: terror, motterror, massavrättningar och politiskt förtryck blev den postrevolutionära erans sigill. Det var islamisterna under Khomeinis ledning som gick segrande ur denna blodiga strid.

Efter segern ville islamisterna omdana rättsväsendet, kulturpolitiken, ekonomin och hela samhället efter en idealbild vars förlaga hämtades från en konstruerad bild av en svunnen gyllene era i islams begynnelse. På det rättsliga området blev kontrasterna extra tydliga. Det visade sig att många delar av det shariabaserade rättssystemet stod i skarp kontrast med modern människosyn och internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Ett sådant område gällde skadeståndsnivån för kvinnliga respektive manliga brottsoffer. Enligt den traditionella rättstolkningen tilldelades kvinnor lägre skadestånd än män.

Allt eftersom de orimliga effekterna av denna diskriminering blev kända har det förts en debatt bland iranska teologer och rättslärda om huruvida det är möjligt att reformera den rättsliga traditionen och anpassa den efter internationella konventioner. Å ena sidan finns teologer som menar att shariarätten är alltför förlegad och vilar på ett förmodernt synsätt och att någon reformering inte är möjlig. Dit hör teologen Mohammad Mujtahed Shabestari (f. 1936). Å andra sidan finns teologer som framhåller att nytänkande inom ramen för den shariabaserade rättstolkningen är möjligt trots shariarättens stora brister. Teologen Davood Firahi (1964–2020) fastslog att en reformering av islam utan en reformering av shariarätten inte var tänkbar.

Meningsutbytet har inte begränsats till teologer och rättslärda. Andra aktörer som människorätts- och kvinnoorganisationer samt jurister har framfört stark kritik mot rättssystemets brister. Debatten har även nått konsten, kulturen och litteraturen, och iransk film har utvecklats till ett viktigt forum för religions- och samhällskritik i teokratins Iran.

En film som tagit upp detta ämne är ”Jandar” (Levande) från 2019 (regisserad av Hosein Amiri-Domari och Pedram Pour-Amiri), som tar avstamp i en bröllopsfest. Gästerna sjunger, dansar och roar sig i väntan på middagen. Matleveransen är försenad och det skapar viss oro hos värdarna. Till slut dyker bilen med maten upp, men någonting stämmer inte. I stället för serveringspersonal anländer brodern till en tidigare friare till bruden samt två följeslagare. De visar sig ha kapat cateringfirmans bil.

Bråk uppstår och i tumultet knivskärs den tidigare friarens bror till döds. Brudens halvbror, Jamal, döms senare till döden för mord. Dramat slutar inte här. Filmen är inte bara en uppgörelse med hederskulturen, utan lika mycket är siktet inställt på brottsbalkens lagstiftning som utgår från shariarätten. Enligt denna begränsas den iranska rättsstatens roll till domstolsförhandlingar, utdömande av straff och verkställande av det. Efter domstolsprocessen i sådana mål och innan domen verkställs vidtar så en annan uppgörelse mellan kärande och svarande. Brottsoffrets familj kan välja antingen att dödsdomen verkställs eller att benåda gärningsmannen. Det senare sker ofta mot en stor summa pengar, vars omfattning bestäms av rättsväsendets schabloner.

Den tidigare friaren, Yaser, hjärnan bakom kapningen och vars bror dödats, ser nu sin chans att få tillbaka ”sin” brud. Hans villkor för att benåda den morddömde är att bruden, Asma, skiljer sig från sin man och gifter om sig med honom. Asma som älskar sin make är till en början ytterst motvillig, men ger till slut efter för att rädda sin halvbror. Det finns dock en hake. Asma är gravid och ber om anstånd att föda innan hon skiljer sig, något Yaser avvisar: Asma ska göra abort, bara då kan hennes halvbror benådas.

Filmen visar på ett mycket tydligt sätt hur rättsväsendet efter att ha dömt i fallet överlåter åt parterna i målet att göra upp med varandra, vilket lämnar utrymme för maktmissbruk från den ena eller andra partens sida.

”Diapason” eller ”Shabe avval-e 18 salegi” (Första kvällen på 18-årsdagen) från 2019 (regisserad av Hamed Tehrani), tar upp ett snarlikt ämne. Filmen handlar om Hoda som går sista året på gymnasiet och drömmer om att bli tandläkare. Hon lever ensam med sin mamma som är kamrer på en bank. När det blir Hodas födelsedag vill hon och klasskamraterna fira genom att gå på nöjesfält. Allt flyter på enligt planerna även om Hoda får kämpa för att övertyga sin överbeskyddande mamma att låta henne gå dit.

Väl där dyker brodern till en av tjejkompisarna upp. När han ser sin syster blir han rasande över att hon är ute och roar sig utan hans tillstånd. Brodern tar tag i systern för att med våld föra bort henne från nöjesfältet. När Hoda försöker hejda honom knuffar han till henne så bryskt att hon faller, slår huvudet i marken och dör. Vid den efterföljande rättegången döms brodern till döden. Även här spelar hederskulturen en central roll, men i likhet med filmen ”Jandar” är det inte den som är måltavla för kritiken, utan i första hand den shariabaserade rättsordningen. Hodas mamma kräver att domen ska verkställas, men snart får hon veta att det finns ett hinder. För att avrättningen ska kunna genomföras måste hon betala en stor summa pengar till den morddömdes familj. Domaren förklarar att enligt shariarätten är en mans liv (i det här fallet brodern som dömts till döden) värt dubbelt så mycket som en kvinnas (dottern som dödats) och därför måste mamman betala mellanskillnaden till den morddömdes familj.

Mamman gör sitt yttersta för att skaffa fram penningsumman för att betala det som krävs för att dödsdomen ska verkställas. Men den morddömdes familj vill inte ha några pengar utan vädjar om benådning.

”Jandar” och ”Diapason” är bara två av många filmer där konsten och kulturen blivit en ypperlig arena för samhällskritik i Iran. De tar sin utgångspunkt i åskådliggörandet av de shariabaserade lagarnas brister.

Filmerna ger också bränsle åt debatten om reformering av de sharialagar som står i strid mot mänskliga rättigheter och att helt ersätta det shariabaserade rättssystemet med ett sekulärt sådant. I båda fallen utgår man från att den rådande lagstiftningen är hård belastad av en förlegad människosyn, ofta med rötter i det förmoderna och patriarkala klansamhällets rättstraditioner.

Efter all kritik från det iranska civilsamhället mot denna skriande diskriminering har det iranska rättsväsendet tvingats backa. Staten har inrättat en fond som går in och täcker mellanskillnaden för skadeståndet till kvinnliga brottsoffer. En åtgärd som i bästa fall kan beskrivas som en halvmesyr och en dålig krishantering. Staten har använt sin lagstiftningsrätt för att sörja för att kvinnor ska få lika mycket skadestånd som män. Det är visserligen ett fall framåt men långt ifrån en lösning som täcker alla andra diskrimineringsområden. I stället för att angripa problemets kärna, nämligen den rättstolkning som ligger till grund för diskrimineringen, har staten gjort en brandkårsutryckning för att släcka branden där det brinner som mest för tillfället.

Mohammad Fazlhashemi
Professor i islamisk teologi och filosofi

Mohammad Fazlhashemi är professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Fram till 2012 arbetade han som professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Hans forskningsintressen rör bland annat teologiska och filosofiska idéströmningar under islams klassiska era, dess mellanperiod, samt modern tid. Han har ett särskilt intresse för politiska idétraditioner med kopplingar till islamisk teologi, filosofi och rättstolkning.