Något om att sitta ting för femtio år sedan (samt lite om en legendarisk häradshövding)

Tillsättningen

Vi som för ett drygt halvsekel sedan tog vår jur. kand. – i mitt fall 1970 – fick höra att vi inte precis fullbordat någon större intellektuell bedrift. Däremot rådde enighet om att prestationen bar ovedersägligt vittnesbörd om ett förstklassigt sittfläsk. Och som äntligen färdig vid akademin hörde det till för en nyexaminerad med den egenskapen att aspirera på en 2½-årig tingstjänstgöring vid någon domsaga i landet. Ansökan gjordes via landets hovrätter.

Vid det närmast påföljande årsskiftet 1970/1971 skulle en domstolsreform sjösättas. Alla underrätter – rådhusrätter i stad och häradsrätter på landet – skulle omvandlas till tingsrätter med större upptagningsområden. Många mindre domsagor låg följaktligen i själatåget och det var därför ovisst professionellt hemvist efter årsskiftet för de notarier som tog beställning där. De flesta supplikanter föredrog nog liksom jag själv en domstol som kunde emotse ett mera fortvarigt liv. Efter lite olika förslag nappade jag på ett erbjudande från häradsrätten i Örnsköldsvik om en notarietjänst där. Till skillnad från kanske många andra sörlänningar behövde jag aldrig se en lokalisering till Ångermanland som någon deportation eftersom jag råkade ha en personlig anledning till att vilja bekanta mig med just den landsändan. Den 1 juni 1970 kom jag att flytta från Uppsala till den norrländska metropolen Ö-vik.

Tjänstgöringen

Tingsmeriteringens första halvår fullgjordes som notarieaspirant med 1 800 kr i månadslön. Aspirantens behörighet inskränkte sig i stort sett till att vidimera fotokopior. I övrigt ägnades arbetsdagen åt protokollskrivning vid rättegångar men allra mest med motläsning av domar och fastighetsböcker. Den beständiga lärdomen från dessa rätt tröstlösa sessioner är att bokstaven W inte ­uttalas ”dubbel-v” utan ”dubbel-­Viktor” och att månaden juli heter ”julli” på juristlingo. Efter sex månaders godkänd tjänstgöring förordnades aspiranten nådigt till tingsnotarie med höjd lön till 2 000 kr i månaden. Då, men först då, hörde det till att domstolschefen föreslog titelbortläggning.

Efter hand som tiden fortskred betroddes notarien förstås med alltmer kvalificerade göromål. Mot slutet, som förstenotarie och äldst i gården inter pares med det furstliga apanaget om 2 500 kr i månaden, fick man självständigt handlägga mål av enklare beskaffenhet som rättens ordförande med nämnd. I semestertid kunde förstenotarien tillfälligtvis upphöjas till t.f. lagman (då en och annan också passade på att trycka visitkort). I den befattningen fick man presidera vid häktningsförhandlingar och andra akuta mål som annars var förbehållna ordinarie domare.

Fyra notarier tjänstgjorde vid tingsrätten i Örnsköldsvik. Tillsammans med den från hovrätten utkommenderade tingsfiskalen, den yngste ”riktige” domaren, var vi oftast lika många ungkarlar i huset. Mot slutet av min tjänstgöring fick domsagan sin första kvinnliga notarie (vars inverkan på umgänget väl mest bestod i att tidigare ansatser till drängstugefasoner kom att underkastas viss polityr).

Jag hade till en början nära till jobbet. Tillsammans med en lite äldre kollega delade jag en notariebostad om två rum och kök på tingshusvinden. Hyran var modest, 200 kr i månaden för vardera av oss. Då ingick städning av ett sällsynt lojalt faktotum. För några tior extra i månaden, som hon mottog med en nigning, såg hon också till att bädda, diska (till och med papperstallrikar efter surströmmingsmåltider; min norrländska kompis i hushållet höll sig med sådan lunchdiet), bära bort tomflaskor och i övrigt svara för en otadligt utförd room service. Notariegenerationen före mig fick till och med skjortor tvättade av henne (för 50 öre styck inklusive strykning och stärkning av kragar och manschetter!). Om man betänker att denna undergivna och samvetsgranna människa bodde i stadens utkant och i varje fall vintertid tog sig fram och tillbaka till tingshuset med sparkstötting frammanas onekligen en rätt unken bild av en förgången tids klassamhälle.

