Nu tar vi dem! Men till vilket pris?

Sverige befinner sig i ett samhällsklimat där kampen mot grov och organiserad brottslighet har blivit en av de mest prioriterade politiska frågorna. Skjutningar, sprängningar och annan allvarlig brottslighet har under senare år skapat en känsla av otrygghet i befolkningen och satt press på politikerna att agera. Som svar har riksdag och regering i snabb takt presenterat och antagit nya lagar som syftar till att ge staten och de brottsbekämpande myndigheterna kraftfullare verktyg. Dessa åtgärder är dock inte utan kostnad. Frågan är vilket pris som samhället betalar i form av inskränkningar i individens grundläggande fri- och rättigheter.

Det är uppenbart att kampen mot kriminalitet är nödvändig och legitim. Frågan är snarare hur långt staten kan och bör gå utan att riskera att urholka rättsstatens fundament. Balansen mellan trygghet och frihet är alltid känslig, men den senaste utvecklingen tyder på att pendeln i Sverige snabbt rört sig i riktning mot statens maktutövning. Det handlar inte bara om enskilda reformer, utan om ett samlat mönster av lagstiftning som förändrar relationen mellan stat och medborgare. När denna förändring sker utan tillräckliga konsekvensanalyser och trots omfattande kritik från rättsväsendets aktörer, universiteten och Lagrådet, uppstår frågor om rättssäkerhetens framtid.

Denna artikel ger en översiktlig genomgång av de mest centrala reformerna de senaste åren, kritiken som har riktats mot dem och möjliga konsekvenser som dessa kan leda till. 

Rättsstatens grundprinciper

En rättsstat bygger på ett antal centrala principer som syftar till att skydda individen från statens maktmissbruk. Dessa principer är resultatet av långvariga historiska erfarenheter, där man lärt sig att demokratins stabilitet förutsätter att även den enskildes fri- och rättigheter respekteras.

Proportionalitetsprincipen utgör en av de mest centrala rättssäkerhetsgarantierna. Den innebär att staten endast får begränsa fri- och rättigheter när det är nödvändigt, och att åtgärden ska stå i rimlig proportion till det intresse som ska skyddas. I praktiken innebär det att man alltid måste fråga sig: Finns det mindre ingripande alternativ? Är nyttan av åtgärden större än skadan som uppstår för individen? Utan denna princip riskerar staten att ta till alltför kraftfulla och långtgående verktyg.

Oskuldspresumtionen är en annan hörnsten. Den innebär att varje individ ska betraktas som oskyldig till dess att skuld har bevisats i domstol. Även om detta låter självklart kan lagstiftning och myndighetsutövning i praktiken underminera principen. Exempelvis kan lagar som tillåter ingripanden mot individer baserade på riskbedömningar eller lösa misstankar innebära att människor behandlas som skyldiga utan en rättslig prövning.

Likhetsprincipen garanterar att alla är lika inför lagen. Om nya lagar och befogenheter i praktiken leder till att vissa grupper i samhället drabbas hårdare – exempelvis genom etnisk profilering eller riktade kontroller i utsatta områden – kan denna grundläggande princip urholkas. Rättsstaten riskerar då att förlora legitimitet i just de grupper som redan känner misstro mot myndigheter.

När nya lagar successivt förskjuter maktbalansen till statens fördel på bekostnad av dessa principer uppstår frågan om var gränsen går. En tillfällig inskränkning i syfte att bekämpa grov brottslighet kan bli permanent och normaliserad, vilket i förlängningen förändrar hela rättsstatens karaktär. Följden kan bli att den rättsstat man vill försvara i stället urholkas.

Lagändringar i kampen mot grov brottslighet

De senaste åren har präglats av en rad reformer, ofta framlagda i snabb takt och med syfte att stärka statens möjligheter att bekämpa brottslighet. Nedan följer de viktigaste åtgärderna som har genomförts, trots omfattande kritik.

