En ännu modernare rättegång

Sveriges domstolar har på den allmänna sidan haft en mycket kraftig målutveckling de senaste åren. Det hänger naturligtvis samman med situationen i samhället i övrigt där vi ser en ökad organiserad brottslighet.

Att döma av samhällsutvecklingen behöver vi räkna med en fortsatt mycket hög måltillströmning. Det handlar till största delen om allvarlig brottslighet som äger rum i den organiserade miljön. En ytterligare faktor som måste tas med i bilden är den utveckling av både straffrätten och straffprocessrätten som drivs på från regeringen. 

Denna utveckling är särskilt påtaglig för hovrätternas del eftersom det i dessa mål om allvarlig brottslighet regelmässigt döms ut så hårda påföljder att det får sägas vara ovanligt att domarna inte överklagas. I flertalet fall går de även vidare till Högsta domstolen.

Det nu anförda leder till frågan hur domstolarna ska navigera i detta förändrade landskap. Under året tillfördes domstolarna ökade resurser för att klara av den höga måltillströmningen. Det var självfallet mycket välkommet. Men är det rimligt att fokusera enbart på att lösa situationen med alltmer ökade resurser, vilket leder till en kraftig utbyggnad av domstolarna både vad gäller antalet medarbetare och domstolslokaler? Frågan är särskilt angelägen eftersom det föreligger relativt stora problem när det gäller rekrytering av domare. Visserligen är vi i storstadsområdena lyckligt lottade och har ett förhållandevis bra rekryteringsläge. Men på andra håll är läget det motsatta. Många domstolar har vakanser på domarsidan och dras med betydande rekryteringsproblem. Detta innebär att domstolarna, trots att de tillförs ökade resurser, har svårt att klara verksamheten fullt ut.     

Inte minst mot den bakgrunden finns det anledning att se över hur vi arbetar i domstolarna. Eftersom jag är verksam i hovrätt så är det naturligt för mig att i första hand fokusera på tänkbara förändringar där. En hel del av det som jag behandlar är dock även tillämpbart i första instans. 

En generell och genomgående tanke bör alltid vara att det som är förhållandevis enkelt och okomplicerat ska hanteras därefter, medan mål som är komplicerade ska hanteras med den omsorg och med de resurser som krävs. Denna tanke är på inget sätt ny utan var vägledande redan vid införandet av En modernare rättegång på sin tid.

En ytterligare generell tanke är att vi behöver bli bättre på att använda oss av modern teknik. Visserligen arbetar vi redan i dag i stort sett digitalt men det finns här definitivt en utvecklingspotential.

Det kommer från tid till annan en del propåer om att ändra i processrättsliga bestämmelser, och visst vore det bra om reglerna om prövningstillstånd och
om möjligheterna att avgöra mål på handlingarna sågs över. Förhoppningsvis kan så komma att ske i samband med att förslagen i Straffreformutredningen (SOU 2025:66) ska bli verklighet. Vi bör då från domstolarna verka för att bestämmelserna får en utformning som gör att deras användningsområden utvidgas i förhållande till vad som nu är fallet.   

Jag har dock inte tänkt att ägna denna krönika åt att argumentera för att de processrättsliga bestämmelserna ska ändras. Jag vill i stället uppehålla mig vid frågan om vi i dag fullt ut använder de verktyg som rättegångsbalken redan erbjuder. 

Det som drar allra mest resurser i hovrättsarbetet är att hålla huvudförhandling. Det drar resurser inte enbart för domstolen utan även för övriga medverkande, inte minst de professionella aktörerna. Ju mer det går att begränsa den tid som åtgår för huvudförhandlingarna, antingen helt genom att i stället avgöra målen på handlingarna eller genom att se till att huvudförhandlingarna blir så koncentrerade som möjligt, desto bättre är det. 

Vi arbetar i dag alltmer med att göra ordentliga inkorgsanalyser för att redan då målet anhängiggörs kunna anpassa handläggningen till vad målet kräver och se till att en eventuell förhandling genomförs så koncentrerat som möjligt.  

En första fråga som aktualiseras är i vilken utsträckning parterna behöver vara närvarande vid avgörande av mål i hovrätten. Det finns anledning att här påminna om att processen i hovrätten är och ska vara en överprövning och att parterna i det absoluta flertalet fall har varit närvarande vid en muntlig förhandling i tingsrätten och där getts möjlighet att komma till tals. 