Och visst måste tillstås att denna uppassning av raska och fullt arbetsföra unga män närmast för tanken till en P. G. Wodehouse-värld.  Betjäningen kom också att upphöra något år senare, symptomatiskt nog i samband med att domsagans första kvinnliga notarie tog vindsbostaden i anspråk.

Det var annars ingen tvekan om att domstolsmiljön i sig var en värld i en stillastående tid, inte minst genom att arbetsplatsen då fortfarande var strikt könsuppdelad. Alla jurister – domare och notarier – var (inledningsvis) män medan den underställda personalen – sekreterare och kanslipersonal – var kvinnor. Notarierna var den enda kategori som sa du till alla. De ordinarie domarna adresserade den kvinnliga personalen med ”fru” eller ”fröken” allt efter civilstånd; dessa i sin tur använde domarnas tjänstetitlar vid tilltal, ”häradshövdingen”, ”rådmannen” och så vidare.

Tillvaron i denna idag otidsenliga omgivning blev onekligen en rätt säregen introduktion till arbetslivet. Som tingsnotarie kom man att betraktas, och behandlas, som lite av societet i småstaden. Vi hörde skvallervägen, sant eller inte, att en del mödrar i stadens borgerskap förväntansfullt bevakade ankomsten av varje ny notarie till domstolen, dymedelst utvärderande oddsen för ett potentiellt parti till en giftasvuxen dotter som med moderlig intervention borde räddas från glasberget. (Om det nu var sant blev i varje fall jag ratad som tänkbar svärson; jag blev aldrig föremål för någon moderlig måguppvaktning.)

Inspektioner

Som något mer senior notarie förordnades man till förmynderskapsdomare. Förutom att fatta beslut om tillsättande av gode män med mera ingick också den föga betungande uppgiften att en gång om året inspektera överförmyndarna inom domsagans socknar. Som överförmyndare tjänstgjorde någon betrodd och oftast välbeställd odalman i församlingen, med fördel någon nämndeman. Nämndemännen ansågs på landet tillhöra bygdens absoluta crème de la crème, dessutom juridiskt förfarna. Den finaste av dem alla var häradsdomaren, en hederstitel för den i anciennitet äldste nämndemannen i varje socken.

Jag minns dessa inspektioner som några fullständigt anakronistiska föreställningar, närmast som saxade ur någon trettiotalsfilm. När man som notarie inställde sig på socknens storbondgård, mötte herrn i huset upp uppstyltad i bästa gåbortkostymen, prydligt vattkammad och ymnigt bestänkt med rakvatten. Bondmoran, iförd den finaste kyrkstassen, hade sett till att städa hela huset, lagt ny vadd i fönstren och satt blommor på borden. Det bugades och bockades och negs för notariespolingen som visades in i finsalen som till vardags hölls igenbommad. Där hade bullats upp med kokkaffe, grädde från gården, hembakt gobröd och sju sorters kakor. (”Seså, notarien, ta för sig nu, notarien! Å, nog skulle det smaka notarien med en kaka till!”)

Så kom vi äntligen till saken: det högtidliga ögonblick när värden nervöst tog fram överförmyndarens liggare samt kartongen, vari förvarades socknens förmynderskaps­ärenden i kortregister. Där angavs med olika färg slagen av förordnanden; till exempel markerade rött kort en omyndigförklarad på grund av sinnesslöhet som det då hette. I en av socknarna, bekant för en långt driven inavel i bondstugorna, minns jag att kartongens innehåll, när locket lyftes av, visade sig vara bländande illrött. En i andra socknar solklart rödmeriterad krake kunde där vara förmyndare för en stor syskonskara av ännu sämre lottade systrar och bröder.

Därefter vidtog en kort genomgång av liggaren mot korten som avslutades med notariens stämpel med godkännande och hans signatur. Det tackades och bockades och negs sedan hela vägen ut ur corps-de-logiet. Och herrn i huset, om han nu inte var godtemplare, gick nog direkt till hörnskåpet och tog sig en klämtare, nu när allt var överståndet för ett år framåt och hans fögderi funnit nåd inför överhögheten.

