Geografin påverkar rättvisan vid bedömningen av prövningstillstånd

Det finns stora skillnader i andelen beviljade prövningstillstånd (pt) mellan Sveriges hovrätter. Domstolsverkets statistik visar att den genomsnittliga pt-beviljandefrekvensen i tvistemål under de senaste tio åren varierar från 22 procent i den hovrätt som beviljar lägst andel pt till 39 procent i den hovrätt som beviljar högst andel.

När Emil Andersson, vice ordförande i Advokatsamfundet, genom åren stötte på pt-bedömningar i sin yrkesroll som processadvokat, började han fråga sig: Är bedömningen ungefär likadan överallt, och är pt-prövningen rättvis?

– Det känns som att prövningstillståndsbedömningarna är svåra att förutse. Jag har fått några beslut som förvånar, åt båda håll, säger han.

Emil Andersson begärde ut statistik från Domstolsverket över andelen beviljade pt per måltyp i hovrätterna för de senaste tio åren. Statistiken visar att det finns stora skillnader inte bara mellan hovrätterna, utan också mellan avdelningar i samma hovrätt.

”En konkret och reell orättvisa”

Emil Andersson konstaterade i en krönika i Advokaten nr 8/2025 att hovrätten i praktiken är olika tillgänglig som andrainstans beroende på var i landet man befinner sig. ”Det synes röra sig om en konkret och reell orättvisa i hundratals fall”, skrev han.

Under tioårsperioden skiljer det i genomsnitt nära 17 procentenheter mellan den hovrätt som beviljade lägst andel pt och den som beviljade högst andel.

Det innebär att en part i praktiken kan ha omkring 75 procent högre sannolikhet att få pt i vissa hovrätter jämfört med andra. Eftersom rekvisiten för pt är enhetliga i hela landet och hovrätterna tillämpar samma lagrum i rättegångsbalken (se faktaruta), är skillnaderna anmärkningsvärda. Skillnaderna förekommer samtliga år under perioden och är relativt stabila från år till år. Därmed är det osannolikt att skillnaderna är slumpmässiga. I stället tycks de ha systemkaraktär.

Statistiken visar hög stabilitet inom re­spektive hovrätt, men låg enhetlighet mellan hovrätterna. En erfaren processförare kan relativt väl förutse pt-utfallet i en viss hovrätt, men inte på nationell nivå. Därmed blir förutsebarheten geografiskt betingad. Det kan påverka partsstrategier, kostnadsbedömningar och benägenheten att överklaga.

Presidenterna känner till skillnaderna

Presidenterna i de fem jämförda hovrätterna är medvetna om skillnaderna i pt-frekvens. De menar att skillnaderna kan förklaras dels med att målen i domsagorna kan ha olika karaktär, dels med att hovrätterna bereder målen på olika sätt.

Anders Hagsgård, president i Hovrätten för Västra Sverige, anser att en domstolschef har ett övergripande ansvar för att domstolens rättstillämpning är enhetlig och förutsägbar, men betonar att domstolschefen inte får lägga sig i den dömande verksamheten. Han menar, efter många års samtal med domare, att förklaringen till skillnader inom en hovrätt är att enskilda domare tolkar rättsläget och tillämpar uttalandena i lagförarbetena och HD:s avgöranden om ändringsfall och granskningsfall olika.

– Jag tycker mig se en viss skillnad i synsätt och arbetssätt mellan olika sitsar (de tre hovrättsdomare som beslutar om prövningstillstånd). En del sitsar går mycket djupt in i materialet innan de fattar beslut i frågan om prövningstillstånd och kan i vissa fall ägna väldigt mycket tid och kraft till ett mål som i slutändan inte får prövningstillstånd, säger han.

Olika arbetssätt en förklaring

Erik Sundström, president i Hovrätten för Övre Norrland, resonerar på ett liknande sätt som Anders Hagsgård och tror också att den mest näraliggande förklaringen handlar om arbetssätt och organisation.
Erik Sundström framhåller att en klart utformad recit i tingsrättens dom, med tydligt angivna rättsfakta, gynnar en effektiv och rättssäker process. Där kan ombuden göra det lättare för domstolen att utforma tydliga sammanställningar.

