Pionjärerna som banade väg för dagens kvinnliga jurister

I mars 1917 klev advokaten Eva Andén upp i talarstolen i riksdagens andra kammare. Hon var inbjuden för att kommentera ett lagförslag med nya bestämmelser för barn födda utanför äktenskapet. Händelsen var speciell av flera anledningar. Att en kvinna bjöds in för att hålla anförande i riksdagen hade aldrig hänt tidigare, detta utspelade sig dessutom flera år före det att kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Att kvinnan i fråga var där för att dela med sig av sina expertkunskaper och yrkeserfarenheter var också något nytt liksom det faktum att hon var en utbildad jurist som drev en egen advokatbyrå. 

Men vem var Eva Andén? Hennes namn är troligen okänt för de flesta, och hon är en av alla dessa kvinnor som hittills inte har fått något större utrymme i historieskrivningen. I äldre historiska skildringar förmedlas alltför ofta bilden av en värld där det knappast verkar ha funnits kvinnor över huvud taget. Under de senaste decennierna har emellertid kvinnors historia lyfts fram på nya sätt. ”Herstory”, historia skriven ur kvinnornas perspektiv eller med fokus på kvinnors roll på olika områden, har blivit ett vedertaget begrepp. Det har kommit en mängd nya böcker om kvinnliga lärare, läkare, poliser, präster och så vidare. Men fram tills nu har det saknats en övergripande historisk skildring av de första kvinnliga juristerna i Sverige. Med boken Besvärliga fruntimmer! Sveriges första kvinnliga jurister (Historiska Media 2024) hoppas jag kunna fylla den luckan. 

Jag har i min forskning studerat de kvinnliga juristerna och deras villkor under åren 1870–1970. Det är en tidsperiod som sammanfaller med Sveriges demokratisering, kvinnornas emancipation i samhället, flera viktiga lagreformer samt en professionalisering av de juridiska yrkesrollerna. Startpunkten infaller under en tid då rösträttsrörelsen och kvinnoorganisationer växte sig starka, och frågan om kvinnans rättigheter var i högsta grad aktuell i den politiska debatten. Slutpunkten på 1970-talet ligger under en tid då antalet kvinnliga jurister visserligen hade ökat markant, men diskussionerna om jämställdhet och lika villkor fortfarande stod i fokus.

I dag är de kvinnliga studenterna betydligt fler än männen på de svenska juristutbildningarna. De kvinnliga juristerna är också i majoritet inom flera juridiska yrken såsom åklagare, doktorander i juridik och biträdande jurister på advokatbyrå. Andelen kvinnliga domare fortsätter att öka och i dag är sex av tio domare kvinnor. Men för drygt hundra år sedan fanns det knappt några kvinnliga jurister i landet.

År 1873 blev Sverige först ut i Norden med att ge kvinnor rätt att avlägga någon form av universitetsexamen i juridik. Men de kvinnor som valde de juridiska studierna var få. Det hade flera förklaringar. En låg i samtidens uppfattning om vad som var kvinnans uppgift i samhället. Det vill säga att i första hand vara maka och mor, och ta hand om hemmet. De kvinnor som ville studera och skaffa sig ett yrkesliv fick många gånger välja bort äktenskap och barn. En annan förklaring var att det även efter avlagd examen fanns hinder på vägen för de kvinnliga juristerna. Den dåvarande regeringsformen från 1809 hindrade nämligen kvinnor från att inneha statliga tjänster som exempelvis domare och professor: dessa tjänster skulle vara förbehållna män. Det förde alltså med sig en slags moment 22-situation där kvinnor visserligen fick rätt att avlägga en universitetsexamen i juridik, men de fick inte söka de arbeten som de hade utbildat sig till.

Utöver detta var många både inom juristkåren och i samhället i stort skeptiska till kvinnliga jurister. Det blev tydligt för Elsa Eschelsson (1861–1911), den första kvinnan i Sverige som avlade en juristexamen och därefter fortsatte arbeta på den juridiska fakulteten i Uppsala. Hon var en uppskattad lärare och kompetent forskare, men kunde på grund av regeringsformens bestämmelser inte bli professor. Efter att i många år kämpat för att få till en lagändring orkade hon inte längre. År 1911 påträffades Elsa Eschelsson död i sitt hem. Vid sidan om hennes säng hittades det senaste (och avvisade) förslaget till en ändring av regeringsformens tjänstehinder för kvinnor och en tom burk med sömntabletter. 

Även om kvinnorna tog sig igenom juristutbildningen under det tidiga 1900-talet var alltså deras möjligheter att arbeta som jurister starkt begränsade. Det fanns emellertid ett yrke som inte omfattades av några tjänstehinder, nämligen advokat­yrket, som inte är eller någonsin har varit en statlig tjänst i Sverige. Att arbeta som advokat blev räddningen för de kvinnliga jurister som i början av 1900-talet ville göra karriär i det praktiska rättslivet.

Den första kvinnan som blev ledamot av Advokatsamfundet (1918) var den ovannämnda Eva Andén (1886–1970). Hennes motto i livet var ”Fri käft”, fri att säga och tycka vad hon ville i alla sammanhang. En av anledningarna till att Eva Andén valde att läsa just juridik var att hon ville arbeta för att förbättra kvinnor och barns rättsliga villkor. Detta blev också något som hon skulle komma att arbeta med under hela sitt yrkesliv, och hon hade inga problem med att offentligt ge uttryck för sina åsikter. Eva Andén var långt före sin tid när hon redan på 1910-talet förespråkade fri abort och efterfrågade en ny och modern äktenskapslagstiftning. Hennes förslag på förändringar uppskattades dock inte av alla. Bland annat fick hon ta emot dödshot från en präst efter att ha förespråkat reformer av äktenskapslagstiftningen.

Varför behövs det då en bok om de här första kvinnliga juristerna? För det första har det saknats en övergripande studie av de kvinnliga juristpionjärerna i Sverige: vilka var de, vad de arbetade med och vilka karriärvägar tog de? För det andra visar boken hur kort de kvinnliga juristernas historia faktiskt är, något som inte minst brukar förvåna mina studenter. För dem som är födda kring millennieskiftet ter det sig obegripligt att man inte skulle få studera eller inneha vissa yrken enbart på grund av sitt kön. Jag brukar i sammanhanget påminna dem om att detta är en verklighet som bara ligger några årtionden bort. Sist men inte minst är de första kvinnliga juristerna och deras villkor en påminnelse om att när det gäller jämställdhetsarbete och förbättrade villkor inom juristbranschen kommer inget av sig själv. Det är frågor som man ständigt behöver arbeta med. En förståelse för historien bakåt behövs för att vi ska kunna fortsätta att ta kliv framåt.

Bokens titel Besvärliga fruntimmer! är hämtad från en artikelserie i Svenska Dagbladet 1956. I den konstaterades att ”[k]vinnor som har en åsikt, som vill något och talar om det, som inte låter sig nöjas, blir lätt besvärliga för dem som låter sig nöjas. Men det är en positiv besvärlighet som bör vårdas som det värdet det är”. En beskrivning som stämde väldigt väl in på de första kvinnliga juristerna: man behöver vara litet besvärlig för att kunna åstadkomma förändringar och nya synsätt.

Elsa Trolle Önnerfors
Docent i rättshistoria och universitetslektor vid Lunds universitet