Om civilisationers uppgång, nedgång och fall

Sir John Glubb, en engelsk generallöjtnant och författare, lanserade i sin 1978 publicerade bok The Fate of Empires And Search for Survival teorin att samhällen, liksom organismer i övrigt, har en begränsad livslängd. De uppstår, utvecklas och når en storhetstid, för att så småningom, efter cirka 250 år, förfalla och gå under, kanske inte som samhälle i och för sig, men som ledande samhällsbygge. Glubb ger ett antal exempel: Assyriska riket (859 – 612 f Kr), Persiska riket (538 – 330 f Kr), Grekland (331 f Kr – 100 f Kr),  Republiken Rom (260 – 27 f Kr), Kejsardömet Rom  (27 f Kr – 180), Arabiska riket (634 – 880) och Ottomanska riket (1320 – 1570). Glubb delar in en civilisations faser i sex delar: Pioneers, Conquests, Commerce, Affluence, Intellect och Decadence. Om man vill studera mera om detta, hänvisar jag till diverse artiklar på nätet och inslag på Youtube.

Vår västerländska civilisation, som vi känner den i dag, anses ha börjat omkring 1750, med Voltaire och upplysningen. Efter det följde en period med stora vetenskapliga upptäckter och epokgörande uppfinningar, samtidigt som kulturen blomstrade inom musikens, konstens, litteraturens och teaterns område. Det som följde därefter var, tack vare marknadsekonomins inneboende styrka, en exempellös tillväxt och välståndsökning i alla samhällen som tog vara på denna kraft. Undantag gäller naturligtvis för de länder som bekände sig till kommunismen och valde bort marknadsekonomin.

Även Sverige har under de senaste 100 åren genomgått en förändring, som för en person som levde i början av 1900-talet hade varit svår att föreställa sig. Vårt välstånd i dag är nu på en nivå som tidigare generationer knappast hade kunnat föreställa sig.

Emellertid finns det många tecken som tyder på att vi har passerat det stadium som kallas Intellektets Tid, och redan befinner oss i Dekadensens Tid. De dygder som har byggt vårt välstånd – plikt, idoghet och hårt arbete – har till stor del utbytts mot indolens och girighet. Det är bara att se sig omkring. Alltför ofta läser vi om människor som har gripits av extrem girighet och försökt lura till sig miljoner – eller miljarder – kronor genom tvivelaktiga affärsupplägg. I en del fall har det slutat med långa fängelsestraff.

Var befinner vi oss själva i Sverige, i den av Glubb beskrivna utvecklingen? Om man tittar på utbudet av tv-program en valfri dag, kan man notera att samhället i dag knappast präglas av högtstående kultur och god smak, utan snarare utmärks av flärd och ytlighet, trams och flams. Om detta innebär att vi i alla avseenden har nått ända till ”Dekadensens Tid”, är upp till var och en att bedöma.

Att vårt västerländska samhälle, inte minst i Sverige, är satt under stor press, med angrepp både utifrån och inifrån, är enligt min mening ganska uppenbart. Vi läser dagligen om systemhotande brottslighet, terrorhot och risk för väpnat angrepp från främmande makt. Ett annat, men förmodligen lika allvarligt, hot mot vårt samhälle är emellertid det lågintensiva krig som förs under den försåtliga benämningen ”Woke”. På alla fronter angrips olika företeelser i västerlandet, allt ifrån filosofi och politik till konst, musik, litteratur och vetenskap, såsom varande ”rasistiska”, och därför måste förkastas. Att acceptera denna verklighetsbeskrivning, och låta den styra vår syn på det samhälle vi under generationer har byggt upp, kan inte betecknas som något annat än ett allvarligt självskadebeteende.

Kan vi, med kunskap om historien, ingripa och förhindra det som sker och försvara vårt västerländska samhälle mot angrepp utifrån och inifrån? Huruvida det finns förmåga, kraft och vilja hos våra politiker att – med respekt för rättsstatliga principer – göra det, måste bedömas som högst osäkert. I sådant fall får man bara vara tacksam över att man har haft förmånen att få leva under slutet av en period som kan kallas ”Den Västerländska Civilisationen”, kanske det bästa samhälle som mänskligheten skapat, även om det nu är dömt till undergång.

Magnus Wallander
Ordförande i disciplinnämnden