Göta hovrätt har tagit fasta på att beredningssättet har betydelse för pt-frågorna. Presidenten Charlotte Brokelind förklarar hovrättens arbetssätt:

– Samtliga mål som föredras i frågan om prövningstillstånd ska meddelas eller inte prövas på samma avdelning, nämligen hovrättens beredningsavdelning. Först när frågan om prövningstillstånd är avgjord övergår målet till respektive avdelning, bland annat för att undvika att olika bedömningar görs när prövningstillstånd ska beviljas.

Agneta Ögren, president i Hovrätten för Nedre Norrland, berättar att hovrätten har ändrat sin organisation och sitt arbetssätt utifrån att göra pt-föredragningarna i dispositiva tvistemål bättre för domstolen och parterna: Nu hanteras alla dispositiva tvistemål av två hovrättsråd som får tidsmässigt utrymme att arbeta med tvistemålen. Det medför att de är extra väl pålästa i målen och har gjort rättsutredningar. När målet är klart att föredras för pt, kopplas två andra ledamöter in enligt en turordningslista.

– Sedan ska alla som sitter med i pt-föredragningen av målet läsa in sig på domen och överklagandeskrifterna. Det händer även att övriga ledamöter vidtar en mindre rättsutredning om det behövs. Utifrån detta samlas vi sedan för att diskutera målet, säger Agneta Ögren.

Arbetssättet har medfört att pt-frekvensen i hovrätten har sjunkit.

Agneta Ögren tycker liksom Erik Sundström att mer arbete behöver inriktas på hur underrätterna arbetar med tvistemål för att få väl genomarbetade och strukturerade domar.

– Min uppfattning är att väl genomarbetade domar ofta medför att pt inte beviljas, särskilt med vårt nuvarande arbetssätt, säger hon.

Noggrann prövning även vid ”ej pt”

Ylva Norling Jönsson, president i Hovrätten över Skåne och Blekinge, menar att själva termen prövningstillstånd kan leda tanken fel eftersom den oriktigt ger intryck av att någon prövning inte görs i de fall där pt inte meddelas.

– Tvärtom är den prövning som sker när hovrätten avgör frågan om prövningstillstånd mycket noggrann och ibland också mycket omfattande, säger hon.

Hovrättspresidenternas resonemang tyder på att förklaringen till de stora skillnaderna i andelen beviljade pt i första hand ligger i att olika hovrätter och avdelningar organiserar arbetet med att bereda pt-ärenden på olika sätt.

Eric Bylander, professor i processrätt vid Uppsala universitet, konstaterar att hovrätterna inte hanterar prövningen av pt-frågor på ett enhetligt sätt.

– Då är det inte ägnat att förvåna att prövningen inte ger ett enhetligt utfall. Samtidigt synes vissa tillvägagångssätt vara bättre ägnade att borga för en enhetlig och grundlig prövning än andra. Jag tänker här bland annat på systemet med specialiserade tvistemålsdomare som tillämpas i Hovrätten för Nedre Norrland, säger han.

Eric Bylander noterar att presidenternas svar visar att en noggrann prövning och ingående överväganden görs.

– Men hovrätternas vana att inte lämna några substantiella skäl till sina beslut att inte meddela pt bäddar för den rättssökande allmänhetens misstro, säger han.

Emil Andersson tycker att de strukturella skillnaderna i pt-frekvens är ett argument för att Högsta domstolen borde ta upp mål om nekat pt från hovrätten för att skapa prejudikat.

– Man kan tänka sig att Högsta domstolen fångar upp ett ”ej pt”-beslut från någon av de mindre generösa instanserna och gör några mer övergripande skrivningar, kanske om att det är viktigt att bedömningen synkroniseras över tid så att det är ungefär samma chanser över hela landet, säger han.

Samtidigt poängterar Emil Andersson att HD:s ansvar formellt är begränsat till prejudikatbildningen och att det i egentlig mening saknas en instans med övergripande ansvar för att följa upp att rättstillämpningen över tid blir enhetlig.

Eric Bylander noterar också att HD trots massiv praxisbildning kring pt-bestämmelsen i RB 49:14 inte har kunnat skapa enhetlighet och förutsebarhet. 

Emil Andersson: ”En statistisk och dold orättvisa – stora skillnader i hovrätternas pt-hantering”, Advokaten nr 8/2025