Vi måste hinna före – innan gängen blir barnens falska trygghet

”Ni måste hinna före.”

Det är inte en slogan. Det är en vädjan från barn och unga som är frihetsberövade. Från 16- och 17-åringar som är misstänkta för eller har begått allvarliga brott. Från barn där samhället inte hann före de kriminella.

Barnombudsmannens årsrapport ”Ni måste hinna före” bygger på djupintervjuer med 88 frihetsberövade barn och unga samt en enkät med svar från fler än 500 barn och unga. Bilden som växer fram är inte bara mörk, den utgör en anklagelseakt. Barnen beskriver en barndom präglad av våld, utanförskap och maktlöshet. De berättar om vuxna som inte såg, inte frågade, inte agerade.
Först när de själva utvecklat ett destruktivt beteende blev de synliga. Det här visar ett systemfel: Samhällets insatser aktiveras först när barn redan har utvecklat allvarliga problem, inte när de första varningssignalerna uppstår.

Sverige befinner sig i ett läge vi aldrig tidigare sett: barn som begår grova brott mot andra barn. Det är lätt att fastna i straffsatser och repressiva åtgärder. Men våra djupintervjuer med barn som är frihetsberövade påminner oss om något alarmerande: Många av dessa barn har själva varit brottsoffer långt innan de blev gärningspersoner.

De beskriver hur de försökt signalera att något var fel. Skapat kaos i klassrummet. Skolk. Ilska. Tystnad. Men ingen ringde när de inte kom till skolan. Ingen stod kvar när de testade gränser. Ingen frågade vad som låg bakom.

Den genomgående känslan är svek.

Och i det sveket kliver andra fram och identifierar dessa barn: de kriminella nätverken. De erbjuder sammanhang, bekräftelse, en roll. De hinner före.
Vad betyder det egentligen att ”hinna före”? Det betyder att vuxenvärlden måste erbjuda ett sammanhang innan gängen gör det. I dag gör vi inte det. Många av barnen beskriver hur de snabbt insåg att det kriminella livet inte var vad de ville ha. Det som först kändes spännande övergick snabbt i rädsla och otrygghet. Men när de ville ta sig ur kriminaliteten fanns ingen trygg vuxen att vända sig till.
Att några av dem säger att det bästa som hänt var att bli frihetsberövade, för att de själva inte kunde stoppa det, är ett underbetyg till samhället. Ett barn i Sverige ska inte låsas in för att få hjälp att ta sig ur en situation de försatt sig i.

Barns utsatthet för våld tidigt i livet återkommer som en röd tråd i våra samtal med barn och unga som är frihetsberövade. Barns utsatthet för våld är allvarlig brottslighet, men det är också en brottslighet samhället gång på gång misslyckas med att upptäcka. Många av barnen sökte sig bort från kaoset hemma. Då stod de kriminella nätverken redo att utnyttja barns sårbarhet. Stoppar vi inte våldet i hemmet kommer vi inte heller att stoppa inflödet av barn till kriminalitet.

Men kritiken stannar inte vid enskilda vuxna. Den riktas mot strukturerna, socialtjänsten, psykiatrin, myndigheter. System som inte alltid förmår ge barn det stöd de behöver. I tomrummet mellan barnets behov och samhällets ansvar kliver de kriminella in.

Och när barnen väl är frihetsberövade? Då vittnar de om våld och kränkningar även där. Om institutioner som inte förmår vara den trygga vändpunkt de borde vara. Flera av barnens berättelser tyder på strukturella brister. Det handlar inte om enstaka missförhållanden utan om återkommande problem som kräver systemförändringar.

De barn och unga som Barnombudsmannen har träffat uttrycker att vi måste använda tiden de är frihetsberövade på ett betydligt bättre sätt. Det är avgörande för att barn ska komma ut helare än de var när de kom in. Det kräver utbildad personal, fungerande skola och vård, en plan för skola, bostad och stöd efteråt. Och de efterfrågar känslan av framtidstro från vuxenvärlden.

I rapporten framkommer också tydlig omtanke, att barnen vill varna andra. De säger till yngre barn: Gå i skolan. Det här är ett skitliv. Det kan verka spännande i början, men det är bara rädsla.

Det är barn som redan har förlorat år av sina liv, och som ändå försöker rädda någon annan.

Frågan är om vi vuxna är beredda att göra samma sak.

Att hinna före handlar inte om en enskild reform. Det handlar om att se barns utsatthet för våld i hemmet i tid. Om att ringa när någon saknas i skolan. Om att inte avfärda stök som ”problembarn”. Om att bygga system som faktiskt fångar upp barnen som behöver det mest.

Mellan barns rättigheter på papperet och barns faktiska livsvillkor finns ett avgrundsdjupt glapp. I lagstiftning, konventioner och riktlinjer framstår skyddet som tydligt och starkt. I barns berättelser framträder i stället en verklighet där rättigheterna inte når fram, där ingen lyssnar i tid och där skyddet aktiveras först när skadan redan skett. 

Det är detta helvetesgap som avgör barns livsbanor. Varje barn vi lyckas nå innan det faller över kanten betyder inte bara att vi räddar just det barnet, det är också en samhällsinvestering i trygghet, tillit och framtid.

Det finns över 200 000 barn i Sverige som lever i familjer där våld eller övergrepp förekommer. Samtidigt visar undersökningar att myndigheter inte tar varningstecken på allvar, inte låter barnen komma till tals, och låter föräldrars behov gå före barnens. Att barns berättelser om våldsutsatthet försvinner eller relativiseras.

Det speglar ett djupt rotat familje­orienterat synsätt där systemet i första hand skyddar relationen till vårdnadshavaren, även när det är just den relationen som barnet behöver skyddas från. Genom att stoppa barns utsatthet för våld i hemmet kan vi minska inflödet av barn som riskerar att begå allvarliga brott och i stället ge dem en trygg och stabil grund att stå på. Det barn ber om är långt ifrån orimligt. De ber om att bli sedda och om hjälp anpassad efter sin ålder och utsatthet. Ändå nöjer vi oss ofta med att reagera på beteenden, utan att vilja förstå vad som ligger bakom. Vi fokuserar på toppen av isberget och bygger insatser därefter. Det är ett allvarligt misstag, eftersom det som syns sällan är problemet, utan ett symptom. Som ett barn sa – det ni ser är utsidan men det som gör ont sitter på insidan.

Barnen ber oss att förstå allvaret. Att agera nu. Att bygga skydd runt dem innan någon annan gör det – med helt andra syften.

De ber oss att visa att förändring är möjlig.

Att hinna före nästa gång är därför inte en ambition – det är en skyldighet för varje aktör i samhällets kedja runt barnet. 

Juno Blom
Sveriges barnombudsman

Juno Blom är Sveriges barnombudsman sedan mars 2024. När hon tillträdde som 
barnombudsman lämnade hon uppdraget som riksdagsledamot för Liberalerna och rollen som partiets talesperson i barnrättsfrågor. I tolv år dessförinnan ledde Juno Blom det nationella arbetet mot hedersvåld och hedersförtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland. Innan det arbetade Juno Blom åtta år i ett miljonprogramsområde i Norrköping.