Alla advokater måste dra sitt strå till stacken

Det har varit bråda tider i min nya roll som ordförande. Först alla de, ovana, praktiska bestyren som det innebär att sitta med ordförandeklubban i handen på den bortre kortsidan på det enorma styrelsebordet. Dessutom med alla dessa företrädare som med allvarliga miner granskar mig vart jag än rör mig i det pampiga huset på Laboratoriegatan. Ja, inte på riktigt förstås, utan från väggarna där de hänger. Avbildade i olja i skilda stilar. Mest män, kan jag konstatera. På den finaste platsen, precis ovanför eldstaden, hänger i alla fall en kvinna, min senaste företrädare Eva-Maj Mühlenbock. Hon är faktiskt nästan den enda som ler, vilket gläder en nybörjarordförande.

Nästa puck har varit att försöka komma i gång med att uppfylla vad jag lovat. Man vill ju inte vara som en politiker! Det första och tydligaste löftet från min sida var att verka för en enad och stark advokatkår. I styrelserummet känns det redan tydligt. Trots ledamöternas olika inriktningar kan jag rapportera att intresset för de skilda frågor vi hittills haft på dagordningen varit storartat. Då förtjänar påpekas att ämnena verkligen rört sig över hela skalan. Från uppköpta advokatbyråer till rätten till substitution för brottmålsadvokater.

I skrivande stund pågår ett intensivt arbete i en rad arbetsgrupper i syfte att förstärka och förtydliga advokatrollen. Under året kommer ni alla att löpande få se resultaten av detta arbete.

Likaså kommer vi att agera för att se till så att humanjuristernas arvodesnivå hamnar på en rimlig nivå. Krävs det så vet ni vad jag tycker …

Grejen är dock att det inte räcker att vi gnor i styrelserummet och på kansliet. Alla advokater måste dra sitt strå till stacken. Jag vill inte höra ”dom på samfundet”. Vi är alla en del i Advokatsamfundet. Hör av dig med dina idéer. Jag och kansliet tar tacksamt emot era tankar och uppslag. Skriv en debattartikel själv vettja. Föreläs på en skola. Stå upp för våra värden på hemmafesten. Tillsammans kan vi påverka. I år är det dessutom valår. 

Häromveckan debatterade jag den nya straffmyndighetsnivån med justitieministern. Min känsla är att han egentligen inser det problematiska med hela idén, men att regeringen liksom inte hunnit komma på något annat alternativ som kan lanseras tillräckligt snabbt. På 1970-talet myntade moderatledaren Gösta Bohman begreppet lidbommeri. En pragmatisk nyttobetonad syn på lagstiftning som personifierades av statsrådet Carl Lidbom. Lagstiftningsarbetet skulle gå snabbt och inte dras i långbänk. Vad som är rätt skall bestämmas av regeringen. Inte ens Lagrådet skulle lägga sig i. 

Effekten blev att Lidboms nya lagar blev slarviga och dåliga. Särskilt som remissinstanserna fick för kort tid på sig. Ofta valde dessutom regeringen att helt bortse från kritiska remissinstanser. 

Lidbom finns inte med oss längre, men hans syn på lagstiftningsarbetet har onekligen återuppstått. Man kan undra vad Bohman hade tyckt om Tidöregeringens arbete? En sak är dock klar. Det kommer att uppstå mycket barnsjukdomar i efterspelet av det nya strömmeriet.

Johan Eriksson 
Ordförande
Sveriges advokatsamfund