Utökade möjligheter att använda tidiga förhör, prop. 2020/21:209

Lagändringen gör det möjligt att använda berättelser från tidiga polisförhör som bevis i domstol. Tanken är att effektivisera större brottmål. Men det finns risker: Berättelser under press eller utan juridiskt biträde kan väga tyngre än senare mer nyanserade uppgifter, vilket undergräver rätten till försvar. De rättsgarantier som finns vid förhör i en domstol återfinns inte på samma sätt vid förhör under förundersökningen. Principen om att bevisning ska prövas direkt i domstol riskerar att urholkas.

Nya regler om husrannsakan för att söka efter vapen och andra farliga föremål, prop. 2020/21:216

Polisen får genom reformen befogenhet att i förebyggande syfte göra husrannsakan i trapphus, källare och andra gemensamma utrymmen utan konkret brottsmisstanke. Syftet är att förhindra att vapen och andra farliga föremål används vid våldsbrott. 

Kritiken är omfattande: Lagstiftningen anses integritetskränkande, riskerar att drabba utsatta områden oproportionerligt och kan upplevas diskriminerande. Effekten på brottsbekämpningen ifrågasätts, och flera menar att insatsen är mer symbolisk än praktisk.

Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig brottslighet, prop. 2021/22:17

Tidigare fick unga vuxna lindrigare straff än fullvuxna, men den särskilda rabatten slopas nu vid allvarliga brott som vid exempelvis mord eller grov misshandel. Reformen syftar till att markera att grova brott inte ska mötas med milda straff, även om gärningspersonen är ung.

Kritiker menar att detta går emot forskning om hjärnans utveckling – unga saknar ofta fullt konsekvenstänk och har större möjlighet till rehabilitering. Längre straff riskerar att leda till ökad kriminalitet, strider mot internationella konventioner och belastar kriminalvården. Reformen anses vara mer politiskt än evidensbaserat motiverad.

Modernare regler för användning av tvångsmedel, prop. 2021/22:119

Lagstiftningen öppnar upp för helt nya typer av tvångsmedel. Polisen kan numera använda fjärrgenomsökning av datorer och mobiltelefoner, kräva biometrisk autentisering och beslagta kommunikation mellan misstänkta och deras närstående. Detta är åtgärder som kraftigt förändrar relationen mellan individ och stat.

Kritiken handlar om integritetsintrång och risken för att den misstänkte tvingas medverka mot sig själv, något som tidigare varit förbjudet. Det finns farhågor om att ändringarna kan medföra ett intrång i den enskildes privata kommunikation och uppgifter på ett sätt som kan vara svårkontrollerbart och riskerar att missbrukas. Det uttrycks oro för att de nya reglerna kan ge staten alltför stor makt genom ­övervakning och kontroll av individer, vilket skulle kunna användas på ett sätt som inte alltid står i proportion till behovet av brottsbekämpning. 

Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, prop. 2022/23:53

Straffnivåerna för en rad brott skärps med denna lagändring. Det införs även en ny typ av straffskärpningsgrund som tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella. Straffansvaret för medhjälp till brott utvidgas vilket innebär att även personer som indirekt främjar brottslighet kan drabbas. En ny straffbestämmelse införs som gör det straffbart att involvera personer som är under 18 år i brott eller brottslig verksamhet. 

Kritiker menar att lagstiftningen saknar tydlig systematik och riskerar att även drabba personer utanför de kriminella nätverken. Dessutom saknas en grundlig analys av om hårdare straff verkligen har en avskräckande effekt. Åtgärderna ses som ett svar på polisens problembeskrivning snarare än som forskningsbaserade lösningar.

Utökade polisiära befogen­heter i gränsnära områden, prop. 2022/23:109

Reformen ger polisen utökade befogenheter vid gränsnära områden och transportknutpunkter. Syftet är att effektivisera kontrollen av personer som reser in eller vistas i Sverige samt att stärka brottsförebyggande åtgärder i gränsnära områden. 