Sedan ett antal år tillbaka används i stor utsträckning institutet hänvisning. Bestämmelserna i rättegångsbalken om hänvisning innebär att det är möjligt att göra skriftliga handlingar och förhör som har tagits upp genom ljud- och bildupptagning till processmaterial utan att dessa behöver läggas fram i muntlig form vid en huvudförhandling. Denna möjlighet tillämpas i dag i brottmål på så sätt att domstolen tar del av de förhör som spelats in vid tingsrätten utan att parterna är närvarande, vilket öppnar för ett mer flexibelt arbetssätt och som framför allt medför att det är lättare att få ut målen. Parterna är alltså närvarande endast en stund i början av förhandlingen då yrkanden gås igenom och sakframställningar hålls samt i slutet för behandling av personalia och slutanföranden. När det handlar om mål med frihetsberövad part låter vi inte sällan denne närvara via videolänk, vilket innebär stora fördelar säkerhetsmässigt och ger oss möjlighet till ett bättre utnyttjande av salar där säkerheten är mindre tillfredsställande.

Det borde emellertid kunna gå att använda sig av hänvisning i ännu större omfattning. I de fall parterna i sina skrifter utförligt har redogjort för yrkanden och inställning, grunder och utveckling av talan samt har lämnat en klar och tydlig bevisuppgift kan det många gånger vara ändamålsenligt att hänvisa till dessa handlingar så att de blir processmaterial. I sådana fall minskar behovet av att ha en inledande inställelse, och huvudförhandlingen kan koncentreras till genomgången av den tilltalades personliga förhållanden och parternas rättsliga argumentation.

En ytterligare åtgärd som definitivt skulle medföra ett ännu effektivare resursutnyttjande är att begränsa tiden för förhandlingen, en ordning som numera praktiseras i vårt västra grannland. Vill man inte vara fullt ut så drastisk kunde man tänka sig att begränsa tiden för hur lång tid parterna får till sitt förfogande för att hålla sakframställning och plädera. Även en sådan ordning är beprövad och fungerar i andra länder i vår närhet. 

Jag ska avsluta denna krönika med att närma mig en fråga som jag vet är kontroversiell men som ändå behöver adresseras. Om man särskilt uppehåller sig vid brottmålen är det lätt att konstatera att huvudförhandlingarna i dessa tar alltmera tid i anspråk. I dag är det få mål som klaras av på mindre än en dag. En genomgående reflektion är att förhören blir allt längre och längre. Jag har stor förståelse för att det är en grannlaga uppgift att hålla förhör och att man vill säkerställa att alla relevanta uppgifter kommer fram. Det är emellertid en vanlig iakttagelse som många av oss domare gör, att de relevanta frågorna är ställda och avklarade redan under den inledande fjärdedelen av förhöret medan resterande del av förhöret främst består av upprepningar. Inte sällan ombeds förhörspersonen att svara på samma fråga ett så stort antal gånger att det med fog kan ifrågasättas om frågeställandet är att anse som förvirrande och därför otillåtet. Det finns också en tendens att frågeställandet sker utifrån ett från början framtaget manus och utan att man faktiskt har lyssnat in de svar som förhörspersonen ger. Jag har självfallet inte något enkelt svar på hur man ska komma till rätta med dessa alltför långa förhör. En rimlig början skulle kunna vara att titta på hur åklagare utbildas i förhörsteknik eftersom det är de som i stor utsträckning styr förhören. Det finns i sammanhanget också anledning att påminna om rättens ansvar att avvisa frågor som kan uppfattas som förvirrande, exempelvis därför att de ställts alltför många gånger. 

Det finns säkert andra åtgärder som kan användas för att våra resurser ska användas så effektivt som möjligt. Det jag har fört fram är endast ett litet axplock. Det är dock min bestämda uppfattning att vi måste se över hur vi bäst använder våra resurser och att vi alla har ett ansvar för att fullt ut använda oss av det regelsystem som finns redan i dag. 

Mari Heidenborg 
President i Svea hovrätt 

Mari Heidenborg är president i Svea hovrätt och har tidigare varit justitieråd, justitiekansler och lagman.