Fullt lika nöjsam på notarienivå blev inte insikten om att Justitieombudsmannen en dag stod i farstun till tingshuset och hade beslutat om genomförande av en oaviserad inspektion av domstolen. Den hade inletts med att en av JO:s tjänstemän förirrat sig upp och knackat på i notarievåningen; han hade presenterat sig vid namn och tillagt att han var ”från JO”. Den sömndruckne notarien hade uppfattat intränglingen som en vilsegången besökare ”från Gideå”, en bondsocken i domsagans utkant, och helt sonika kastat ut vederbörande och slängt igen dörren.

Vid den här tiden var det straffrättsliga tjänsteansvaret en levande realitet för offentliganställda, med allvarliga påföljder för fel och misstag begångna i tjänsten. Även om inget åtal anställdes utan det stannade med JO:s kritik, var det förenat med stor pinlighet att behöva figurera som en slarver i JO:s årliga ämbetsberättelse.

Inspektionen vid Örnsköldsviks tingsrätt visade dessbättre på ett välskött pastorat. Naturligtvis påträffades en del smärre försummelser (företrädesvis i notarieärenden) men inte av så allvarlig art att det föranledde utpekanden av enskilda.

Miljön

Alla ordinarie domare var förstås oavsättliga och därtill utnämnda med kunglig fullmakt. De åtnjöt inte bara socialt anseende i största allmänhet utan var ibland föremål för en nära nog underdånig vördnad från omgivningen.

Möjligen till följd av denna uppburenhet kom underrätterna att husera ett och annat egensinnigt original som i självtillräcklighet tillåtits utveckla en långt gången excentricitet, inte sällan parad med en rebellisk och understundom lätt nedlåtande attityd gentemot hovrätten. Hovrätten, som ju till skillnad från underrätterna avgör sina mål i juristkollegium, betraktades inte sällan som en skyddad verkstad för sådana dömande kolleger som ansågs inte riktigt vara karl för sin hatt. 

Min chef i Örnsköldsvik, häradshövdingen Lars Ålund, hade under en period tjänstgjort under kejsar Haile Selassie i Etiopiens högsta domstol och där förvärvat en mera anglosaxisk syn på sitt domarvärv. Han avkunnade nästan alltid sina brottmålsdomar på stående fot och, synnerligen osvenskt, bestod ofta delinkventen med en svavelosande straffpredikan som avslutning. Jag hörde talas om en blottare som i outgrundlig nåd sluppit undan med böter men med ungefär följande verbala medskick från ordföranden: ”Om ni till äventyrs dyker upp här en gång till efter att ha förevisat vad ni till äventyrs har mellan benen, ska jag se till att ni hamnar på DÅRHUS!”. Blottaren i fråga tog nog intryck av uppläxningen; i varje fall lär han ha undvikit framöver att smyga i buskarna inom Lars Ålunds domsaga.

Det är inte för mycket sagt att påstå att Lars Ålund var en legend inom samtidens svenska juristvärld och då som en domstolsväsendets gossen Ruda. Han var blixtrande snabbtänkt med en stor verbal begåvning, särskilt för cynismer och bitande ironier, och ägde en sällsynt stilistisk förmåga som han förnöjde omvärlden med. När Högsta domstolen upphörde med att använda verbens konjunktivformer gjorde Lars Ålund tvärtom. Han utvecklade en stor ekvilibristik i ämnet. Berömt är hans inledande motivering till ett beslut om påföljd för en rättegångsförseelse: ”Enär Pettersson två gånger förklarat det han skete i rättens ordförande, något man väl må tänka men icke i rättssalen högt utsäga …”.