Kritiken handlar främst om diskriminerande effekter. Det finns en oro för att kontrollerna leder till etnisk profilering och att människor med utländsk bakgrund kommer att utsättas för fler kontroller än andra. Lagrådet och flera remissinstanser varnar för otydlig lagtext och rättssäkerhetsproblem.

Hemliga tvångsmedel – effektiva verktyg för att förhindra och utreda allvarliga brott, prop. 2022/23:126

Hemliga tvångsmedel som rumsavlyssning, kameraövervakning och dataavläsning har utvidgats både i brottsutredande och preventivt syfte. Därmed kan personer som inte ens är misstänkta bli föremål för omfattande övervakning.

Kritiker varnar för att detta är ett steg mot en övervakningsstat och att åtgärderna kan strida mot internationella rättighetskonventioner.

Preventiva vistelseförbud, prop. 2023/24:57

Preventiva vistelseförbud innebär att en person kan förbjudas att vistas i ett område om det finns risk att personen kan främja brottslighet där, ofta med elektronisk övervakning. 

Kritiken är massiv: Förbuden bygger på osäkra riskbedömningar, kan gälla stora områden och kan förlängas på obestämd tid. Rättssäkerheten är svag, särskilt eftersom offentligt biträde inte alltid förordnas. Risken för diskriminering och felaktiga ingripanden är påtaglig.

Säkerhetszoner, prop. 2023/24:84

Säkerhetszoner innebär att polisen får befogenhet att inom ett avgränsat område genomföra kroppsvisitationer och husrannsakan utan misstanke om brott. Ett sådant beslut gäller i två veckor men kan förlängas.

Kritiker menar att detta innebär stigmatisering av hela bostadsområden, stora integritetsintrång och risk för diskriminering. Många kan bli föremål för tvångsmedelsanvändning trots att de inte har något med kriminella gäng att göra. Det framförs vidare att befintliga regler redan ger polisen långtgående befogenheter. Dessutom har processen gått för snabbt, med korta remisstider och begränsad möjlighet till analys.

Preventiva tvångsmedel för att förebygga och förhindra allvarliga brott, prop. 2023/24:117

En av de mest omdiskuterade reformerna gäller preventiva tvångsmedel. Polisen kan numera inhämta information om elektronisk kommunikation och använda hemliga tvångsmedel mot personer som inte är direkt misstänkta för brott. Tvångsmedelskatalogen i preventivlagen utökas med hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning. Dessa två tvångsmedel och hemlig kameraövervakning kan hädanefter användas mot den person som åtgärden riktas mot, i stället för en viss plats. Husrannsakan och undersökning kan ske även på annat ställe än hos den som misstänks främja brottslighet. 

Lagrådet har beskrivit detta som ett paradigmskifte – gränsen för statens intrång flyttas kraftigt, integritetsriskerna är mycket stora och behovet av reformen är otillräckligt visat. Lagrådet uttrycker stor oro för att åtgärderna är oförenliga med grundlag och internationella rättigheter.

Anonyma vittnen, prop. 2024/25:20

Förslaget att införa anonyma vittnen innebär en stor förändring av bevisrätten. Även om syftet är att skydda vittnen och öka lagföringen i svåra mål, riskerar det att urholka den tilltalades rätt till försvar. 

En majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget: Det strider mot rätten till ett effektivt försvar, insyn och rättvis rättegång. Lagrådet avstyrker uttryckligen och varnar för att anonyma vittnesmål kan tillmätas för stort bevisvärde. Flera remissinstanser ifrågasätter även den praktiska nyttan – huruvida anonyma vittnen verkligen kommer att bryta tystnadskulturen och öka lagföringen av allvarliga brott. Tvärtom riskerar förslaget att verka kontraproduktivt genom att en reglering kan leda till orealistiska förväntningar på möjligheten att anonymt kunna lämna uppgifter. 

Återkommande kritik och problem

Den röda tråden i kritiken mot de senaste årens lagändringar är att de ofta genomförts utan tillräcklig analys och med bristande proportionalitet. Många av lagarna har drivits igenom i snabb takt, ibland med remisstider så korta att en ordentlig debatt och konsekvensutredning varit omöjlig. Lagrådet har vid flera tillfällen framhållit att beredningskravet i regeringsformen inte uppfyllts. Universitet, domstolar och andra rättsliga aktörer har gång på gång varnat för att lagstiftningen riskerar att leda till rättsosäkerhet.

En annan aspekt är att flera lagar riskerar att slå oproportionerligt mot vissa grupper i samhället. Särskilt personer med utländsk bakgrund och boende i socioekonomiskt ut­satta områden riskerar att bli föremål för fler ingripanden. Detta kan i sin tur skapa en känsla av stigmatisering och misstro mot samhällets institutioner. Likhetsprincipen hotas, och med den rättsstatens legitimitet.

Flera reformer bygger på polisens problemformuleringar och önskemål, snarare än på en oberoende analys av vilka åtgärder som faktiskt är mest effektiva. Resultatet blir en lagstiftning där repressiva åtgärder staplas på varandra utan att effekterna av tidigare reformer hunnit utvärderas. Denna utveckling riskerar att leda till en ond spiral där varje ny brottsvåg möts med ännu hårdare lagstiftning, oavsett om det finns belägg för att åtgärderna fungerar.

Internationella åtaganden

Sverige är bundet av flera internationella konventioner som sätter tydliga gränser för hur långt staten får gå i att inskränka individens rättigheter.

Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och FN:s barnkonvention innehåller alla bestämmelser som garanterar rätten till privatliv, rättssäkerhet och skydd mot godtyckliga ingripanden.

När Sverige inför lagar som exempelvis tillåter preventiva tvångsmedel eller anonyma vittnen finns en påtaglig risk att dessa står i konflikt med internationella åtagan­den. Europadomstolen har i tidigare avgöranden slagit fast att staten måste garantera effektiva skydd mot missbruk av övervakningsbefogenheter och att den tilltalade har rätt till insyn och försvar. Om svensk lagstiftning går längre än vad konventionerna tillåter kan Sverige fällas, vilket skulle skada både rättsstatens legitimitet och landets internationella anseende.

Eftertanke

De senaste årens straffrättsliga reformer i Sverige visar på en tydlig utveckling där statens behov av brottsbekämpning prioriteras framför individens fri- och rättigheter. Även om syftet är legitimt och många av åtgärderna motiveras av ett behov av ökad trygghet, är konsekvenserna långtgående. När proportionalitetsprincipen, oskulds­presumtionen och likhetsprincipen urholkas riskerar hela rättsstatens stabilitet att försvagas.

Lagstiftningen har i stor utsträckning formats på polisens initiativ, ofta utan att alternativa eller förebyggande åtgärder har utretts. Remissinstansernas kritik har i många fall ignorerats och lagarna har drivits igenom i snabb takt. Den samlade effekten är att Sverige rör sig mot ett alltmer repressivt samhälle, där individens rättigheter riskerar att hamna i skymundan.

Det finns därför ett trängande behov av eftertanke och en ny riktning. Brottsligheten behöver bekämpas, men det får inte ske till vilket pris som helst. Ett samhälle som offrar sina rättsstatliga principer i kampen mot kriminalitet riskerar att förlora just det som ska försvaras: tilliten, legitimiteten och den långsiktiga stabiliteten. Balansen mellan trygghet och frihet är skör, och för att upprätthålla den krävs modet att värna individens rättigheter även i svåra tider.

Annika Nisser
Advokat

Annika Nisser är brottmålsadvokat och delägare vid KRIM advokater.