När Lars Ålund ett decennium före min ankomst till Ö-vik utnämndes till häradshövding över Ångermanlands norra domsagas häradsrätt (sedermera Örnsköldsviks tingsrätt) var han en av de yngsta i landet som kommit i fråga för en liknande befordran. Efter att nu, tio år senare, tjänat för Rakel under så pass lång tid norr om Dalälven, påbjöd seden att han kunde påfordra transport söderut. Ryktet sa att Justitiedepartementet under hand förespeglat honom chefskapet över en av Skånes större domsagor men att han lurats på konfekten i sista stund. Enligt hörsägen skulle justitieministern själv ha råkat lova bort godbiten till en partigängare i behov av en förläning. Vare hur som helst med sanningshalten härvidlag men jag blev själv i tillfälle att åhöra ett telefonsamtal som Lars Ålund förde med den dåvarande expeditionschefen i departementet Ingvar Gullnäs (sedermera justitiekansler) där Lars Ålund ansåg en lämplig kompensation bestå i en utnämning till hovrättspresident: ”Jag förstår om du inte kan ge mig Svea men ge mig åtminstone någon av bonnhovrätterna.” Bara en jurist kan nog förstå hur omstörtande en sådan replik ter sig i finrummen.

Med fintigheter lurades Lars Ålund att sätta sig i Simrishamn (under falska auspicier om att Simrishamn var på väg att sammanläggas med den bra mycket större tingsrätten i Ystad, vilket departementet nog mycket väl visste var politiskt ogörligt dåmera). Han pensionerades så småningom i Varberg, säkerligen, och måhända med rätta, förgrämd över att han såsom obekväm sanningssägare blivit politiskt bortmanövrerad från en mera förtjänt slutpost.

Enligt vad det förspordes – sant eller icke – hade Lars Ålund dessförinnan även snuvats på en politisk karriär. Den dåvarande moderate partiledaren Gösta Bohman skulle ha uppvaktat honom och mellan skål och vägg ställt i utsikt en riksdagsplats om han behagade ställa upp i det kommande valet. Nu ville emellertid partiapparaten ha ett ord med i laget och när Lars Ålunds namn manglats i organisationen skulle det ha slutat med att han erbjöds – en suppleantplats i kyrkofullmäktige. Lars Ålund lär förbannad ha tagit sin mats ur skolan och övervägde aldrig mera något inhopp på politikens vädjobana.

Flera original

Lars Ålund var alls inte ensam om sin originalitet bland underrättscheferna. Liksom han själv valde flera av hans kolleger runt om i landet att behålla sin urgamla titel ”häradshövding” vid tingsrättsreformen 1970/1971 i stället för den nyinstiftade men i och för sig också urgamla titeln ”lagman”.

Häradshövdingarna uppträdde i äldre tid i uniform med ståndkrage och med knappar, broderier och tränsar i guld. Till uniformen hörde en båtformad paradhatt. Bruket att använda denna pråliga utstyrsel upphörde med tiden. Efter det sista världskriget var det bara några privatförmögna högreståndsdomare som tog sig före med att sy upp en sådan högtidsdräkt.

Lars Ålund beklagade att ”statens nådevedermäle”, som han alltid benämnde sin egen lön, var så njuggt tilltaget att det inte var att tänka på att lägga pengar på en uniform. Hans kollega i Härnösand, möjligen bättre beställd, lär emellertid ha varit i besittning av en sådan ämbetsdräkt. Om ryktet talade sant brukade häradshövdingen där under sina första tjänstgöringsår i staden ha uppträtt i uniform när han gravitetiskt skred till domkyrkan för att övervara den tingspredikan som alltid avhölls inför varje arbetsårs början. Snart nog bytte han dock till vanlig arbetskostym. Han hade tröttnat på att oupphörligen behöva besvara hälsningar från alla förbipasserande. Det var bassarna vid ortens kustartilleri som vid åsynen av den galonerade häradshövdingen fick för sig att staden gästades av någon preussisk storamiral.

”Tiderna förändras och vi med dem.” En sentens som i dess latinska språkdräkt utgör en fragmentarisk reminiscens från åratals tragglande med min gymnasielinjes huvudämne. Och visst minner ovanstående lilla arkivrensning i minnesbanken om svunna tider. Kanske inte bättre. Men onekligen med en del inslag som satte färg på vardagen.

Ulf Lindén
Pensionerad advokat 

PS. Jag har Lars Ålund, nu salig i åminnelse, att tacka för mycket. Inte bara för en lärorik och nöjsam tid under hans domstols färla, det var genom hans bemedling och välvilliga rekommendation som jag också kom att hamna i mitt framtida värv som advokat. Och han vigde så småningom min hustru och mig i Simrishamns rådhus.

Ulf Lindén är pensionerad advokat i Strängnäs, tidigare verksam i Stockholm och Karlstad.